Annons

Karin Thunberg:Hjälp, i natt blev det bara fyra och en halv

Att jag föll som avdomnad när jag mötte en man som sa att han kunde lära mig sova var inte konstigt. Men jag undrar hur andra gör. Särskilt i blåsväder.

Under strecket
Publicerad

”Några lyckligt lottade behöver bara lägga huvudet på kudden för att John Blund ska ta över. Vi andra har minst en natt i veckan/månaden när vi är övertygade om att det aldrig mer kommer att inträffa.”

Foto: Mikael Andersson/TT Bild 1 av 1

”Några lyckligt lottade behöver bara lägga huvudet på kudden för att John Blund ska ta över. Vi andra har minst en natt i veckan/månaden när vi är övertygade om att det aldrig mer kommer att inträffa.”

Foto: Mikael Andersson/TT Bild 1 av 1
”Några lyckligt lottade behöver bara lägga huvudet på kudden för att John Blund ska ta över. Vi andra har minst en natt i veckan/månaden när vi är övertygade om att det aldrig mer kommer att inträffa.”
”Några lyckligt lottade behöver bara lägga huvudet på kudden för att John Blund ska ta över. Vi andra har minst en natt i veckan/månaden när vi är övertygade om att det aldrig mer kommer att inträffa.” Foto: Mikael Andersson/TT

Det händer att jag undrar hur de har det på nätterna. Där mitt i blåsväder. Som nu senast Emma Carlsson Löfdahl – eller varför inte Pär Nuder. Men även i stiltje kan man behöva hjälp. Min egen man har plogen. Själv har jag en spikmatta. När jag talar med vänner får jag de mest skiftande svar. Någon kyler ner sig på balkongen. En annan petar i sig en tablett, åtminstone som sista utväg. För några räcker det att yogaandas genom näsan, om de inte ger upp och läser en bok. Eller snurrar ett varv till i svettiga lakan, allt mer övertygade om att morgondagen kommer att bli en plåga. Hur ska de ens orka stå upprätta och borsta tänderna?

Jag talar om sömn. Konsten att sova. Några lyckligt lottade behöver bara lägga huvudet på kudden för att John Blund ska ta över. Vi andra har minst en natt i veckan/månaden när vi är övertygade om att det aldrig mer kommer att inträffa. Vi har glömt hur man gör. Bortåt halv fyra framstår det som allt mer absurt att en människa kan sjunka in i det som kallas sömn. Utan att vara nersövd. Att det liksom kan gå av sig självt. Precis när man ändå är på väg att domna bort blixtrar insikten genom kroppen – javisst det är så här det går till. Sen är man klarvaken, igen.

Annons
Annons

Jag minns åren som spädbarnsmamma. Att bli väckt natt ut och gryning in. Alla timmar jag låg på sonens lektäcke på golvet medan han glatt kravlade runt och hela min uppmärksamhet var inriktad på hans överlevnad samtidigt som jag försökte räkna efter hur många timmar jag fått sova.

Nu sitter jag på sängkanten och räknar igen. Hjälp, i natt blev det bara fyra och en halv. Eller hela sju. Eller…

Man riskerar att bli sjuk och fet. Som om det inte räckte med att vara arg och trött.

Jag kan inte vara ensam. Överallt läser jag artiklar om sömn. Som här i SvD i Idagsidans serie ”Sömnstressen”. Många råd känns nötta som urtvättade lakan. Ändå kastar jag mig över det som presenteras som nya forskningsrön, alltid finns några guldkorn att vaska fram. Som allt man inte får göra efter klockan 20 – eller om det nu var 12. Det virvlar av kaffeförbud och inte-läsa-mejl-varningar och därtill ska man vara ute i solen i minst 20 minuter och sovrummet ska vara svalt och tyst. Ja, ni vet. Dålig nattsömn innebär inte bara trötta dagar. Immunförsvaret försämras och blodsockerbalansen rubbas. Man riskerar att bli sjuk och fet. Som om det inte räckte med att vara arg och trött.

Om man, som jag, helst skriver i sängen och uppfattar det som en god arbetsdag om uppstigandet sker först framåt eftermiddagen – ja, då är det förstås kört. Förmodligen har jag inte rätt att ens viska något om klarvakna vargtimmar. När det inte hjälpt att ligga på spikmattan – vilket annars är ett bra tips. Eller när makens råd att liksom ploga bort alla tankar inte funkar. Jag minns att det var ett av våra första samtalsämnen när vi möttes. I vimlet stod en man som hävdade att han kunde lära mig sova. Det är klart jag föll som redan avdomnad. Nu ligger jag i gryningen och ser honom snusa medan jag är fullt upptagen med att försöka komma ihåg hur en plog ser ut.

Den jag är klockan 04.11 vill jag inte umgås med. Det är den mest hopplösa upplaga av mig själv som jag kan tänka mig.

Se vaknätter som en gåva, några extra timmar för dig själv, säger den hurtigaste väninnan. Men den jag är klockan 04.11 vill jag inte umgås med. Det är den mest hopplösa upplaga av mig själv som jag kan tänka mig. Och alla ni andra, hur gör ni? Även om ni inte heter Emma Carlsson Löfdahl – eller Pär Nuder.

Tittar på: Fick en gång veta att jag varit domare i ett tidigare liv. Kanske därför jag gillar rättegångsserier. Som suveräna ”The good fight” på HBO.

Tittar ännu mer på: De första vårblommorna. Nu vill jag bara kasta mig i en vitsippsbacke och vråla stora vårskriket à la Ronja Rövardotter.

Ser fram emot: ”Skapelsen”, premiär 6 april, när Folkoperan i Stockholm blir ”kärlekstempel med kombination av Haydn och faktiska vigslar på scen”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons