Annons

Gods of rapHiphop-nostalgi som närmar sig Allsång på Skansen

De La Soul uppträder i turnékonceptet ”Gods of rap” som även når Skansen.
De La Soul uppträder i turnékonceptet ”Gods of rap” som även når Skansen. Foto: SH5 / TT

Eliten inom hiphopens guldålder på Sollidenscenen – jo, visst är det udda och en smula komiskt. Men även Allsång på Skansen-ledaren Bosse Larsson hade nog varit stolt över hur Wu-Tang Clan får den medelålders publiken att sjunga med.

Under strecket
Publicerad

Allsång på Skansen? Nej, Gods of rap.

Foto: Timothy Gottlieb Bild 1 av 3

Public Enemy i ”Gods of rap”-turnén.

Foto: SH5 / TT Bild 2 av 3

Wu-Tang Clan i ”Gods of rap”-turnén.

Foto: SH5 / TT Bild 3 av 3

Allsång på Skansen? Nej, Gods of rap.

Foto: Timothy Gottlieb Bild 1 av 1

Gods of rap

Genre
Konsert
Var
Skansen

Vi får väl anta att Gods of rap är något av hiphop-generationens svar på rockens Monsters of rock. En sådan där show med band som en gång var mer eller mindre bäst i världen inom sin genre, men som idag snarare är mer kompatibla med en Finlandsfärja än med Globen. Att det dessutom har uppstått en brutal ideologisk spricka mellan dagens samtida ”trap & mumble rap” och gårdagens så kallade ”golden era of hip hop”, lägger ett snudd på komiskt filter över denna tillställning. 7 000 lätt griniga hiphop-tanter och gubbar som samlas på Skansen och drömmer sig tillbaka till en tid då man faktiskt hörde vad rapparna rappade.

Allsång på Skansen? Nej, Gods of rap.
Allsång på Skansen? Nej, Gods of rap. Foto: Timothy Gottlieb

Sommaren 1991 stod De La Soul på Gröna Lunds scen och hade precis släppt albumet “De La Soul is dead”, 27 år senare har de tagit den långa rulltrappan upp till Artur Hazelius friluftsmuseum. Redan på debuten med ”3 feet high & rising” från 1989 framstod trion som hiphoppens mest avslappnade charmörer, och där någonstans har de stannat.

Annons
Annons

Public Enemy i ”Gods of rap”-turnén.

Foto: SH5 / TT Bild 1 av 1

Medan Public Enemy gjorde låtar som hette ”Black steel in the hour of chaos” svarade De La Soul med ”Potholes in my lawn”. Just den låten var den första hiphop-låten som spelades på planeten Mars via en Nasa-robot, men att få höra den på Sollidens scen är faktiskt snudd på lika udda. Allt kulminerar dock i den ikoniska ”Me, myself and I” som består av lekfulla samplingar från Funkadelic, Edwin Birdsong, Ohio Players, Doug E Fresh och Loose Ends. Det är svårt att inte fälla en nostalgisk tår i denna stund.

Public Enemy i ”Gods of rap”-turnén.
Public Enemy i ”Gods of rap”-turnén. Foto: SH5 / TT

Public Enemy är något helt annat. Eller Public Enemy Radio för att vara mer exakt, för den enda personen som finns kvar från 80-talet är Chuck D. Och visst, han är den enda personen som kan komma undan med att turnera runt som Public Enemy, men han är akut vingklippt utan Flavor Flav. Det var ju den perfekta dialektiken mellan Chuck D:s hårda politiska figur och Flavor Flavs bisarra ”comic relief”-karaktär som utgjorde bandets särprägel.

Men visst, att få höra Chuck D säga att ”Theresa May är borta, men Donald Trump är fortfarande kvar”, och sedan sätta bandets mest ikoniska låt ”Fight the power” i en samtida kontext är en upplevelse. Så mycket närmare hiphoppens politiska kärna går det inte att komma.

Annons
Annons

Wu-Tang Clan i ”Gods of rap”-turnén.

Foto: SH5 / TT Bild 1 av 1

Wu-Tang Clan tillhör en annan era av hiphoppen, här har vi flyttat fram till 90-talets mitt ungefär, och Public Enemys politik är utbytt mot österländsk mysticism och funkiga samuraj-samplingar. Återigen infinner sig dock den där smått komiska känslan av att se Ghostface Killah, RZA och GZA lunka runt på samma scen där Sanna Nielsen brukar presentera Siw Malmkvist eller Eric Saade.

Wu-Tang Clan i ”Gods of rap”-turnén.
Wu-Tang Clan i ”Gods of rap”-turnén. Foto: SH5 / TT

Denna avslutande akt är dock otvivelaktigt turnépaketets största behållning. Allsången i ”Wu-Tang Clan aint nuthin to fuck with” hade nog även den gamle Allsång på Skansen-ledaren Bosse Larsson varit stolt över. Och att hiphoppen slutligen har klivit rakt in i medelåldern hade nog inte kunnat illustreras bättre än så. Jo, möjligen om vi alla hade haft ett litet allsångshäfte i handen när vi skrålade “Bam! Aw, man! I, slam, jam, now scream like Tarzan”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons