Annons

Lisa Irenius:Herrarna i Akademien driver Danius frågor

Tre tydliga, framåtsyftande budskap förmedlades på årets högtidssammankomst. Men allt Akademien gör framöver kommer att dissekeras, tolkas och vantolkas.

Under strecket
Publicerad

Ledamöterna Horace Engdahl, Jesper Svenbro, Bo Ralph, Anders Olsson, Tomas Riad, Sture Allén och Per Wästberg under Svenska Akademiens högtidssammankomst.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Ständige sekreteraren Anders Olsson under Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 2 av 2

Ledamöterna Horace Engdahl, Jesper Svenbro, Bo Ralph, Anders Olsson, Tomas Riad, Sture Allén och Per Wästberg under Svenska Akademiens högtidssammankomst.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Ledamöterna Horace Engdahl, Jesper Svenbro, Bo Ralph,  Anders Olsson, Tomas Riad, Sture Allén och Per Wästberg under Svenska Akademiens högtidssammankomst.
Ledamöterna Horace Engdahl, Jesper Svenbro, Bo Ralph, Anders Olsson, Tomas Riad, Sture Allén och Per Wästberg under Svenska Akademiens högtidssammankomst. Foto: Henrik Montgomery/TT

”Stora egon får väl följa sin egen hare ut i ödemarken. De blir obevekligen till slut irrelevanta för samarbetet”, sa justitierådet och den nya akademiledamoten Eric M Runesson i sitt inträdestal under Svenska Akademiens högtidssammankomst i torsdags. Det utlöste skratt i publiken – troligen för att det uppfattades som en träffande pik.

Men vem var piken egentligen avsedd för? När gästerna senare samlades på en mottagning i Nobelmuseet var det ett återkommande diskussionsämne. Några tolkade det som ett budskap till Sara Danius och de andra ”avhopparna”: att de lika gärna kan försvinna för gott om de inte vill samarbeta. Andra såg en tydlig känga till Horace Engdahl: att den som inte sätter Akademien före sig själv inte hör hemma där.

Annons
Annons

Men kanske ville den nya ledamoten bara göra en allmän betraktelse kring mänskligt samarbete. Att även självklarheter som att stora egon försvårar för gruppen tolkas som inlägg i en pågående strid säger framför allt något om vilken laddad situation Svenska Akademien alltjämt befinner sig i.

Under detta turbulenta år har det spridits en mängd olika berättelser om Akademien, som ständige sekreteraren Anders Olsson påpekade i sitt tal: ”i en blandning av sant, vilseledande och osant”.

En spridd berättelse är att det är ”team Horace” som segrade och blev kvar, de som före splittringen röstade mot en uteslutning av Frostenson. Samtidigt arbetar Akademien i dag just för att bli av med Katarina Frostenson, den säger sig sträva efter större öppenhet och samarbetar med rättsvårdande myndigheter – precis det som Sara Danius med flera efterfrågade. Därtill har Anders Olsson tagit avstånd från Horace Engdahls uttalanden och enligt uppgifter till DN fick den senare inte hålla något tal på högtidssammankomsten. Att Anders Olsson har lyckats få med sig akademiledamöter i frågor där Danius gick bet har troligen att göra med en annan sorts ledarskap såväl som den minskade skaran och yttre påtryckningar. För att ytterligare komplicera bilden: av de priser och belöningar som räknades upp på högtidssammankomsten framgick att den mansdominerade Akademien i år har premierat betydligt fler kvinnor (40) än män (26).

Allt Svenska Akademien gör framöver kommer att dissekeras; tolkas och vantolkas.

När blott sju herrar vankade in i Börssalen blev det så uppenbart hur försvagad Akademien har blivit under det här året. Trots att tre nyinvalda sedan anslöt rymmer institutionen fortfarande alldeles för få skönlitterära författare, alldeles för få kvinnor. Fortfarande är konflikterna med Katarina Frostenson och de tre avhopparna ouppklarade. Fortfarande är det oklart hur det kommer att fungera med den nya Nobelkommittén och om Akademien alls får dela ut Nobelpriset nästa år (Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten valde att inte närvara vid årets högtidssammankomst). Fortfarande återstår frågor om advokatutredningarna, som det ständigt hänvisas till, samtidigt som det är ovisst hur mycket som egentligen har blivit utrett. Fortfarande vet vi inte hur den nya möjligheten till frivilligt utträde för ledamöter kommer att påverka samarbetet på sikt.

Annons
Annons

Ständige sekreteraren Anders Olsson under Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1

Framför allt finns det alltjämt en stor misstänksamhet gentemot Akademien – både hos en bredare allmänhet och inom kulturvärlden. I den senare cirkulerar en mängd olika spekulationer och rykten, om olika vänskapsband och dolda agendor. Allt Svenska Akademien gör framöver kommer att dissekeras; tolkas och vantolkas. Dessvärre verkar ledamöterna själva inte riktigt inse detta. Det är märkligt att Akademien, utan att ens reflektera över hur det kan uppfattas, strax efter Arnault-rättegången väljer att ge ett stipendium till ett vittne på försvarets sida, och att Anders Olsson sedan förklarar det med ”litterära meriter” fastän det har gått flera år sedan personen ifråga gav ut en bok. (Ingen skugga ska falla över personen som har fått stipendiet, det är givetvis inte fel att ställa upp som vittne i en rättegång, tvärtom, i det här fallet dessutom modigt.)

Ständige sekreteraren Anders Olsson under Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst.
Ständige sekreteraren Anders Olsson under Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst. Foto: Henrik Montgomery/TT

Vad vill då Svenska Akademien själv? Som jag uppfattade det i torsdags ville man förmedla tre huvudbudskap. Det första var att uppdraget, att värna språket och litteraturen, och därigenom tjäna samhället, är viktigast av allt.

Årets högtidstal speglade kort sagt inga ”stora egon”

Det andra var att man nu blickar mot framtiden och eftersträvar förändring, förbättring och förnyelse. De tre nya ledamöterna, med sina mycket olika infallsvinklar och inträdestal, kom att förkroppsliga tre olika ambitioner: att göra svenska språket till ett verktyg också för alla medborgare som inte har det som modersmål (Jila Mossaed), att både värna och kritiskt tolka kulturarvet (Mats Malm) och att utveckla institutionens funktionssätt (Eric M Runesson).

Det tredje budskapet var att Akademien tar den rådande situationen på allvar. Även om ständige sekreterarens tal stundom var lite defensivt, så var det också självkritiskt och ödmjukt – i fråga om både Akademiens och hans egen roll. Olsson citerade sin zenlärare: ”Var som en nybörjare. Du bör handla som om varje situation är ny. Töm ditt sinne, andas djupt. Att bli en nybörjare är livets sanna konst.”

Årets högtidstal speglade kort sagt inga ”stora egon” – och oavsett vart Akademiens skakiga vägar bär kan det inte vara en nackdel för framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons