X
Annons
X
Krönika

Sofia Nyblom: Heureka för den som söker kvinnliga förebilder

Kvinnans tid har kommit i och med metoo. Men hur märks den nya maktbalansen i musiklivet? Sofia Nyblom möter den sjungande dirigenten Barbara Hannigan, lyssnar på en jubilerande tonsättarförening och läser av antikens myter.

Läs mer om Musikveckan med SvD
Barbara Hannigan.
Barbara Hannigan. Foto: Malin Hoelstad

Kvinnans tid är nu! Tecknen har duggat tätt de senaste två veckorna, då kvinnliga kreatörer hamnat mitt i rampljuset. Tioårsjubileet för Kvast i helgen fyllde Konserthuset med pompösa orkesterklanger, symaskinsmusik och hundraåriga metoo-sånger av och med kvinnliga tonsättare och musiker. Utdelandet av Birgit Nilsson-priset förra veckan innebär inte bara erkänsla för Nina Stemmes förmåga att gestalta repertoarens mäktigaste sopranroller, utan också att den första kvinnan tar emot operans motsvarighet till ett Nobelpris.

Och i måndags delade Kungliga Musikaliska Akademien ut Rolf Schock-priset till sjungande dirigenten Barbara Hannigan, ett udda pris som placerar musiken i samma rum som vetenskapen – matematik, filosofi och arkitektur, som de andra tre (manliga) pristagarna representerar.

En röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar.

Barbara Hannigan är den perfekta pristagaren i det sammanhanget, en röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar. I december kliver hon upp på pulten i Göteborgs konserthus för sin operadebut med Stravinskys "Rucklarens väg". I rollen som tillträdande första gästdirigent för GSO, alltså: Anne Trulove, den kvinnliga protagonisten i Stravinskys opera, var hennes första operaroll någonsin.

Men könet spelar ingen roll för Barbara Hannigan, säger hon själv. Det är den konstnärliga processen, den utforskande attityden, som hon värdesätter. Indirekt är förstås hela Barbara Hannigans mångfacetterade konstnärskap ett enda "heureka!" för den som söker kvinnliga förebilder. Efter 85 uruppföranden av världsledande tonsättare – som sångerska – driver hon nu även sin dirigentkarriär, parallellt med ett mentorprogram för unga sångare och musiker, spetsprogrammet Equilibrium.

Men även om målet med Equilibrium är musikalisk jämställdhet, så blir resultat en bonus också i form av "empowerment" för kvinnor i branschen som tar över initiativet och kontrollen över sitt eget kunnande. Och maktobalansens manifestation i form av sexuella övergrepp är i grund och botten vad metoo handlar om. Hannigan tar inga risker: hon har all kompetens i sina egna händer. Jo, hon tar förstås massor av risker – och visar att det är möjligt.

Redan innan metoo exploderade för ett år sedan satt konstnärligt aktiva kvinnor inne med facit. Övergreppen i antikens mestadels sexistiska myter esteticeras och i viss mån rättfärdigas i musikdramatik och episkt gestaltad musik. Historikern Mary Beard beskriver i boken "Women and power: A manifesto" (Profile, London, 2017) hur den romerske skalden Ovidius i sina "Metamorfoser" radar upp varnande exempel på de öden som drabbar kvinnor som tar makten:

Philomela får tungan avskuren sedan Tereus våldtagit henne, Io förvandlas av Zeus till en råmande ko, Echo fråntas rätten till en dialog eftersom hon bara får höra sin egen röst studsa från bergsväggarna, och tvingas in i en relation med den egenkäre Narcissus.

George Benjamins opera "Written on skin", som skrevs för Barbara Hannigan, påminner i kombinationen av våld och sensualism, arkaisk maktskildring och futuristisk dystopi om tv-serien "The handmaid’s tale": den manliga huvudrollen, Beskyddaren, behandlar sin hustru som sin egendom, men hon undkommer honom genom att bli förälskad i en yngre konstnär. Den förtingligade kvinnan tar sin själ och sitt hjärta i besittning och undkommer Beskyddarens makt, genom att bli till konst.

Så är det till sist kvinnornas tur. När ett fenomen som Barbara Hannigan tar plats på pulten som både dirigent och sångerska slår hon sönder flera tabun samtidigt, och låter hela sitt väsen bli till konst – utan att behöva offra sig själv.

Barbara Hannigan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 6
Bild 2 av 6
Bild 3 av 6
Bild 4 av 6
Bild 5 av 6
Bild 6 av 6
Bild 1 av 1

Del 1 av 5

Lyssna! Sofia Nyblom tipsar om musik

George Gershwin: Girl crazy suite. Barbara Hannigan, sopran och Lyon-operans orkester.

Hannigan både dirigerar och sjunger George Gershwins svit ur musikalen "Girl crazy." Lyonoperans orkester möter upp genom att sjunga, och bryter på franska! "Crazy girl crazy" är också titeln på Hannigans debutalbum som dirigent, där hon leder sin egen ensemble, Ludwig Orchestra.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1

Del 2 av 5

Quella Fiamma – Nathalie Stutzmann och Orfeo 55 (Warner/Erato).

Händel. Ah, mio cor, schernito sei ur operan "Alcina"

En av vår tids mest intagande altsångerskor tolkar klassiker ur barockrepertoaren tillsammans med sin egen kammarorkester, Orfeo 55 – både från pulten och med sin sammetsröst. Ibland tar hennes vibrato över, men i arian ur Händels "Alcina" lyckas hon tygla rösten till ett smidigt, virtuost instrument.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1

Del 3 av 5

Amanda Maier-Röntgen: Pianotrio in E flat major. Bengt Forsberg, Cecilia Zilliacus, Kati Raitinen. (dB Production)

Lilla skivbolaget dB Production fortsätter att ge ut den nyligen återupptäckta tonsättarbegåvningen Amanda Maier-Röntgen: den sprudlande, ljusa pianotrion klingade senast för 150 år sedan, i paret Maier-Röntgens salonger i Amsterdam.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1

Del 4 av 5

Florence Beatrice Price: Violin concerto 1 & 2 (Albany Records)

Solist Er-Gehn Kahng. Janacek Philharmonic, dirigeras av Ryan Cockerham.

2009 hittades en hög opublicerade manuskript i ett sommarhus som tillhört den svarta tonsättaren Florence Beatrice Price. I sin melodiskt rika första violinkonsert från 1952, som nu finns inspelad för första gången, korsar Price negro spirituals från sin egen bakgrund med ljus, romantiskt virtuos melos.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1

Del 5 av 5

Amy Beach: Piano quintet, Ambache Chamber Ensemble (Chandos)

När Antonín Dvórak besökte USA 1892 kommenterade han att kvinnor tilläts musicera offentligt i detta frigjorda land: “Det är ju trevligt, men kvinnor har inte den kreativa kraften." Amy Beach sa emot honom i en debattartikel. Hennes bedövande vackra pianokvintett hade räckt som motbevis.

Läs även

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X