X
Annons
X
Recension

BlacKkKlansman Högsta betyg – det här är en av årtiondets bästa filmer

Spike Lees "BlacKkKlansman" är en triumf – spännande och rolig, men också arg, sorgsen och anspråksfull. Spike Lee avslutar den uppsluppna ­filmen om 70-talets Ku Klux Klan med en gravallvarlig referens till Trumps USA genom en förödande slutbild.

Laura Harrier och John David Washington. Foto: IBL/UIP
Läs mer om Veckans biofilmer

BlacKkKlansman

Regi
Spike Lee
Genre
Drama
Manus
Spike Lee, David Rabinowitz, Charlie Wachtel, Kevin Willmott
Medverkande
John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Jasper Pääkönen, Ashlie Atkinson

2 tim 15 min. Från 11 år.

Betyg: 6 av 6

Sekunderna innan den unge polisaspiranten Ron Stallworth (John David Washington, för övrigt Denzels son) knatar in på anställningsintervjun i Colorado Springs rättar han till sin afrofrilla. Det är tidigt 1970-tal och i en försiktigt radikal anda vill polisen värva folk från underrepresenterade befolkningsgrupper. Ron klarar intervjun och placeras först i arkivet, men snart skickar chefen ut honom på ett riktigt uppdrag: att bevaka en studentförening som bjudit in den svarta aktivisten Kwame Ture att tala. "Vi vill inte att vår trevliga svarta invånare ska få några idéer", förklarar chefen. Ron nickar och drar tröjan över sin dolda mikrofon.

Kvällen blir avgörande för vad som händer sedan: dels Rons reaktion på Tures sprakande tal om jämlikhet och kamplusta, dels det faktum att några av Rons vita kollegor förnedrar både Ture och arrangörerna efteråt. Tillbaka på jobbet får Ron syn på en annons från Ku Klux Klan. Han ringer upp och låtsas vara en vit rasist, och den lokala representanten i andra änden blir så tagen av Rons svada att han bjuder in honom på värvningsmöte. Ron tackar ja men hamnar direkt i problem – hur ska en svart man kunna infiltrera en organisation som hatar sådana som han?

Efter reklamen visas:
BlacKkKlansman

Lösningen blir att dela upp rasse-Ron i två där den riktige Ron sköter telefonkontakterna medan kollegan Flip (Adam Driver) får bli hans fysiska inkarnation, en man som visserligen råkar vara jude men är tillräckligt vit och tillräckligt bra på att skjuta för att kunna passera. Berättelsen som följer – som bygger på en sann historia – är lika fantastisk som förfärlig, inte bara en av årtiondets bästa filmer utan kanske också den allra bästa, mest välfungerande film som Spike Lee gjort sedan "25th hour".

Annons
X

De bästa Lee-filmerna är ju när han får alla mellanlagren att samspela, de breda stråken men också de små detaljerna, och i det avseendet är "BlacKkKlansman" en triumf – den är på en och samma gång spännande och rolig, bitvis rena popcornfilmen, men den är också arg, sorgsen och anspråksfull, inte sällan i en och samma scen. För medan filmens huvudsakliga spänningsfält finns mellan den svarta medborgarrättsrörelsen å ena sidan och Ku Klux Klans rasistiska utopi å den andra, så utforskar Lee också dynamiken mellan Flip och Ron där den sekulärt uppfostrade Flip konstaterar att han, som aldrig tidigare funderat över det faktum att han är judisk, plötsligt inte kan tänka på något annat än sin etnicitet.

Ron Stallworth infiltrerade Ku Klux Klan på 1970-talet. Foto: UIP

Den där sortens varseblivning och kontraster driver filmen, även visuellt, och Lee skiftar estetik i takt med berättandet. De lokala klanmänniskorna skildras med hårda närbilder och kallt ljus medan sekvensen från Tures tal på studentföreningen i stället är mjuk och stiliserad – Lee klipper in lyssnarnas ansikten i bilden under anförandet och sätter dem i ett skimrande, närmast besjälat ljus. Och när KKK-ledaren David Duke (Topher Grace) så småningom dyker upp i handlingen är han som hämtad från "Mad men", en proper businesstyp i kostym och välansad mustasch vars tankegods står i skarp kontrast till hans milda svada.

Längre fram växlar filmen mellan en föreläsning där en åldrad svart man (spelad av Harry Belafonte) i förfärande detaljrikedom berättar för en grupp studenter om lynchningen av 17-åringen Jesse Washington i Texas 1916, och ett klanmöte där Duke kommit till stan för att välja in Ron/Flip och efter avklarad ceremoni sitter och flabbar åt den rasistiska stumfilmen "Nationens födelse". Kontrasten är lika grym som spektakulär, och inte blir den mindre av att den riktige Ron tvingas jobba med att ge Duke polisskydd och därför måste stå och titta på.

Topher Grace och Adam Driver. Foto: IBL/UIP

Där resten av filmen ofta bärs upp av både förlösande fniss och maffiga blaxplotationflirtar så har Lee dock rensat bort exakt alla humoristiska drag i slutminuterna: en svit klipp från fjolårets vit makt-marscher i Charlottesville, Virginia, med den ökända presskonferensen där Trump hävdar att det fanns "fina människor" bland våldsverkarna och, som förödande slutbild, ett porträtt på aktivisten Heather Heyer som dog efter att en man kört på en grupp fotgängare.

Subtilt är det inte, men det är precis som det ska vara, och det är förstås här som Lees kärnbudskap ligger: vad har egentligen hänt sen Ron Stallworth välte den lokala KKK-falangen? "Based upon  some fo' real, fo' real shit" står det i filmens förtexter. Det är, dessvärre, lika sant nu som det var 1972.

Annons
X
Annons
X

Laura Harrier och John David Washington.

Foto: IBL/UIP Bild 1 av 3

Ron Stallworth infiltrerade Ku Klux Klan på 1970-talet.

Foto: UIP Bild 2 av 3

Topher Grace och Adam Driver.

Foto: IBL/UIP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X