Annons
Recension

Porträtt av en kvinna i brandHögsta betyg – går rakt genom filmduken

Héloïse (Adèle Haenel) och Noémie Merlant som (Marianne).
Héloïse (Adèle Haenel) och Noémie Merlant som (Marianne). Foto: Folkets Bio

Adèle Haenels sorgsna Héloïse lyser i ett passionerat 1700-talsdrama med fladdrande stearinljus. Här skapar en nästan helkvinnlig ensemble nya perspektiv på en klassisk genre.

Under strecket
Publicerad

Adèle Haenel som den unga adelsdamen Héloïse som blir förförd av Noémie Merlants konstnärinna Marianne som ska måla hennes porträtt.

Foto: Folkets BioBild 1 av 2
Foto: Folkets BioBild 2 av 2

Porträtt av en kvinna i brand

Regi
Céline Sciamma
Genre
Drama
Manus
Céline Sciamma
Medverkande
Adèle Haenel, Noémie Merlant, Luàna Bajrami, Valeria Golino m fl
Längd
2 tim 1 min

Från 7 år

Betyg: 6 av 6

Sedan debuten med ”Water lilies” 2007 har fransyskan Céline Sciamma återkommande skildrat kvinnligheten som ett fängelse.

I ”Tomboy” (2011) tar 10-åriga Laure chansen att låtsas vara kille när familjen flyttar. I ”Water lilies”, som med lite god vilja kan beskrivas som en fransk ”Fucking Åmål”, försöker 15-åriga Marie desperat få den coola Floriane (Adèle Haenel) att välja henne framför skolans snygging François. Floriane faller för Marie men är också fjärrstyrd av de sociokulturella förväntningarna på henne som tonårsflicka – sina egna och andras.

I ”Porträtt av en kvinna i brand”, Sciammas första film med vuxna skådespelare i centrum, är dynamiken skissad på liknande sätt: en drygt tio år äldre Haenel spelar återigen den åtrådda unga kvinnan, här mer bokstavligt fjättrad vid konventionerna: Héloïse är bortlovad mot sin vilja.

Noémie Merlant som konstnärinnan Marianne, en för det sena 1700-talet sällsynt fri kvinna, betraktar henne storögt och försöker rädda henne med sin kärlek.

Héloïse vägrar sitta modell och Marianne får instruktioner att låtsas vara inhyrd sällskapsdam.

Annons
Annons

Adèle Haenel som den unga adelsdamen Héloïse som blir förförd av Noémie Merlants konstnärinna Marianne som ska måla hennes porträtt.

Foto: Folkets BioBild 1 av 1

Marianne har ärvt yrket av sin pappa, och kan röra sig i vidare cirklar än sina medsystrar. Men hon får bara måla kvinnor, och har därför åtagit sig uppdraget att porträttera Héloïse, dottern till en grevinna och änka på ett avlägset slott i Bretagne. Väl där rullas sanningen upp: Héloïse har hämtats hem från klostret för att ersätta sin syster som dött, sannolikt tagit livet av sig, för att undkomma ett äktenskap med en man i Milano.

Porträttet ska lansera Héloïse som nytt trolovningsmaterial. Grevinnan (spelad av en strålande Valeria Golino) kommer från Italien och ser fram emot att slippa den franska landsbygden. Som rik änka med en vacker dotter i potten kan hon nu välja sin framtid. Héloïse vägrar sitta modell och Marianne får instruktioner att låtsas vara inhyrd sällskapsdam. Hon måste måla i hemlighet, ur minnet. I uppdraget ingår viss skyddstillsyn eftersom risken finns att även Héloïse ska dränka sig eller hoppa från en klippa.

Adèle Haenel som den unga adelsdamen Héloïse som blir förförd av Noémie Merlants konstnärinna Marianne som ska måla hennes porträtt.
Adèle Haenel som den unga adelsdamen Héloïse som blir förförd av Noémie Merlants konstnärinna Marianne som ska måla hennes porträtt. Foto: Folkets Bio

Céline Sciammas förra film ”Girlhood” (2014) utspelar sig bland svarta tonårstjejer i en Parisförort, och är hennes mest socialrealistiska. Ändå känns inte det här projektet som ett jättekliv. Sciammas uttryck har alltid präglats av en exakthet, allt överflödigt skalas bort.

Annons
Annons
Foto: Folkets BioBild 1 av 1

När hon och ständiga producenten Bénédicte Couvreur nu ger sig hän åt kostymdramat, med frasande klänningar och dunkelt stearinljusupplysta rum, sker det med samma precision, och Sciamma laddar lekfullt genren med nytt innehåll och en queer blick. Den anspråkslöshet som präglat tidigare filmer hänger med.

”Porträtt av en kvinna i brand” känns modern utan att bli anakronistisk. När Héloïse och Marianne lämnas ensamma i fem dagar förvandlar de slottet till en klasslös fristad där passionen blir en motståndshandling och seendet en nyckel till självförverkligande.

Det sparsmakade ljudarbetet är ett kapitel för sig.

Sciamma och filmfotografen Claire Mathon (som även fotat Mati Diops bioaktuella ”Atlantics”) utnyttjar det dramatiska kustlandskapet till max. De viktiga strandscenerna är inspelade i Quiberon på Atlantkusten där granitbranter nästan störtar rakt ner i havet. Skildringen av ett uppvaknande, av dödsdömd förälskelse och kraften i att vilja måla fram sitt eget öde, korrelerar perfekt med ljuset och vågornas styrka. Det sparsmakade ljudarbetet är ett kapitel för sig. När Sciamma väl använder sig av musik, bland annat en a cappellasång som nästan blir skräckfilmsartad i sin atonala inledning, blir det otroligt effektfullt.

Foto: Folkets Bio

Den i princip helkvinnliga ensemblen (även Luàna Bajramis tjänsteflicka Sophie får långsamt tydligare konturer) bidrar med stark närvaro. Klarast lyser Adèle Haenel. Héloïse går till slut med på att posera, men avkräver Marianne ett sannare porträtt, att hon ska se henne. Haneles gestaltning av en snärjd människa, som full av undertryckt vrede och med ett cyniskt sorgset leende på läpparna långsamt öppnar upp och tar plats i den kreativa processen, går så att säga rakt genom filmduken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons