Annons

Turn to clear view Hippiejazz med organisk fingertoppskänsla

Joe Armon-Jones.
Joe Armon-Jones. Foto: Schorle

Det har aldrig behövts unga hippies och en uttalad motkultur lika mycket som just nu – och Joe Armon-Jones musik med inslag av krispig jazzfunk, jamaikansk dub, rare grooves och inte minst elektronisk dansmusik uppfyller alla förväntningar man kan ha.

Under strecket
Publicerad

Turn to clear view

Artist
Joe Armon-Jones
Genre
Jazz
Musikbolag
Brownswood
År
2019

Betyg: 5 av 6

Årets hittills två viktigaste böcker om popmusik är båda skrivna av brittiska Emma Warren. De – ”Make some space” och ”Steam down or how things begin” – tar på många sätt och vis vid där konstnären Jeremy Dellars obligatoriska och fortfarande högaktuella dokumentärfilm om acid house, ”Everybody in the place: an incomplete history of Britain 1984–1992”, slutar.

Warren är några år yngre än Deller men delar de euforiska upplevelserna kring raverörelsens födelse, dess politiska effekter och orsaker samt väldigt långa inspirationssvans. Men också hur de erfarenheterna nästan trettio år senare utgör ett eftersträvansvärt fundament som alla tonsatta små revolutioner vilar på. Vare sig de egentligen ens vet det eller ej.

Hennes böcker utspelar sig i den älskvärt spretiga jazzscen som de senaste åren har expanderat från en högst lokal angelägenhet i Londons nordöstra och södra utkanter till något av det mest vitala som sker i konst överhuvudtaget.

Annons

Ja, det handlar visserligen om jazz – och interna förgreningar mot fusion och överskicklig funk – men det är en jazz som med ytterst organisk fingertoppskänsla försöker skriva om musikhistorien av den enkla anledningen att det står 2019 i almanackan.

De flesta i den växande krets av musiker, som alla dyker upp i Warrens böcker, samlades redan tidigt 2018 på samlingsalbumet ”We out here” på DJ:n Gilles Petersons Brownswood-etikett, som tillsammans med bland andra 22a och Gearbox, utgör en väldigt central hörnsten.

Joe Armon-Jones är den här eklektiska och expansiva rörelsens mest anlitade pianist och keyboardist. Till vardags ingår han i kvintetten Ezra Collective men jag föredrar honom nästan när får bre ut sig som solokompositör och låter sin mjukfusion flyga i full frihet.

Han – och detta är inte helt oviktigt – ser dessutom ut som en barfota Goa-entusiast som täljer sina egna didgeridoos för att ackompanjera lite astrologiskt bevandrad spoken word på stranden.

Under mer dogmatiskt tintade perioder i mitt liv hade en sådan estetik fått mig att skrikande rusa i motsatt riktning. 2019 är idealet dess diametrala motsatta – musiken (och jag) har aldrig behövt unga hippies och uttalad motkultur lika mycket som just nu – musik som genom sin blotta existens är anti-rasistisk, politisk, inkluderande och vidöppen för en alldeles självklar mångfald.

Den här fäblessen för en modernt andlig hippie-jazzfunk i Black Lives Matter-rörelsens fotspår hörs inte bara i Londons nyjazz, den är lika framträdande hos kaliforniska själsfränder som Anderson Paak och Thundercat och, förstås, Kamasi Washington.

Joe Armon-Jones må vara uppfostrad av förebilder som Bernie Worrell och Herbie Hancock – till och med Jackie Mittoo – men kastar sig på ”Turn to clear view” mellan avancerat krispig jazzfunk, The Rotary Connections och Donald Byrds vokala körexperiment från det sena 1960-talet, kosmisk poetry slam, jamaikansk dub, rare grooves och, samtidigt, en medvetenhet om alla former av drum’n’bass, grime och elektronisk dansmusik.

Det är för övrigt också här – i öppningsspåret ”Try walk with me” – som jag för första gången möter musik som har vågat låta sig inspireras av David Bowies avskedsinstallation ”Blackstar” utan att det framstår som det minsta ansträngt.

Ingenting nytt som sker går Armon-Jones spårlöst förbi – det ska bara vävas in i en musik som han väljer att kategorisera som jazz för att dess historia är en av de musikaliskt rikaste och politiskt mest inflytelserika konstformer som har existerat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons