Annons

Margit Richert:Högern har en plikt att markera mot sin egen avgrund

Som högeranstruken har jag den senaste tiden fått skämmas mer än en gång, när meningsfränder och bekanta slagit knut på sig i sin vägran att smutsa ned sig med banaliteter som att ”ta avstånd”.

Under strecket
Publicerad
Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 1
Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 1
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Däckad i bihåleinflammation i Rotterdam fick jag nöja mig med att följa lördagens händelser i Göteborg från soffan. TV4 och Twitter kommer man långt på. Men jag skämdes över att inte befinna mig bland motdemonstranterna. 10 000 glada, spända, skrämda människor på Heden, i förgäves väntan på nazister som fastnat redan innan de kom igång. Som liberalkonservativ känns det extra viktigt att markera: för högern måste det vara en plikt att hålla rent mot sina egna avgrunder.

Det var inte på något vis svårt att hänga med i svängarna. Nazisterna med stora plakat föreställande ”förbrytare”: Alexandra Pascalidou, Emerich Roth, Annie Lööf, Willy Silberstein. (Samtidigt, på mitt Instagram, fullt av hungerskämt från yom kippur-fastande vänner.)

Annons
Annons

Tack och lov blev NMR:s marsch ett fiasko redan innan den börjat – dels på grund av egen idioti, men kanske främst på grund av polisens utmärkta och snabba respons när nazisterna med hjälp av paramilitära sköldar och skrämmande fula frisyrer försökte avvika från demonstrationsvägen.

Kontrasten till motdemonstranterna kunde inte varit större. Här rådde lugn, värdighet och sammanhållning. Inte ens när det lilla svarta blocket, de maskerade Baader-Meinhof-inspirerade våldsverkarna, försökte få polisen att ”släppa masken” medelst stenkastning – och därmed ”väcka folket ur dess falska medvetande” – lät sig folk skrämmas. Den som såg förloppet genom tv-kamerorna hade inga problem att uppfatta hur ilskna motdemonstranter försökte stoppa spektaklet och hejda autonoma våldsverkare.

Med fara för sina liv, ska sägas. Även här gjorde polisen en fantastisk insats.

Det borde inte finnas något mer att diskutera. Ändå ser jag så många högerut tugga fradga från sidlinjen. Expo var där! Och ”Inte rasist, men” – en glatt häcklande sammanslutning jediklädda ungdomar. Vänsterorganisationer, väses det. Har de verkligen tagit avstånd, ordentligt, från våldsvänstern? Sitter de inte i smyg och high-fivar de autonoma?

Det är förstås rent trams, och ilskan handlar mer om högerns egen passivitet än om något annat. Att man låtit vänstern ta patent på att vara mot nazism – se där ett hörn man glatt målat in sig själv i.

Ingenting har hindrat till exempel Svenskt Näringsliv eller Alliansen från att öronmärka ett par miljoner för att skapa sig ett eget Expo. Eller för delen hosta upp både pengar och sina bästa häcklarförmågor till ”Inte rasist, men”. Men då måste man mena allvar med att nazismen faktiskt är ett hot – mot svenska judar, mot homosexuella och invandrare, mot den fria pressen, mot det öppna demokratiska samhället och i förlängningen mot oss alla.

Som högeranstruken har jag den senaste tiden fått skämmas mer än en gång, när meningsfränder och bekanta slagit knut på sig i sin vägran att smutsa ned sig med banaliteter som att ”ta avstånd”. Det förutsätts så självklart att man är mot nazism att man vägrar att ens komma nära träcket.

Det är förstås en hedervärd taktik, om man tycker att kampen mot socialismen går före allt annat, även de dagar då nazister marscherar. Återstår så för oss andra att spotta i nävarna och hjälpas åt. Från von Papens arvtagare lär vi inte få någon hjälp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons