Annons

"Historien är full av gubbar som stannar för länge"

Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet

Som chefredaktör på Aftonbladet blev Jan Helin känd som landets mest tvärsäkra publicist. I vintras chockade han branschen när han bytte sida och blev programdirektör på SVT. Men egentligen har han alltid drömt om att vara en verklighetens Tintin.

Under strecket
Publicerad
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 1 av 5
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 2 av 5
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 3 av 5
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 4 av 5
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 5 av 5

Södra Åland, semesterdag tre. Jan Helin sneglar åt en motorbåt i teak.

– En sån skulle man ha. Min är mer… praktisk.

Intill ligger en modern, finsk variant förtöjd; 25 fot i plast. Jan Helin hoppar ombord och sträcker ut handen för att ta emot väskor och undertecknad. Skepparvanan avslöjas i kroppsspråket: avslappnat men kontrollerat. Jan Helin har tillbringat sina somrar här sedan 70-talet.

– Du ser taket bakom det gula huset där? Där bodde Bo Strömstedts mamma.

Expressens nyligen avlidne före detta chefredaktör är Jan Helins stora förebild. De sågs bara en gång. Jan Helin bjöd in sig själv när han fick veta att Strömstedt befann sig på Åland sommaren 2003 för att hälsa på en släkting. Bo Strömstedts mamma hette Hildur Helin, Jan Helins farmor hette Frida Helin och bodde några kilometer bort i den lilla åländska kommunen Föglö.

– Men farmor visade sig tillhöra en annan gren av Helinsläkten, suckar barnbarnet.

Jan Helin gasar söderut i 27 knop och föreläser om ö-livet. En av Ålands 6 757 öar är familjens egen. Han ber mig, på uppmaning av säkerhetsavdelningen på jobbet, att inte skriva vad den heter. Pappa Sigvard skaffade den som tillflyktsort när han flyttade från Åland som fjortonåring, men bor numera på en större ö i närheten.

Annons
Annons

Hustrun Charlotte “Lotta” Helin tar emot på bryggan.

– Du kan släppa tampen Janne, jag har den! ropar hon.

Det större huset på ön – obehandlat trä, soldäck, panorama mot vattnet – har Jan Helin ritat och byggt själv. På båten på väg mot ön har han berättat att han byggt “en liten sjöbod”. Ett uppenbart understatement.

Det är rätt ovanligt att journalister är händiga.

– Så är det kanske, säger han besvärat.

Jan Helin stegar upp mot huset med packning i handen. I en plastpåse ligger pappa Sigvards morgonfångst: abborrar för fyra. Jan steker dem till lunch. Stekhällen – ett slags jättestekpanna på en meter i diameter – från vännen och varumärket Per Morberg är strösslad med logotyper. Jag räknar dem till sju.

– Jag vet, det är lite komiskt, medger Jan Helin med stekspaden i ena handen och ölen – åländsk i flaska - i den andra.

På ytan påminner Jan Helin mer om en medelålders entreprenör: rättfram, retoriskt tvärsäker, lite bufflig.

Lotta Helin har dukat med färskpotatis, skärgårdsröra, rosévin, smör från det lokala mejeriet ÅCA.

– De håller på att bli uppköpta av Arla. Jag är starkt emot det på känslomässiga grunder. Arla kommer snart tycka att råvarorna blir för dyra och då dör mjölkbönderna ut. Jag fattar att jag låter som en lokalpolitiker nu, säger Jan Helin.

Lite faktiskt.

– Men de har ruskigt bra mejeriprodukter. Osten, smöret, surmjölken… så jäkla bra. Det är som att de inte förstår att uppskatta det själva. Istället kommer sådana här lågprislador som hemma. Dessutom hotas nu hela chipsfabrikens existens här sedan det åländska snacksundret såldes till livsmedelsjätten Orcla för några år sedan. Lokalsamhällen blir kostnadsdrivande periferi, the downside av all centralisering.

Annons
Annons
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 1 av 3
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 2 av 3
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 3 av 3

När centralisering i medieindustrin diskuteras brukar Jan Helin låta mindre sentimental. Som chefredaktör och vd för Aftonbladet gjorde han sig känd som en progressiv ledare med ett slags intuitiv förståelse för den snabba medieutvecklingen och vad som krävs för att hantera den.

Det var i kvällstidningarna han en gång hade lärt sig läsa. Veckopengen spenderades då på godis och Expressen. Han älskade tilltalet, tempot, temperamentet.

Men associationen till den legendariske publicisten Bo Strömstedt är inte given. På ytan påminner Jan Helin mer om en medelålders entreprenör: rättfram, retoriskt tvärsäker, lite bufflig. När han inte jobbar kör han motorcykel och jagar. Förra året fällde han en björn i British Columbia vid stilla havskusten på Vancouver Island i Kanada. Som journalisttyp liknar han mer ”en Guillou” än en modern medieman med fötterna i hipsterkulturen.

Av de stora drakarnas chefredaktörer framstod Jan Helin som den mest branschkunniga och affärsmässiga. Han blev affärsområdeschef för vad Schibsted kallar “publishing”, alla koncernens publicistiska verksamheter. Många trodde att han skulle ta sig ännu högre upp i hierarkin.

1/3
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet
2/3
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet
3/3
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet

Hösten 2015 höll han på med ett stort projekt. Han tog fram en publishingstrategi för hela Schibsted, en modell för hur koncernen skulle driva de publicistiska verksamheterna framåt. Jan Helin förordade en gemensam digital plattform, där även konkurrenter skulle bjudas ombord, och potentiellt ett och annat förvärv.

Men när Schibsted – i dag bredare än ett klassiskt mediebolag – presenterade sin nya ledningsgrupp syntes varken Helins namn eller området han arbetat med.

Annons
Annons

– Skulle jag önska något så är det kanske att man hade väntat med själva omorganiseringen före man hade värderat min analys ordentligt. På den punkten kan jag vara kritisk.

Sedan hejdar han sig, tillägger:

– Men jag går inte runt och maler det. Känner man så stannar man och fightas för det.

Det gjorde han inte. Den 15:e december kom nyheten: “SVT värvar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin”. Big news i branschpressen, och utanför. Tidigare hade han varit med i vd-kampen på samma företag men slagits ut av Hanna Stjärne. Nu skulle hon bli hans chef. Jobbet som en av två programdirektörer på SVT var inte dåligt, men gav mindre pengar och prestige än det tidigare.

Som nybliven public service-tjänsteman låter han syrligare än han gjorde som kommersiell direktör. Jan Helin pratar förebrående om besparingarna i den kommersiella medievärld han tidigare företrädde.

Det är en farlig väg att utarma publicistiska bolag publicistiskt. Det mest kreativa man ser hos många etablerade medieföretag i dag är olika sätt att spara pengar.

– Journalisten i mig är orolig för att det snabba och lätta sättet att fixa en sista rad genom att kapa kostnader på journalistsidan i dag har för strakt tolkningsföreträde i styrelser. Man sviktar i tron på journalistikens möjligheter att bygga värden att kapitalisera på. Det är en farlig väg att utarma publicistiska bolag publicistiskt. Det mest kreativa man ser hos många etablerade medieföretag i dag är olika sätt att spara pengar. Det må vara nödvändigt till del, men samma fokus från toppnivå borde läggas på det kreativa vad gäller innehåll och produkt.

Annons
Annons

Men det var inte självklart att ta jobbet i allmänhetens tjänst.

– Jag hade nog utan tvekan kunnat köra på i två år till men det var dels en existentiell fråga, ska jag göra det här hela livet eller ska jag utveckla mig och göra något annat? Då kom det här erbjudandet som jag var genuint och lustfyllt intresserad av. Historien är full av gubbar som stannar för länge och till slut står i vägen.

På tal om gubbar, har kvällstidningsvärlden en machokultur?

– Ja och nej. Amelia Adamo, som historiskt tillförde nya dimensioner med en identifikationsjournalistik har präglat Aftonbladet djupt både kulturellt och journalistiskt. Expressen har en mer grabbig aura över sig på gott och ont.

Tycker du att du är grabbig?

– Nej, jag tycker inte det, men jag förstår att jag kan uppfattas så. Jag har alltid sett värdet i att ha ett genusperspektiv på ledarfrågor.

Jag är mer nyfiken på dig som person.

– Jag förstår. Och då ser du att jag kör motorcykel och jagar och …

Ja. Och det är du som står vid stekbordet.

– Jag har inget behov av att förneka de här mer manliga attributen i min livsföring. Jagat har jag gjort sedan jag var barn. Köra motorcykel är bland det skönaste jag vet även om det är en oförblommerad ålderskris. Men om ditt umgänge kretsar kring de här sakerna så är det ett problem om du lyfter in det i yrkeslivet. Män är jävligt duktiga på att tycka om varandra och göra saker ihop. Det är inte något negativt per se men det är exkluderande. Att vara medveten om det och förmå skilja på vad som krävs för att bygga ett dynamiskt team i yrkeslivet och hur manliga relationer fungerar är det enda jag kommit på för att i praktiken jobba för jämställdhet i ledningsgrupper. Det kanske inte är något stort bidrag till genusforskningen, men det är en resultatorienterad hållning till ett mycket komplext problem.

Annons
Annons
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet

Drömmen om att bli en verklighetens Tintin förde Jan Helin till journalistiken. Han och Lotta är, som han säger, ”high school darlings”. Medan hon pluggade juridik, gjorde han lumpen, pluggade teater och försörjde sig som bagare och budbilschaufför. Betygen – förvisso höga – räckte inte till journalistprogrammen på Stockholms eller Göteborgs universitet men gav honom en plats på den nyinrättade journalistutbildningen i Sundsvall, i dag berömd som överlägsen plantskola för kvällstidningsreportrar.

Det var som stilist, snarare än som chefsämne, som Jan Helin imponerade på sina överordnade som Aftonbladetjournalist på nittiotalet.

Sex veckor efter Estonias förlisning 1994 skriver han om minnesceremonin:

“Något hundratal anhöriga går ut på däck. Det enda som hörs vid relingen är tyst gråt.

När de sista blommorna lagts i havet bryter fartygsvisslan tystnaden. Till en början är det mäktigt, den ljuder som i vördnad över Estonias nära 900 offer.

Men efter nästan en minut dånar den outhärdligt tomt.

Så blir allt åter tyst.”

Något år senare belönar chefredaktören Thorbjörn Larsson honom med en present. Idolen Bo Strömstedts bok “Löpsedeln och insidan”.  En ovanligt omtänksam gest i tidningsvärlden. Pressarkivet vittnar om karriärkurvan: från nyhetsartiklar om spridda ämnen till artikelserier, intervjuer och utrikesreportage. I februari 1998 befinner han sig som enda utländska journalist i Nordkorea. Jan Helin arresteras, släpps och kommer hem med exklusiva scoop. Så nära ett Tintinliv en Nynäshamnsson kan komma.

Annons
Annons

Chef säger han sig ha blivit för barnens skull.

– Familjelivet passade ganska illa med det ständiga resandet och det här att man aldrig kan planera tiden. Det var lättare att få ihop småbarnsåren med att jobba som chef.

Man kan tänka sig att det är tvärtom, att det tar mycket tid.

– Det tar absolut mycket tid, men bortsett från utgivarskapet så är det en tid som du kan planera. Är du nyhetsreporter så måste du kunna åka iväg när det händer.

Att vara chefredaktör är en dygnet runt-förpliktelse och en roll med biverkningar. När hotbilden mot honom var som värst fick familjen Helin evakuera hemmet.

– Men det har blivit bättre med åren, det var som jävligast för fem år sedan.

När man har haft ett antal hembesök av ett antal idioter så är det man blir rädd för det irrationella, vad händer när det är tyst?

Han vill helst inte prata om det.

– Jag tror att man ska medge att man blir rädd, men framför allt blir man arg. När man har haft ett antal hembesök av ett antal idioter så är det man blir rädd för det irrationella, vad händer när det är tyst? Men kvinnliga journalister drabbas av allt det där plus det sexualiserade dårskapet på toppen. Jag tycker att den diskussionen är viktigare och säger mer om gärningsmännens karaktär.

Jan Helin har med åren själv blivit en offentlig person som umgås med andra kändisar. Han låter måttligt road när jag nämner hans jaktkompisar Lotta Lundgren, Leif GW Persson, Erik Haag och Henrik Schyffert.

Har du en annan syn på nöjesjournalistik nu?

– Ja, lite. Det jag inte förstod när jag var yngre är hur extremt medvetna offentliga personer är om bilden av sig och journalistikens betydelse för den. De är ofta så medvetna om vad de säger och varför.

Annons
Annons

Han säger att han har omprövat sina idéer om förhållandet mellan journalistik och PR, reportrar och celebriteter. Umgänget har skänkt insikter om kändis- och medieindustrins sluga maskineri.

– Hela spelet mellan TV4 och Aftonbladet! Aftonbladets nöjesjournalistik betraktas som en marknadsföringskanal. Det är en uträknad del i businessen: en hel avdelning ser till att det produceras historier för journalisterna att göra ”nyheter” av.

För egen del har han lärt sig att skilja på person och position.

– Folk är i huvudsak intresserade av en för att man har en position. Men det är väl mänskligt och rimligt.

I början av 00-talet, fem år innan han blev Aftonbladets chefredaktör, tog Jan Helin en paus från tidningen. Han blev erbjuden jobbet som chefredaktör för Ålandstidningen och lockades av att ”leva barfota” bortom ”mediebubblan i Stockholm”.

Han såg chansen att bli en sorts Ålands Bo Strömstedt, en synlig publicist som är aktiv i spalterna. Mellan 2003 och 2005 skrev han ledarkrönikor i den borgerliga Ålandstidningen men blev mer av en lokal än politisk röst. Som publicist är det en hederssak att inte avslöja sin politiska hemvist.

– Mina värderingar är liberala eller socialliberala men sådana värderingar passar in i många olika politiska partier.

Flytten till Åland var även ett försök att få mer tid med familjen.

– Men det kan man helt ärligt säga att jag tar hand om allt annat för att Janne jobbar så himla mycket, konstaterar Lotta Helin.

Bara du inte tar en bild när jag röker, eftersom jag inte röker.

Hon är affärsjurist, jobbar som fastighetsanalytiker på bank, och fick pendla mellan Stockholm och Mariehamn. När paret blev varse att finanssektorn på Åland kräver kunskaper i finska och dottern skulle börja i skolan flyttade de hem till Stockholm. Samtidigt ringde Aftonbladet och ville ha honom tillbaka.

Annons
Annons
Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1

Jan Helin tänder en cigarill. SvD:s fotograf Daniella Backlund tar chansen att ta en cigarett.

– Jag tar en eftersom du gör det, om det är okej.

– Absolut. Bara du inte tar en bild när jag röker, eftersom jag inte röker.

Lotta hämtar en askkopp och ställer den framför maken. De har varit ett par i trettio år, fyller båda femtio nästa år. Han hävdar att ungdom är ett överskattat tillstånd.

– Det är så mycket oro och så mycket man ska bevisa.

Var du orolig som ung?

– Ja, jag var nog rätt orolig. Numera övergår oron i mer vanliga saker som ”hur ska det gå för barnen?” I början handlade det om att bevisa ”duger jag till att sätta ihop orden?” och jag tänkte ”hur ska det gå med allt?” och ”vad ska det bli av mig?”.

I dag pratas om att Jan Helin nog en dag blir SVT:s vd. Själv har han tankarna på annat håll.

– Jag tänker inte på det dagligdags längre, som jag gjorde ett tag. Men jag går fortfarande omkring med en tanke om att en dag börja skriva på riktigt igen.

Foto: Daniella Backlund / Svenska Dagbladet
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons