Annons

Torgny Nordin:Historiens mest kända myterist i nytt ljus

Marlon Brando som Fletcher Christian i ”Mutiny on the Bounty” från 1962.
Marlon Brando som Fletcher Christian i ”Mutiny on the Bounty” från 1962. Foto: Mary Evans Picture Library/TT

Få minns att HMS Bountys uppdrag var att frakta plantor av brödfruktträd till Västindien. Desto fler känner till myteriet den 28 april 1789, skildrat i ett stort antal filmer. Den mediala kampen om sanningen kring Bounty är den stora behållningen med Peter Fitzsimons nya bok ”Mutiny on the Bounty”.

Under strecket
Publicerad

En bra historia bör ha en god början. Och den här börjar med Artocarpus altilis, en art i famil­jen mullbärsväxter som vi kallar brödfruktträd, eller kort och gott brödfrukt. Det är ett tropiskt träd från Söderhavet vilket framgångsrikt har kultiverats av människan sedan urminnes tider, fast det skulle dröja innan det blev känt i väst. Under kapten James Cooks första världs­omsegling mellan åren 1768 till 1771 blev expeditionens botanister – Joseph Banks och Daniel Solander under uppehållet på Tahiti – de första européer att komma i kontakt med brödfrukter. 

Banks kommenterade att Polynesiens befolkning kunde skatta sig lycklig som slapp slita i sitt anletes svett för brödfödan; de behövde ju bara klättra uppför stammen och hämta frukterna när tiden väl var inne. Daniel Solander var inte mindre hängiven inför Artocarpus altilis, och skrev att besättningen på Cooks fartyg Endeavour aldrig klagade över att de serverades brödfrukt, tvärtom. Hans entusiasm var översvallande och han drog sig inte för att utnämna brödfrukten till den värdefullaste grön­saken i världen. Och, argumenterade Solander vidare, ingen möda borde sparas för att befordra odling av brödfrukt runt om på jorden där klimatet var det rätta. 

Annons
Annons

Ett decennium senare drog man sig på amiralitetet i London till minnes vad Banks och Solander haft att säga om brödfruktträdet, och en tanke slog rot. Den gick ut på att hämta brödfruktssticklingar från Tahiti och frakta dem över haven till Västindien, där de skulle planteras med syfte att förse de afrikanska slavarna på sockerrörs­plantagen med mat. De ekonomiskt sinnade britterna tvekade inför en separat brödfruktsexpedition, men – och det var Joseph Banks och hans vänners förhoppning – kanske kunde den ingå som integrerad del i den så kallade First Fleet med vilken Storbritanniens ämnade etablera sin nya fångkoloni i Australien. 

Det storslagna förslaget att flottans fångfartyg skulle modifieras till flytande växthus och de råbarkade marinsoldaterna till flinka trädgårdsmästare fungerade emellertid endast på skrivbordet. Det fick nog bli en separat brödfrukts­expedition trots allt. Och så blev det. År 1787 gav kung Georg III order om att iordningställa ett fartyg för att omgående skaffa brödfruktträd på Tahiti.

När vi skärskådar historien – med våra sedan länge cementerade moraliska omdömen – faller sökarljuset lätt på de där små felstegen och missbedömningarna vilka nu, långt efteråt, framstår som allvarligare än de uppfatta­des då. Så när beseglades ödet för britternas brödfrukts­insamling? Svaren har skiftat; samtiden blev snart övertygad om orsakerna till att det hela gick överstyr, men ändrade ståndpunkt i takt med att nya pamfletter publicerades. Populärkulturen och en lång räcka Hollywood­filmer har på liknande sätt pendlat fram och åter. Och sanningen om vad som verkligen hände ruvar i dag bakom lager av romantisk skimmer och elakartade förtalskampanjer.

Annons
Annons

Samtiden blev snart övertygad om orsakerna till att det hela gick överstyr, men ändrade ståndpunkt i takt med att nya pamfletter publicerades.

Inledningen var hur som helst olycklig. För det fartyg vilket utvaldes räknades inte precis till brittiska flottans stoltaste skapelser. HMS Bounty var nämligen ett enkelt transportfartyg; robust och tillförlitligt, men alltför enkelt och litet för att klassas som krigsskepp, vilket för det första betydde att inga marinsoldater kunde ingå i besättningen, och för det andra att högste chefen ombord endast kunde ha löjtnants grad. Den sjöofficer som fick uppdraget hade sålunda att finna sig i att resa runt halva jorden utan militärt skydd samt utan möjligheter till avancemang inom ramen för åtagandet. 

Villkoren för kapten Cook hade varit helt annorlunda. Men nu gällde det alltså att locka en tillräckligt erfaren och skicklig befälhavare som samtidigt inte var äregirig och dessutom hade förmågan att lösa alla problem av egen kraft. Valet föll på löjtnant William Bligh som gått till sjöss som sjuåring och visat sig vara en framstående navigatör. Bligh var dock äregirig – han hade tjänat flottan och marinen i ett kvartssekel redan och tyckte, förmod­ligen med rätta, att det nu var dags för en ordentlig befordran. Bounty var kanske inte i Endeavours klass, men det handlade trots allt om så kallad ”Expedition service” och då borde villkoren kunna omförhandlas, tyckte och tänkte William Bligh. 

Men så blev det inte. Trots ihärdiga försök att få inflytelserika personer i stil med Joseph Banks att bistå tvingades löjtnant Bligh finna sig i att den stundande färden officiellt inte betraktades som en storståtlig upptäcktsresa till Söderhavet, utan snarare som en oglamorös insamling av grönsaker. 

Annons
Annons

Vi vet hur det gick. Eller rättare sagt: vi tror oss veta vad som hände. Bounty tvingades ändra kurs ute på Atlanten på grund av vädret och rundade Godahoppsudden i stället för Kap Horn. Därifrån letade sig fartyget österut till Polynesien och Tahiti där sjömännen förtrollades av landets frikostiga syn på sexuella relationer – alltmedan William Bligh surmulet höll på sig, och i stället för älskogslekar övervakade arbetet med sticklingar i brödfruksskogen. 

Efter några månader är Bounty full av gröna plantor och fartyget vänder hemåt, till tahitiskornas förtvivlan och sjömännens sorg. Snart därefter är myteriet på Bounty en realitet. William Bligh och 18 med honom lojala personer ur besättningen sätts i en livbåt mitt ute på havet utan hopp om räddning. Under ledning av den karismatiske underofficeren Fletcher Christian vänder Bounty åter stäven mot Tahiti. Brödfrukterna vräks överbord.

Efter några månader är Bounty full av gröna plantor och fartyget vänder hemåt, till tahitiskornas förtvivlan och sjömännens sorg.

Sjöhistoriens i särklass mest kända myteri har skildrats inifrån och ut. Den första spelfilmen, ”The mutiny of the Bounty”, kom redan 1917. ”In the wake of the Bounty” gick upp på biograferna 1933 med Errol Flynn i huvudrollen. Den följdes endast två senare av ”Mutiny on the Bounty” med Clarke Gable och Charles Laughton i de ledande rollerna. Den mest kända och stilbildande Bountyfilmen heter förvillande nog även den ”Mutiny on the Bounty” och är från 1962. Marlon Brando och Trevor Howard spelade Fletcher Christian respektive William Bligh, och denna version torde räknas som genrens verkliga klassiker. Den, så vitt bekant, senaste storfilmen är ”The Bounty” från 1984 med Anthony Hopkins och Mel Gibson. Intressant med den produktionen är att huvudpersonerna problematiseras på ett sätt som inte skett tidigare.

Annons
Annons

Även flera böcker av skiftande kvalitet och intentions­djup har behandlat myteriet på Bounty, och den senaste i raden är tegelstenen ”Mutiny on the Bounty” (Hachette) av den australiske författaren Peter Fitzsimons. Under flera år har Fitzsimons arbetat sig igenom Australiens moderna historia och dess hjältefigurer. Bland annat har han skrivit djuplodande verk om polarforskaren Douglas Mawson, den älskade bush­banditen Ned Kelly, tragedin vid Gallipoli under första världskriget samt Burkes och Wills tragiska öde i Australiens inre (se Under strecket 12/2 2018).

Samtliga ämnen har varit välkända med närmast ikoniska proportioner i australiskt medvetande. Många skulle därför ha gjort andra val, valt outforskade fält och personer, men Fitzsimons gör alltså precis tvärtom – och det var därför bara en tidsfråga innan han skulle rikta sökarljuset mot myteriet på HMS Bounty.

Författaren redovisar i princip samma väl­tröskade material som varit känt i över två sekler. Hans noggranna genomgång är emeller­tid lyhörd för nyanser och tolkningsmöjligheter och slutligen blir det upp till läsaren att värdera vem som bar ansvaret och hur skulden bör fördelas.

Sedan myteristerna tagit över fartyget och satt befäl­havaren Bligh och hans män i en båt ute på havet var gränsen passerad. Blev myteriet känt i hemlandet skulle brittiska flottan jaga försyndarna till världens ände; Tahiti var den givna destinationen att först sända straffexpedi­tioner till, men det skulle inte sluta där. Myteristernas ledare, Fletcher Christian, insåg att han skulle behöva finna ett annat ställe att gömma sig om Bountys öde uppdagades. 

Annons
Annons

Snart nog är Bountys forna manskap uppdelat i tre grupper. Den första, under ledning av William Bligh, lyckas mot alla odds med bedriften att navigera till Indonesien varifrån de kan ta sig hem till England via Kap. Bligh sörjer omgående för att publicera en pamflett om sitt eget mod och Fletcher Christians avgrundsdjupa svek. Självklart förtigs Blighs brutala manér, och orsaken till myteriet slås fast som besättningens glupande erotiska hunger. Brödfrukternas väl och ve struntade de dessutom fullständigt i. Resultatet blir att Bligh förvandlas till nationalhjälte medan Fletcher Christian och hans liderliga kumpaner fördöms.

Den andra gruppen önskar inget hellre än att få återvända till Tahiti, medan en tredje grupp under ledning av Christan och ett mindre antal myterister samt deras polynesiska kvinnor fortsätter österut med Bounty till ön Pitcairn, där de slår sig ner sedan fartyget sänkts i havet.

Resultatet blir att Bligh förvandlas till nationalhjälte medan Fletcher Christian och hans liderliga kumpaner fördöms.

När straffexpeditionen från England väl infångat myteristerna på Tahiti börjar vittnesmål om skälen bakom myteriet sippra fram. Nya artiklar och pamfletter publiceras med syftet att rentvå Christians namn – och den lättledda allmänheten byter snabbt sida. Denna mediala kamp om sanningen är det intressantaste med Peter Fitzsimons bok.

Pitcairn hittades först långt senare och då levde endast en av myteristerna. Efter år av intriger och mord hade ättlingarna med hjälp av Bountys gamla bibel blivit en säregen religiös kommunitet – vilket är en historia det finns skäl att återkomma till.

Hur gick det då med brödfrukterna? År 1791 fick William Bligh order om en ny insamling på Tahiti. Nu gick det bättre. Men säg den glädje som består; väl i Västindien vägrar slavarna att befatta sig med brödfrukten och än mindre att äta den. Allt hade varit förgäves.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons