Annons

Historielöst att larma om ny könspolarisering

Jerry Seinfeld och Mia Skäringer – två komiker som skämtar om ”könsgapet”.
Jerry Seinfeld och Mia Skäringer – två komiker som skämtar om ”könsgapet”. Foto: Greg Allen / TT och Björn Larsson Rosvall / TT

KULTURDEBATT | På kultursidor larmas om ett könsgap och att Instagramfeminister polariserar genom att häckla män. Men det är överdrivet och historielöst. I själva verket samarbetar män och kvinnor bättre med varandra än på mycket länge, skriver professor Lucas Gottzén.

Under strecket
SvD
Publicerad

Jag såg nyligen om det första avsnittet av tv-serien ”Seinfeld”. 90-talskomedin stod sig förvånansvärt bra. George var neurotisk och Kramer tröttsamt tokrolig. Jerry var förvisso lite träig, men kom undan med hedern i behåll. Elaine saknades, hon kommer först i andra avsnittet. Jag småmyste och tänkte nostalgiskt att jag lätt skulle kunna döda en halvtimme varje kväll resten av året för att traggla mig igenom hela serien.

Men så kom stå upp-scenen i slutet av avsnittet där Seinfeld gör sig putslustig över kvinnor. Sekundärskammen sköljde över mig. Han sa inget metoo-olämpligt, men 30 år senare känns hans beskrivning av könen tröttsam. Jerry förstår sig inte på kvinnor, för de är ju oj, så otydliga i sin kommunikation. Män är minsann rak på sak.

Just nu larmas det på kultursidorna om att män och kvinnor håller på att glida isär. Joel Halldorf (Expressen 10 april) ser ett växande könsgap och Catia Hulquist (DN 15 april) menar att Instagramfeminister uppviglar till könspolarisering. Mia Skäringer gör sig lustig på mäns bekostnad, allt medan Alex Schulman känner sig utanför. Kvinnor är feminister, män youtubar Jordan B Peterson. Män röstar höger, kvinnor vänster. Om avståndet ökar ”kan det bli till en oöverstiglig ravin” varnar Halldorf efter att ha läst Kristina Lindhs reportage (SvD 10 mars) om ”fjärde vågens feminism”.

Annons
Annons

Halldorfs analys är fascinerande historielös för att komma från en kyrkohistoriker, tendenserna kortsiktiga och motstridiga. För läser man vidare i Lindhs reportage kommer nyanseringen: förklaringen till det ideologiska gapet är inte kön, utan utbildningsnivå.

Även om det exakta avståndet är svårt att mäta är det nog inte en underdrift att säga att könen i en västerländsk kontext snarare står närmare varandra än på mycket länge.

Offentligheten har historiskt sett varit männens arena, men kvinnor har krävt att få plats där. Också allt fler män omfamnar ideal och praktiker som historiskt har setts som kvinnliga. Allt fler par samarbetar och vardagslivet blir – om än långsamt – mer jämställt. På samma sätt arbetar män och kvinnor i dag tillsammans i de flesta sektorer i samhället.

Man kan tycka mycket om Skäringers föreställning, men först med könsbinär humor är hon knappast. Inte heller Jerry Seinfeld uppfann det hjulet, utan det utgör snarast en humoristisk standardrepertoar. Men eftersom ståuppande har varit männens gebit så har skämten oftast varit på kvinnors bekostnad. Den könsbinära humorn kapitaliserar på föreställningen om mäns och kvinnors fundamentala olikheter, något som dominerat västerlandet sedan upplysningstiden, enligt historikern Thomas Laqueur. Samma tankegods har legitimerat idén att kvinnor passar bäst i vid spisen.

Den politisering av könsdikotomi som Halldorf och Hultquist identifierar är heller inte särskilt ny. Dagens diskussion om manlighetens kris är påfallande lik oron för feminisering i slutet av 1800-talet. Då utgjordes hotet av att pojkar enbart mötte kvinnor hemma och i skolan, eftersom fäderna arbetade på kontor eller fabrik.

Annons
Annons

Nu utgörs hotet av att flickor presterar bättre i skolan och att metoo har gjort män osäkra på hur de ska närma sig det motsatta könet. Halldorfs lösning är ett höviskt bekräftande av könsskillnad. Enligt Jordan B Peterson behöver vi bekräfta skillnader mellan könen, eftersom de är naturliga och därför av godo. Rekordmånga lyssnar till hans budskap, men det är endast en variation på det tema som poeten Robert Bly och självhjälpsgurun John Gray framförde på 1990-talet. Män är från Mars, kvinnor från Venus.

I sin bok ”Gender play” skriver den amerikanska sociologen Barrie Thorne om ”gränsarbete” för att beskriva hur pojkar och flickor på den skola hon studerade förstärkte könsskillnader i vissa lekar. När tillgången till lekkamrater var begränsad spelade kompisens kön mindre roll. Men när det fanns fler barn att välja mellan bevakades i stället könsskillnaderna strikt.

Att män och kvinnor umgås i hemmet och på arbetsplatsen kan i bästa fall föra könen närmare varandra och skapa större förståelse, men det är långt ifrån självklart. Det kan också leda till att könskategorierna tydliggörs, om vi får tro Thorne. Men snarare än tecken på ett reellt vidgat könsgap är det nog snarare vuxnas könsmässiga gränsarbete vi ser just nu. Könsgapet håller inte på att bli till en oöverstiglig ravin, utan gränsbevakningen är ett uttryck för att män och kvinnor samarbetar mer än någonsin med varandra. Om män och kvinnor levde helt åtskilda så hade mansaktivister inte behövt bevaka könsgränsen så nitiskt.

Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsvetenskap på Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons