Annons

Stina Barchan di Maria:Historien som sovjetiska staten försökte sudda ut

Upptäckten att Sovjetunionen höll på att radera spåren av oönskade delar av sin historia fick britten David King att börja samla på sådant utrotningshotat material. I London visas nu ett urval av de fotografier, plakat och andra dokument som King räddade till eftervärlden. 

Under strecket
Publicerad

En besökare framför några av de propagandaaffischer som visas på utställningen ”Red star over Russia” på Tate ­Modern i London.

Foto: Stephen Chung/IBLBild 1 av 1

En besökare framför några av de propagandaaffischer som visas på utställningen ”Red star over Russia” på Tate ­Modern i London.

Foto: Stephen Chung/IBLBild 1 av 1
En besökare framför några av de propagandaaffischer som visas på utställningen ”Red star over Russia” på Tate ­Modern i London.
En besökare framför några av de propagandaaffischer som visas på utställningen ”Red star over Russia” på Tate ­Modern i London. Foto: Stephen Chung/IBL

Våren 1970 besökte den engelske författaren och grafikern David King Sovjetunionen för första gången. King var uttalad kommunist och hade sedan länge velat besöka denna ­revolutionens enpartistat. Nu var han där på uppdrag av Sunday Times Magazine, som ­beställt två längre artiklar om Lenins liv. På så sätt fick King möjlighet att resa runt i Sovjet och besöka ett otal ”revolutionära museer” som innehöll målningar, skulpturer, plakat och fotografier som dokumenterade oktoberrevolutionen 1917, bolsjevikernas maktöver­tagande och påföljande inbördeskrig, Lenins död 1924 och Stalins självglorifierande dik­tatur. 

King kunde konstatera att det fanns gott om bilder på Lenin och Stalin på dessa ­museer, men Lev Trotskij, som han personligen var mest intresserad av, var som bortblåst. Detsamma gällde i arkiven, där inga bilder på Trotskij eller någon annan konkurrerande politisk ledare från den tidiga revolutionens dagar fanns att hitta. Arkivarien plockade fram hundratals gruppbilder, men alla var retuscherade eller beskurna. Under sitt första besök i Sovjetunionen kunde King helt enkelt inte få fram ett enda fotografi av en enda person som blivit mördad i Stalins politiska utrensningar. 

Annons
Annons

På trots mot denna glömskans kultur började King själv samla bilder och dokument från Rysslands och Sovjets politiska historia ­mellan 1905 och 1955, en period då offentlig propaganda i mångt och mycket gick hand i hand med vardaglig visuell kultur. På vykort, flygblad, plakat, fotografier och i tidskrifter återspeglas med andra ord den sovjetiska ideologin. Ofta är avsändaren anonym, vilket ju stämmer överens med samtida ideal att ta ner konsten från dess piedestal och förena den med den politik som genomströmmade alla samhällets aktiviteter. 

Under närmare 50 år samlade King in en kvarts miljon fotografier, plakat, fanor, flygblad, tidskrifter och andra publikationer, och byggde upp en av världens främsta samlingar av sitt slag. En stor del av detta material visas just nu på Tate Modern, som köpte Kings ­arkiv kort före hans död 2016. Utställningen, ”Red star over Russia” – som pågår till och med den 18 februari 2018 – avslutar ett år av oräkneliga utställningar och publikationer om Sovjets uppgång och fall som markerat 100-årsminnet av ryska revolutionen. 

Vad som gör utställningen på Tate speciell är att den utgår ifrån ett arkiv vars tillkomst, organisation och bearbetning insisterar på historieskrivandets bräcklighet. För som King kom att upptäcka låg sanningen någon helt annanstans än i de bilder han fick fram. 

I en bok från 2008 med samma namn som den aktuella utställningen, ”Red star over Russia”, skriver David King att drivkraften bakom att börja samla dessa dokument var ”att visa att varken politisk falsifiering eller fotografisk retuschering någonsin kommer att få oss att glömma 1900-talets största och mest inspirerande geni”. För King var detta geni alltså Trotskij, men av bara farten kom han på samma gång att rädda minnet av otaliga andra sovjetiska ledare och politiker vars namn och ansikten kladdats över, klippts bort eller helt enkelt suddats ut. 

Annons
Annons

I ”Mal d’archive” (1995) menade den frans­ka filosofen Jacques Derrida att ett arkivs incitament ligger i en traumatisk händelse. Det är i rädslan för glömska som böcker, tidningar och bilder förvandlas till historiska dokument och får ett annat värde än bara just papper. Den information och historia som dokumenten innehåller riskerar helt enkelt att försvinna. Utrotningshotade söker de därför ett hem, en plats där de kan förvaras och hållas i säkerhet. Det är alltså själva hotet som driver på ett arkivs tillblivelse. Men när det väl kommit till lever rädslan för förstörelse och glömska kvar som ett slags feber, som inte bara drabbar arkivet självt utan också arkivarien. Minnet av traumat går aldrig ur samlandet och bidrar till hur arkivet utvecklas, organiseras och förvaras. Febern – le mal d’archive – är en påminnelse om varför arkivet över huvud taget finns.

Huset och febern, alltså. Det ligger också något febrilt över de beskrivningar som King ger av sitt hem i London. Bilder därifrån visar på rum överfyllda av röda arkivskåp, och ­rader av hyllor med böcker insprängda med byster av Lenin och Mao. På väggarna hänger politiska affischer och konstruktivistiska ­reliefer. Det påstås till och med att King lät bygga en datja i sin trädgård med ett golv av tegelmosaik som bildade den femuddade kommunistiska stjärnan. King levde alltså med sina dokument; han delade sitt hem med de revolutionära politiker vars minne han så energiskt försökte rädda. 

Den husliga miljön kan tyckas fjärran från dess radikala innehåll, och påminner kanske snarare om ett monument än en samling historiska dokument. Men även om King kanske led av en lite för stor dos nostalgi, förmådde han ändå arbeta kritiskt med sitt material. Om upprättelsen av Trotskij och andra tidiga bolsjeviker var startskottet för hans projekt, så blev han med tiden alltmer intresserad av de mekanismer som faktiskt gjorde att dessa personer glömts – eller snarare tigits eller suddats – bort. 

Annons
Annons

I den första boken där King aktivt använder sig av sitt arkiv, ”The commissar vanishes: The falsification of photographs and art in Stalin’s Russia” (1997), tar han ett klarsynt grepp om den censur och politiska vandalism som genomsyrade det sovjetiska samhället, särskilt under Stalins tid vid makten. Bokens väldokumenterade innehåll visar på en censur som var båda officiell och så att säga ”professionellt” utförd av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s agenter: fotografier av politiska möten där Trotskij förvandlats till ett moln eller olika versioner av grupp­bilder med Stalin i centrum där de andra närvarande omärkligt försvinner en efter en allteftersom de tystats ned i NKVD:s källare. Dessa skickligt manipulerade bilder konstruerar inte bara en ny verklighet utan också en ny bakgrundshistoria som leder upp till denna nya, men falska, verklighet. I denna illusion förvandlas ideologi enkelt till mytologi.  

King fann också fotografier av mer privat karaktär som tillhört vanliga sovjetiska medborgare, där ansikten och namn på släktingar och vänner har blivit bortklippta, bortskrapade, eller bortbrända – allt av rädsla för att bli gripna med innehav av ”antisovjetiska” eller ”kontrarevolutionära” dokument. 

Ett talande exempel på denna självcensur finner man i konstnären, fotografen och ­designern Aleksandr Rodtjenkos hyllningspublikation till ledarna av Uzbekistan från 1934. Av det statliga förlaget OGIZ hade han fått i uppdrag att formge boken som skulle fira ett decennium av sovjetiskt styre över ­delrepubliken, ett praktverk med överdimensionerade fotografiska porträtt av olika ledare och falsk statistik över förmenta framgångar. I sin design använde Rodtjenko olika formgivningstekniker, som utvikningsblad, reliefer och okonventionell layout. Den sovjetiska utgåvan kom ut 1934, och den uzbekiska året därpå, med vissa politiskt motiverade skillnader. Redan 1937 kom dock en stor del av de uzbekiska ledarna att misskrediteras och ­avrättas i Stalins ”stora utrensning”. Och över en natt betraktades denna propagandaskrift som förbjudet material. 

Annons
Annons

När King ett 50-tal år senare hittade Rodtjenkos eget exemplar av boken i hans ateljé (som fortfarande stod mer eller mindre orörd i hans lägenhet) var få av de uzbekiska ledarna igenkännbara. Rodtjenko hade helt enkelt målat över dem; med tjocka penseldrag hade han strukit svart bläck över deras ansikten och klottrat för deras namn. Det våld som ­avrättat dessa människor hade smugit sig in genom Rodtjenkos ateljédörr – hans penseldrag ekar av avrättarens skott, inte bara mot de avbildade, utan också mot hans eget verk. 

Varför var så mycket av den censur som utfördes så klumpigt genomförd och illa dold? För inte bara privatpersoner plockade fram saxen eller retuscheringspennan, utan också NKVD, bildarkiv, bibliotek och andra organisationer verkar ofta ha nöjt sig med dessa enkla verktyg. Vad fick sådan ohämmad censur för verkan? Varför ansträngde sig ingen, och speciellt inte NKVD, att dölja spåren av sin verksamhet? King föreslår att de utklippta hålen i fotografierna kan ses som ett meddelande i sig, en sorts varning. För lika enkelt som man kan försvinna på bild, kan man försvinna till Sibirien. Nästa gång kan det vara din tur.

Leah Dickerman har gått ett steg längre ­genom att undersöka vilken roll fotografiet spelade i den ideologiska formeringen av Sovjet­unionen (”Camera obscura: Socialist realism in the shadow of photography”, i tidskriften October, 2000). För att revolutionen skulle få full verkan och legitimitet måste man helt enkelt tvinga fram en ny historia. Nya medier och då särskilt fotografier blev utmärkta redskap för den snabba kommunikation som samhällsförändringen krävde. Men det gällde att kontrollera minnet, att se till att historien alltid kunde backa upp samtiden, även om det innebar att man tvingades förvanska den något. Fotografiet kunde hjälpa till med denna skönskrivning. På så sätt kunde den ideologiskt ”sanna” bilden befästas i det falska dokumentet. 

På Tate Modern har febern släppt. Kings dokument skyddas nu av en institution som anser att yttrandefrihet är viktig och något att värna om. Utställningen ”Red star over Russia” är på så sätt inte bara en 100-årsmarkör av ryska revolutionen, utan kanske ännu viktigare ett försvar för det fria ordet. I en tid då sanna nyheter anklagas för att vara falska kan det vara väl värt att bli ­påmind om censurens direkt livsfarliga konsekvenser. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons