Annons
Recension

Artist and empireHjältekitsch och självrannsakan

En kvinna på utställningen ”Artist and empire” betraktar Millais målning ”The North-West Passage”.
En kvinna på utställningen ”Artist and empire” betraktar Millais målning ”The North-West Passage”. Foto: James Gourley/AOP

Tate Britains utställning ”Artist and empire” lyfter fram konstnärernas förmåga att artikulera sin koloniala samtid – utan utan postkoloniala varningsskyltar. Torgny Nordin ser utsökta porträtt, naturhistoriska illustrationer och klassiskt historiemåleri.

Under strecket
Publicerad

Artist and empire

Genre
Utställning
Var
Tate Britain

Från 1500-talet var engelsmännen övertygade om att försynen åt just dem reserverat upptäckten av en arktisk sjöled till Orientens kryddmarknader. Fartygen och expeditionerna gav sig iväg, en efter en – bara för att fastna i isen eller gå under ute på de ödsliga, arktiska tundrorna. Efter Napoleonkrigen växte engagemanget och utmynnade i den grandiosa Franklinexpeditionen 1845 som en gång för alla – och med all tänkbar teknik och utrustning – skulle sätta punkt för de månghundraåriga strävandena. När så även sir John Franklin och hans bägge fartyg försvann nådde den brittiska besattheten bristningsgränsen.

Under andra halvan av 1800-talet erövrade polarfärderna en unik plats i brittisk kultur med beundrande böcker, patriotiska pamfletter och vitsiga visor. Varken för eller senare, och heller ingen annanstans, har en hel nation varit lika hängiven åt en geografisk utmaning som till råga på allt var av tveksamt värde och ringa nytta. Fast britterna var alltså övertygade att de hade försynen på sin sida.

Annons
Annons

När en av Storbritanniens ledande målare runt mitten av 1800-talet, John Everett Millais, tog sig an polartemat var förväntningarna stora. 1874 öppnades dörrarna till Royal Academy of Arts och Millais målning ”The North-West Passage”. Den möttes med jubel och dess symbolmättade och känsloladdade blandning av förlust, frustration och framåtanda gick inte besökarna förbi.

”The North-West Passage” avvek från andra målningar i genren. Den är förvisso patriotisk, fast någon endimensionell hjälteskildring är den inte. Såväl rytande isbjörnar som skepp i isens obönhörliga grepp saknas. Styrkan i Millais målning är inte så mycket de finurligt utströsslade detaljerna och den förutsatta insattheten, som dess förmåga att locka betraktaren till frågor om hur och varför.

En gammal polarfarare sitter lyssnande på en ung kvinnas läsning ur en tummad reseskildring med fönstret öppet mot havet. Vi gissar att det är dottern, och med hjälp av föremålen som Millais placerat ut i rummet tror vi oss förstå precis vad det handlar om. Och skulle någon tveka avslöjar den uppslagna kartan över arktiska Kanada, som likt en gloria skymtar bakom kvinnan, att det verkligen är den gäckande Nordvästpassagen som är målningens sanna subjekt.

Den åldrade sjömannen – vilken i verkligheten var äventyraren Edward Trelawny, Shelleys och Byrons nära vän – har blicken fäst på något utanför tavlan, bortom rummet. Vi förstår att hans polarfararliv passerar revy samtidigt som målningen, vid sidan om viktorianska ideal om manlig heroism och kvinnlig sensibilitet, söker sammanfatta Storbritanniens strävan att finna vägen genom isen. Det går att se, vilket många också gjorde, ”The North-West Passage” som en patriotisk hyllning till beslutsamhet och benhård vilja; som ett churchillskt ”we shall never surrender”. Samtidigt anas en tveksamhet inför hela verksamheten – och en knappt förnimbar undran går genom rummet: vad hade vi egentligen där att göra?

Annons
Annons

Millais målning var länge förvisad till förråden men hänger nu, i förtjänstfullt nyrestaurerat skick, åter på Tate Britain i London. Tavlan är i själva verket inledningsnumret på konstmuseets nya utställning ”Artist and empire. Facing Britain’s imperial past”, vars syfte är att lyfta fram konst med direkt koppling till brittiska imperiet.

Tates satsning är anmärkningsvärd, eftersom något liknande inte har visats efter andra världskriget, alltså sedan imperiet avvecklades. Blotta idén om en utställning med koloniala motiv från, säg, Indien, Australien eller Karibien var länge otänkbar. Och det har inte enbart handlat om beröringsskräck, utan även om det faktum att mycket av den konst som skildrade livet runt om i imperiet redan för decennier sedan skeppades iväg till städer som Calcutta, Hobart och Sydney.

Det brittiska imperiet är i dag ett minfält som är minst lika förrädiskt och oöverskådligt som någonsin Nordvästpassagens labyrintiska isar. Tates utställning hade väldigt lätt kunnat bli väldigt fel, men museet har skickligt tråcklat sig förbi politiska återvändsgränder och ideologiska blindskär och erbjuder besökaren en lika häpnadsväckande som problematiserande parad med, åtminstone glimtvis, verkligt intressant konst.

Helt utan postkoloniala varningsskyltar varvas utsökta porträtt med naturhistoriska illustrationer, klassiskt historiemåleri, dramatiska krigsscener och kitschig, rasistisk propagandism. Det brittiska imperiet förändrade världen, men utställningen ”Artist and empire” är i första hand inte ute efter att moraliskt döma imperialismen, utan att lyfta fram konstnärernas förmåga att artikulera sin koloniala samtid och skildra kulturmötenas komplexitet.

Annons
Annons

Krigsmåleriet är välrepresenterat. Målningar skildrande imperiets slagfält – från Amerika till Afghanistan – ansluter till klassiska förebilder, men får under 1800-talet en alltmer dokumentär stil. Det handlar heller inte så mycket om storståtliga segrar som om förnedrande förluster. William Barnes Wollens ”The last stand of the 44th regiment at Gundamuck”, 1842, är ett dramatiskt och välkänt exempel från det brittiska återtåget till Kabul under det första afghanska kriget. På en kulle med Pamirs snöklädda toppar i bakgrunden utkämpas sista striden; pashtunerna rycker fram och britterna faller som käglor, en efter en. Slutet är nära.

Endast en britt, löjtnant Thomas Souter, överlevde, eftersom han hade svept in sig i regementets fana, något pashtunerna tolkade som att han hade utomordentlig hög rang och därför kunde vara värd en lösensumma. Vad säger Wollens målning? Ja, tolkningarna går isär. I Storbritannien reproduceras den ofta i historiska framställningar av The Great Game, medan den i dagens Afghanistan – där den säljs som vykort i basarerna – blivit något av en ikon bland motståndare till utländska angripare.

I en klass för sig är slagfältsmålaren Elizabeth Butler med sin starka ”The remnants of an army: Jellalabad, January 13th, 1842”. En ensam soldat i Afghanistan återvänder, buren av en stapplande, utmärglad häst. Det hade lätt kunnat bli en patetisk skildring av the white man’s burden, men Elizabeth Butler är inte ute efter något sådant. Den enskilde soldatens umbärande står i centrum och framtvingar ett perspektivskifte som lämnar betraktaren i osäkerhet om ifall han är en hjälte, eller bara ännu ett offer för cyniskt och girigt maktspel. I likhet med Millais ”The North-West Passage” frammanas beslutsamhet, men den bestående känslan – återigen endast antydd – handlar om något helt annat: vad hade vi egentligen där att göra?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons