X
Annons
X

Henrik den IV blodiga, krokiga väg till makten

Jag har för flera år sedan besvarat frågor om begreppet "hugenott", som syftade/syftar på en fransk protestant. De flesta som mött hugenotter i litteraturen förknippar dem antagligen med belägringen av La Rochelle på 1620-talet, som förekommer prominent i Alexandre Dumas den äldres roman De tre musketörerna, och med Bartolomeinatten år 1572, då de utsattes för ett av världshistoriens vidrigaste massmord (som jag redan bloggat om). Men de har också gett namn åt en lång svit av krig, "hugenottkrigen", som skall ha förhärjat Frankrike under en stor del av 1500-talet. Vad var det för krig? Vem vann?

Läs mer om Harrisons historia
Henrik den IV i slaget vid Ivry 1590.
Henrik den IV i slaget vid Ivry 1590. Foto: IBL

Inbördeskrigen utkämpades under andra hälften av 1500-talet, då den franska kungamakten var relativt svag. Högadelssläkterna, både de katolska och de protestantiska, kunde båda upp privata arméer och utmana såväl andra högadelsmän som franska kungahuset militärt. Monarkernas oförmåga att gjuta olja på vågorna och hålla högadeln i styr blev uppenbar sedan kung Henrik II avlidit under en tornering år 1559. Hans söner Frans II, Karl IX och Henrik III efterträdde varandra på tronen, med modern Katarina av Medici som stödjande kraft, men ingen av dem hade tillräckligt stark karisma och politisk erfarenhet för att kunna överbrygga de inre motsättningarna i landet. I synnerhet den katolska högadelssläkten Guise utnyttjade de unga kungarnas oförmåga till att stärka sina egna positioner. Detta oroade andra högadliga familjer, inte minst hugenotterna i huset Bourbon.

I den påföljande maktkampen blev religionen ett framträdande andligt, politiskt och kulturellt identifikationselement. År 1560 och 1561 angrep hugenotter katolska kyrkor och förstörde bilder och statyer, samtidigt som katoliker gick till väpnat angrepp på hugenotter. Änkedrottning Katarina sökte blidka hugenotterna genom eftergifter, men medlingsförsöken rann ut i sanden eftersom ingendera sidan hade respekt för kungahuset och dess lagar. Överfallen och massakrerna fortsatte.

Det första hugenottkriget bröt ut 1562 och följdes snart av flera. Båda sidor var så militärt starka och hade stöd av så många trosfränder att ingen kunde vinna en slutlig seger. De freder som slöts blev bara temporära stillestånd i väntan på nästa kraftmätning. Fullt krig rådde 1562–1563, 1567–1568, 1568–1570, 1572–1573, 1574–1576, 1576–1577, 1579–1580 och 1585–1598, och i de mellanliggande perioderna var Frankrike långt ifrån fredligt. Epokens mest beryktade händelse var den ovannämnda Bartolomeinatten 1572, som paradoxalt nog ägde rum samtidigt som många hoppades på en bestående fred genom äktenskapet mellan den katolska prinsessan Margareta av Valois och hugenotten Henrik av Navarra, som tillhörde huset Bourbon. I själva verket utnyttjade katolska ledare och Katarina av Medici tillfället till att massakrera tusentals hugenotter som befann sig i Paris för att delta i festligheterna. Brudgummen själv, Henrik av Navarra, räddade sitt liv genom att konvertera till katolicismen. Attackerna spred sig till andra städer och omöjliggjorde allt förtroende mellan parterna. Hugenotterna försvagades allvarligt. Många emigrerade, men andra slöt sig samman i sina starkaste befästningar och beredde sig på resolut motstånd.

Annons
X

Sedan Henrik av Navarra flytt ur fångenskapen och återgått till protestantismen blev han hugenotternas förgrundsfigur. I detta läge, när hugenottkrigen kulminerade, lade sig dessutom utländska krafter i maktkampen. Filip II i Spanien stödde huset Guise, medan det protestantiska England, protestanterna i Nederländerna och vissa tyska protestantiska furstar stödde hugenotterna.

Under andra hälften av 1580-talet var läget förvirrat. Den katolske kungen Henrik III såg sig tvungen att ingå en öppen allians med Henrik av Navarras hugenotter för att tillsammans bekämpa det alltför mäktiga huset Guise. Kampen nådde sin blodiga höjdpunkt år 1588, då Henrik III lät mörda hertigen av Guise. I gengäld mördade en av hertigens anhängare kungen 1589. I kraft av släktband med kungahuset uppsteg nu Henrik av Navarra på tronen som Henrik IV, men trots hans framgångar på slagfältet vägrade många fransmän att acceptera honom som härskare eftersom han var protestant. Alltså konverterade Henrik återigen till katolicismen 1593 och kunde påföljande år tåga in i Paris.

Under de år som följde nedkämpade Henrik IV allt motstånd och förklarade krig mot Spanien. I och med det bevisade kungen för hugenotterna att han, trots sin konvertering, inte hade för avsikt att gå i spanska ledband. Kriget, som varade mellan 1595 och 1598, hjälpte honom att krossa det inhemska motståndet från katolska stormän. Om de kunde framställas som spanska allierade blev de per definition landsförrädare och var fritt byte. Genom ediktet i Nantes 1598 fick hugenotterna vidsträckta rättigheter. På 1620-talet, den era i fransk historia som har odödliggjorts i De tre musketörerna, angrep dock kungliga styrkor de franska utposter som hölls av hugenottgarnisoner, en utdragen kamp som ledde till total seger för kungamakten år 1628, när La Rochelle föll. Hugenotterna fick behålla sin religiösa frihet men miste sina politiska och militära privilegier.

Annons
X
Annons
X

Henrik den IV i slaget vid Ivry 1590.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X