Annons

Lotta Lotass:Hemligheten med de övervintrande svalorna

Fiskare drar upp svalor från sjöbotten med nät. Illustration ur Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”.
Fiskare drar upp svalor från sjöbotten med nät. Illustration ur Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”.

Länge trodde man att svalorna stannade kvar över vintern, även om deras exakta tillhåll framstod som en gåta. Teorin om att de övervintrar på sjöbottnarna, för att på våren mirakulöst återuppvakna, är en av flera som gett fågelarten en särskild plats i den svenska litteraturhistorien.

Under strecket
Publicerad

I den köldslagna midvinternatten upptas tomtens tankar, sådan han skildras i Viktor Rydbergs dikt, av frågor om livets gång, dess början, dess slut och vad som möjligen väntar därefter. Allt är fruset, skogen står snötyngd, stjärnorna gnistra och glimma och endast en gestalt minner om blad och blom – svalan, som väntas åter till våren och då kan berätta om ”månget ett färdeminne”. Hennes ännu tomma näste blir en bild för löftet om återkomst, om nytt liv.

Många är de flyttfåglar som i sträck genomfar svensk poesi. I sin föreläsning ”Flyttfåglarna” (1912) diskuterar Fredrik Böök, genom studier av fyra dikter betitlade ”Flyttfåglarna”, skrivna av Esaias Tegnér, Erik Johan Stagnelius, Johan Ludvig Runeberg och Per Hallström, snart sagt alla de olika aspekter som vidlåder fåglarnas luftburna migrationer och de särskilda känslor åsynen av dessa ger upphov till hos den mänskliga, markbundna betraktaren. Tegnérs dikt talar om friheten i himmelens skyar. Stagnelius fåglar blir tröstande budbärare om en tillvaro bortom det jordiska livets sorg och armod. Hos Runeberg blir flyttfågelns resa en sinnebild för den trofasta kärleken till hemmet. Med Hallströms dikt bryter den moderna tiden in med sin rastlöshet och oro.

Annons
Annons

En av svensk poesis mest reciterade eller sjungna fågeldikter – Dan Anderssons ”Gässen flytta” – kunde här adderas till Bööks samling. Likt ett prisma koncentrerar den alla flyttfåglarnas motiviska räckvidder: den sorgtyngdes tröst i det att lyfta blicken och se de vilda fåglarnas flykt, längtan till såväl andra jordiska stränder som till en gränslös idévärld eller något hinsides väntande, en möjlig befrielse, nu eller sedan, och samtidigt en hemmahörighet, kanske rentav kärlek (om än tidvis rastlös) till det egna jordiska vistet. Dan Anderssons dikt talar om samtidig längtan hem och längtan bort: det poetiska flyttfågelmotivets essens – att stanna, att resa, vara den som försvinner, vara den som blir kvar.

Svalan intar härvid, som hos Viktor Rydberg, en särskild plats i den poetiska sfär som berättar om avfärd och återkomst, död och nytt liv. Denna sin särtecknade motiviska aura torde svalan ha fått emedan dess vinterviste länge var osäkert och omtvistat. Man hade noterat att svalorna om hösten samlades i stora flockar utmed sjöstränderna för att sedan till synes helt plötsligt vara försvunna. Länge trodde man därför att de dröjde kvar på vintriga breddgrader, gömda, sovande i djupaste vinterdvala.

Redan Aristoteles hade i "Historia animalium" beskrivit hur svalorna tillbringade vintern sovande i hålor i marken och Plinius d ä skrev i sin "Naturalis historia" om svalornas i sömn försjunkna övervintring. På svensk breddgrad berättade Olaus Magnus, i "Historia om de nordiska folken" (1555), att svalorna, efter att ha sjungit en sista sång, sänkte sig i vattnet, ”näbb vid näbb, vinge vid vinge och fot vid fot”, för att där vänta på att isarna med vårsolen skulle spricka upp. Inte sällan hände det, noterar han, att fiskare råkade dra upp svalor i sina nät. Om de då togs in i värmen flög de omkring, men blev inte länge vid liv, ”ty de ha hämtats tillbaka, icke af egen fri vilja, utan såsom fångar, brådstörtadt och i otid”. Först när isen smält och solen tinat upp deras sovande kroppar, var svalorna redo att återvända till livet.

Annons
Annons

Olof Rudbeck, som studerade flyttfåglar och då särskilt ladusvalan, såg berättelsen om övervintringen som ett mytiskt uttryck för vinterns och mörkrets ankomst, jordens vila. I "Atlantica" beskriver han liknelsen om svalan: ”huru hon sätter sig mot hösten på vassen och dränker sig och näst förr sjunger en lång sörjesång, betydandes jordens sorg, som nu skall dränkjas och övertäckjas med snö.”

Man kan anta att det poetiska draget i den av solens strålar brutna isiga sömnen tilltalade romantikern i August Strindberg.

Carl von Linné kom att försvara tesen om svalans övervintring och menade att det därtill var ovisst huruvida även storkar och lärkor möjligen tillbringade vintern försänkta i sömn. Den tyske naturvetaren Johann Leonard Frisch sökte klarhet genom att på hösten fästa rött garn på svalors ben i hopp om att han, när våren kom, kunde återfinna de märkta fåglarna och då se om det röda garnet bar några spår av vattenvistelse. Svalorna återfanns, garnet var intakt och Frisch drog slutsatsen att de övervintrat söderut. Trots hans beskrivningar fortlevde föreställningen om svalornas vintersömn. Naturskildraren Gilbert White uttryckte tvivel angående deras vinterviste. Jöns Jacob Berzelius – ”den svenska kemins fader” – nämnde i sin "Föreläsningar i djurkemien" (1806) svalornas övervintring, något han dock kom att stryka i senare upplagor av verket.

Frågan fick förnyad aktualitet efter det att entomologen Johan Wilhelm Zetterstedt i sin "Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens Län" (1833) berättat om hur han, av en man vid namn Jacob Andersson, som under vinterfiske dragit upp flera svalor ur sjö, erhållit trovärdig underrättelse angående vinterkvarteret: ”Alla facta, alla trovärdige mäns uppgifter, som röra denna besynnerliga omständighet, tror jag icke böra förtigas, och jag har äfven anfört Jacob Anderssons, emedan jag anser honom mera vältänkande, än att han med denna uppgift skulle hafva velat berätta mig en dikt.”

Annons
Annons

För att slutligt avgöra spörsmålet utlyser så Kungliga Vetenskapsakademien, i februari 1850, en belöning om 30 riksdaler till den förste som, jämte intyg om fyndets omständigheter, till akademien insänder en eller flera svalor, under vintern återfunna i sjö. Ingen övervintrad svala inkommer dock och en notis i Aftonbladet den 20 juli 1850 meddelar: ”Någon återuppväckt svala har, som kunnat förmodas, icke blifvit afhörd.”

Kring sekelskiftet 1900 gjordes revolutionerande framsteg i forskningen kring flyttfåglarnas vanor och resvägar. Oaktat detta fortsatte August Strindberg att söka bevis för svalornas vintersömn. I brev till Torsten Hedlund hade han i juli 1896 skrivit: ”Hur kommer det sig att de milliarder svalor som häcka hos oss försvinna och komma utan att någon ser deras successiva ankomst. Jag är fyrtiosju år och har aldrig sett svalor komma.” Han utreder frågan vidare i essän ”Fåglarnes Hemligheter B” i "En blå bok I" (1907) där han noterar de många vittnena till övervintringen: Aristoteles, Olaus Magnus, Linné, Berzelius och naturvetaren Georg Forster, som följt James Cook på dennes andra världsomsegling, och som vintern 1735 påstod sig ha sett svalor uppfångade ur Weichsel. Han hade då, skriver Strindberg, tagit hem två av dem vilka kvicknat till i värmen, men strax därefter dött: ”Forster höll själv de små liken i sin hand.”

Strindberg nämner även Johan Gottschalk Wallerius som vittnat om att han många gånger sett svalor sänka sig i sjöarnas djup, ”samt att han sett en svala fångad i isnot, och vilken kom sig i varmt rum”. Strindberg blev i själva verket, skriver Gunnar Brusewitz, den siste som i seriöst sammanhang försvarade teorierna om svalornas övervintring. Man kan anta att det poetiska draget i den av solens strålar brutna isiga sömnen tilltalade romantikern i August Strindberg.

Annons
Annons

Svalans sömn och uppvaknande blev vårsång, blev uppståndelsens jubel och frihetskantat.

Svalornas övervintring på sjöbottnarna gick också som en variant av flyttfågelmotivet in i poesin. De under isen sovande fåglarna kom att gestalta ett särskilt hopp, nära förknippat med avresa, död, ankomst, nytt liv, en efter kyla väntande värme. Svalans sömn och uppvaknande blev vårsång, blev uppståndelsens jubel och frihetskantat. Hos Stagnelius vaknar svalan ”ur oceanens kristalle-grottor” och svävar ”mot vårens himlar under hymners ljud”. Frese låter svalan bli en frihetens banerförare. Stel har hon ”i floden haft sin graf”, men svävar så vårlikt i ”luftens fria vidd”. Carl Gustaf Norling ger svalan exemplets dräkt, som bild för ett nytt, uppväckt liv på andra sidan graven.

Jag till det tysta går, till djupa dvalan –
Ack, Herre! Herre Jesu! statt mig bi,
Och gif, att jag må uppstå, liksom svalan,
Vid englars jubel, sferers harmoni!

Bland nyare tiders poeter har motivet ograverat dröjt kvar. Efter en lång vinter flyter svalan, hos Folke Isaksson, upp och blixtrar till i den väntande solen. Lars Gustafsson berättar om hur svalorna samlas under vattnet för att sova och där faller ”som ett snöfall” ned på en vattenomsluten kyrka. Bengt Emil Johnson låter svalan bli en glädjeglimt, ett löfteshopp: till botten har de gått med sina liv, men så plötsligt, i en kylig vind vid en vintrig station, över perrongen – ”där flyger ju en!”.

Lennart Sjögren har i sin diktning lyft fram fåglarna som bevingade lotsar genom liv och död. I samlingen "I vattenfågelns tid" (1985) blir vattenfågeln, med drag av de i sjöarna dröjande svalorna, en till smärtans gräns förkroppsligad frihetsgestalt. Den övervintrar ”mot den nedre bottnen / där finns också svalorna / och de som tidigt dog i de meningslösa krigen / där finns också de grymma vårarnas offer”. Då vattenfågeln stiger ur bottenslammet ropar den: ”Var inte stilla! / Nej, var inte stilla!” Och de frihetsberövade ser förvånade upp ”i en av de sällsynta stunder / när Människa / Fågel / och Vatten / lyssnar till frihetens möjlighet”.

Annons
Annons

Och om än dikten ”Återkomsten”, i samma samling, inte talar om svalan, dock om beckasinerna, tycks den trösterika hemkomst som här skildras till dels besläktad med svalans: ”Till sist kommer de hem / till sist kommer alla / på något sätt hem. / […] / De / kommer hem till sist / även om hemkomsten är en sjöbotten / och de för länge sen lämnat sina namn.” I ”Liten havssvit” i "Grönskan" (1989) vistas svalorna på sjöbottnen, i det nattliga, ”i det före morgonen”. I deras krets kan längtan efter döden upptas, sedan åter, som svalorna, ”stiga till ytan / men är då av ett annat slag”. I diktsviten "Fågeljägarna" (1997) möter svalorna i fullkomlig gestalt av medresenärer genom livets kretsar:

Och svalorna som redan om hösten
sökte sig till vattnets botten
för att dricka vintern
slår upp sina ögon och möter oss.

De viskar: i natt bröts isen upp
hörde ni den sjungande sprickan?
nu närmar sig redan sommarens värme
och vi flyger åter.

De rör sina vingar
och ler så som svalor ler.

Det leendet, svalans leende, är leendet hos den som vet att midvinternattens köld blir solvarm dag, att död blir liv, att slutet är en ny början.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons