Annons

Torgny Nordin:Historiens svallvågor går höga på Nordsjön

Frisiska öarna, Helgoland, Skagen, Tanum och Shetland:  många är platserna som länkat samman länderna kring Nordsjön – och som utgjort skådeplatser för symboliskt viktiga konflikter. Två nya ­böcker ringar in Nordsjöns historia av krig, handel, smuggling och sill.

Under strecket
Publicerad

Helgoland cirka 1900.

Bild 1 av 1

Helgoland cirka 1900.

Bild 1 av 1
Helgoland cirka 1900.
Helgoland cirka 1900.

För några år sedan samtalade jag med en äldre tysk politiker som under början av 50-talet deltagit i diskussioner med brittiska kollegor rörande Helgoland i södra Nordsjön. Efter andra världskrigets slut, sedan helgoländarna tvångsförflyttats till fastlandet, utnyttjades ön av brittiska RAF som testplats för deras bombflyg. Det experimenterades med olika massförstörelsetekniker även om det mest tycks ha handlat om britternas hemliga ­utveckling av en egen atombomb. Långt framskridna planer fanns att detonera atombomben på just ­Helgoland, men efter analyser av möjliga skador på fastlandet valdes i stället Montebelloöarna utanför västra Australien. Storbritanniens uttalade mål var emellertid, atombomb eller ej, att för all framtid göra Helgoland obeboelig.

Annons
Annons

Kritik mot RAF:s bombningar växte – från ­människorättsaktivister och ornitologer som ville skydda den unika flyttfågellokalen till helgoländarna själva – och i början av 50-talet väcktes frågan i Västtyskland om bombningarna inte stred mot folkrätten. Det var i det sammanhanget som politikern jag träffade kom att dryfta saken med sin brittiska motpart. När tyskarna informerade om att det fanns kulturhistoriskt värdefulla byggnader på ön, som en kyrka med intilliggande gravar, ska britterna ha svarat att de självklart kunde tänka sig att låta bli att bomba inom en kilometerbred radie runt kyrkan – något som förstummade de tyska politikerna, för med en sådan radie skulle hela ön undantas; britterna hade uppenbarligen ingen som helst aning om hur liten ön i själv verket var. Den brittiska hållningen blev hursomhelst omöjlig att upprätthålla och 1952 återlämnades Helgoland och helgo­ländarna fick tillstånd att återvända till sin, vid det laget, pulvriserade ö.

Okunskapen om Helgoland kan tyckas anmärkningsvärd, men var ingalunda något nytt utan ett tema det skämtades om. I den brittiska satirtidningen Punch publicerades i augusti 1890 en uppdiktad rapport om ön. Det tidigare danska Helgoland som övertogs av Storbritannien väntade nu på sin nye herre, Tyskland. Så långt är Punchs rapportering historisk korrekt.

Skildringen av samtalet ombord på krigsfartyget Hohenzollern – med kejsaren Vilhelm II otåligt väntande på att i sin nya galauniform få stiga iland på Helgoland och tillkännage för de utkommenderade helgoländarna att de äntligen återbördats till faderslandet – står dock tidningens redaktörer för.

Annons
Annons

På fartyget knäböjer, i Punchs teckning, en marinofficer inför kejsaren och förklarar att allt inte står rätt till. Kejsaren frågar vad förseningen har för orsak och marinofficeren tvingas skamset erkänna att de inte kunnat hitta Helgoland, varvid kejsaren faller honom i talet och säger att han förstår att de måste ha förlagt sina sjökort och kikare, eller hur? Nej, ers majestät, lyder svaret, vi har förlorat vårt mikroskop!

Helgoland är beläget en bit utanför inloppet till Hamburg. Klicka på kartan för att titta närmare.

Poängen är åtminstone trefaldig. För det första gör Punch narr av tyskarna vilka gjort stort väsen av en klippö så obetydlig att de inte ens förmår finna den. För det andra hyllas underförstått britterna som – i sann imperialistisk hästhandelsanda – lyckats lura av tyskarna alla deras östafrikanska besittningar i utbyte mot obetydliga Helgoland. Vi bytte en byxknapp mot en hel uniform, skrockade man hånfullt i London. Fast det skulle inte dröja länge förrän britterna bittert fick anledning att ångra sina ord. För det tredje, men den poängen var inte ­avsiktligt, framstår stormakternas ointresse för helgoländarna som helt grandios. Att helgoländarna var och önskade förbli brittiska medborgare när ön byttes bort avfärdades. Och när Vilhelm II steg iland – Hohenzollern hade självfallet inga problem att finna ön – förstod de församlade öborna ingenting av kejsarens flammande tal på högtyska. För på Helgo­land talades halunder, det minsta av alla germanska språk.

Annons
Annons

Nordsjön är en outsinlig källa att ösa ur när det gäller spännande berättelser och utforskande av historiska sammanhang. Ämnet är gigantiskt och oavsett vilket perspektiv en skildring av Nordsjön än väljer, kommer ämnet snart att svämma över sina bräddar. Ändå har många tappra försök gjorts, som häromåret av Michael Pye i ”The edge of the world: How the North Sea made us who we are” (Viking) som är ett sällsynt skickligt om än stundom spretigt försök att befästa tesen om Nordsjön och Nordsjöländernas historiska betydelse och centrala roll.

Författaren Tom Blass söker sig delvis ut mot samma stränder som Pye i nya ”The naked shore of the North Sea” (Bloomsbury). Deras vägar korsas stundom, men medan Michael Pye systematiskt söker kausala sammanhang och betonar Nordsjöns kulturella enhetlighet med en metod som ligger nära Annalesskolans och Fernand Braudels klassiska beskrivning av Medelhavet, är Tom Blass synnerligen osystematisk och fragmentarisk. Det ska emellertid inte uppfattas som en invändning mot Blass då ”The naked shore of the North Sea” i första hand är en reseskildring. Blass ambition är dock inte så mycket att skildra den egna resans vedermödor som att stapla en hel hoper intressanta exempel på varandra för att se vad slags bild de tecknar. Han ger sig sålunda inte ut på resan med syfte att bevisa en tes om Nordsjöns kulturhistoriska enhetlighet, utan stannar snarare till på platser vilka ur hans brittiska perspektiv känns lockande och relevanta. Dit hör Frisiska öarna och Helgoland, Skagen och Tanum, engelska Spurn och skotska Shetland, men inte Orkney eller, vilket är högst besynnerligt, ­Norge.

Annons
Annons

Som reseberättare är Tom Blass förbluffande butter och han drar sig inte för mer eller mindre mästrande kommentarer om dem han möter. Det fungerar väl någon gång, men inte alltid. Hans återkommande, förmenta förklaringar av hur lokala ord uttalas passeras bäst förbi i tystnad (som att Skagerrak av göteborgarna uttalas som ”Skayraak, like the rasping of a crow”). Det är i stället när Blass lyfter upp bortglömda historier, filosoferar över havsbadandets fenomenologi eller spekulerar över oväntade språkliga förbindelser som han är bäst. De berättelserna och reflektionerna bär upp boken. Och de gör det väl.

Utan att ge sig ut på några djupare filosofiska ­exkursioner noterar Blass hur den språkliga kompetens i praktiken fungerar ute på Frisiska öarna: ”En bonde som köpt en häst av en lågtysk talare ­använder lågtyska när han talar med honom, men pratar frisiska med sina kor. När han å andra sidan talar till sin hund är det högtyska som gäller – eftersom högtyska är det givna tungomålet för att ge och ta emot order.”

Att skriva om Nordsjön utan att ­beröra sill och sillfiske torde vara ogörligt även om Blass nöjer sig med kortare nedslag i ämnet. Han på­pekar korrekt hur sillens betydelse ökade från medeltiden vilket bland annat hade att göra med kyrkans krav på att deras skatter skulle betalas i sill, som därmed blev ett betalningsmedel. En detalj som Blass lyfter fram är att Östersjöns strömming av många kallades för easterling, ett namn som i engelsmännens mun blev till sterling som senare kom att beteckna den ­brittiska valutan. Fast sillens betydelse var mer ­genomgripande än så; dess viktigaste roll torde ha varit finansiering av Nederländska republiken och därmed, indirekt, den enastående konsten och utvecklingen av de liberala idéer vilka utmärkte den nederländska guldåldern – och som med tiden kom att få global spridning.

Annons
Annons

Tom Blass reser själv men är inte ensam. Med sig har han Erskine Childers klassiska spion- och Nordsjöroman ”Sandbankarnas gåta” från 1903. Boken, som utspelar sig runt de Ostfrisiska öarna, handlar om hur några seglare upptäckt hur tyskarna förberedde en attack över havet mot England. Boken blev enormt populär och dess politiska sprängkraft resulterade i att britterna storsatsade på att bygga krigsfartyg. Hade Childers skrivit boken femton år tidigare skulle Storbritannien aldrig ha bytt bort sitt Helgoland mot tyskarnas Zanzibar.

Blass strövtåg till Frisiska öarna är inspirerade av Childers och dennes intresse för snabba segelskutor. Deras uppkomst är för övrigt ett kapitel för sig och Blass driver en djärv tes om samevolution mellan smuggling och lätta, snabba segelbåtar. För det var, menar han, kapplöpningen mellan ordningsmakten och smugglarna som drev fram ständigt bättre båtar.

Kryssande mellan mustiga anekdoter och träffsäkra iakttagelser når Tom Blass slutligen fram till Skagen. För honom är det resans höjdpunkt och snarare än att lamentera över dagens krimskramsaffärer och osköna turistfällor vältrar han sig i sjömanshistorier. Som det fartyg från Nord-Carolina vilket under amerikanska inbördeskriget förliste utanför Skagen. Besättningen räddades av fiskare och fördes till strandfogdens hus där de togs omhand. Några månader senare anlöpte ett nytt fartyg från USA; en jolle roddes in till byn med en afrikansk slav som tack för räddningsinsatsen. Slaven bar med sig ett brev som förklarade att om så önskades kunde även en svart kvinna levereras, utifall Skagen vill grunda en slavkoloni. Så blev det förstås inte, den afrikanske slaven fick lön för sitt arbete och ­begravdes så småningom i Skagen. Om det var på kyrkogården eller ute bland dynerna är dock ­osäkert.

Inte heller det påstått osänkbara fartyget Hans Hedtofts öde är helt klarlagt. På sin jungfruresa från Grönland till Köpenhamn krockade det med ett isberg söder om Kap Farväl och sjönk den 30 januari 1959. 95 personer försvann spårlöst ner i djupet. Det sista radiomeddelandet som uppsnappades från Hans Hedtoft löd: ”Vi synker langsomt”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons