Annons

Homo europeanus pekar ut vägen

Just som euroskepticismen tycks stå på sin höjdpunkt och fransmännen kan säga nej till ett nytt fördrag, dyker en ny europeisk människa upp på scenen. Pacifistisk och socialt medveten skiljer sig Homo europeanus kraftigt från amerikanen, enligt författaren Alain Minc.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

När Alain Minc förutspår något är man nästan benägen att tro att det motsatta kommer att inträffa. 1989, några månader före murens fall, spådde han i ”La Grande Illusion” hur ett status quo-Sovjet skulle fortsätta att hålla Västeuropa i schack. Då fick tilltron till hans träffsäkerhet som prognosmakare en törn. Han begick samma kardinalfel som de flesta framtidsanalytiker: han drog ut tendenser i utvecklingen framåt i tiden, som om de skulle fortsätta i all evighet.
Som boende i Frankrike får man däremot mer förtroende för hans senaste framtidsprognos, 19 böcker senare. I Ce monde qui vient (ungefär ”Världen i vardande”, Grasset, 154 s), får man bekräftelse på precis det man haft på känn: att mycket av det som fransk offentlig debatt handlar om liksom kultur- och underhållningsutbud rätt sällan återspeglas utomlands. Enligt Minc beror det på en självvald splendid isolation, ett självbedrägeri i form av politiska, kulturella och sociala potemkinkulisser som förstorar och förskönar Frankrike och dess insatser. Dem har man, verkar Minc mena, monterat upp åt sig i det spegelgalleri à la Versailles som man också håller sig med i den franska byn.

Annons
Annons

Ett annat tecken på självupptagenhet, fast knappast belåtet inbilsk, är att debatten inför folkomröstningen om EU:s konstitution den 29 maj handlar om mycket annat än EU:s författning. EU får klä skott för många problem och frustrationer. Till exempel har tjänstedirektivet uppfattats som något man bör rösta ner, även om det, som än så länge bara är ett kommissionsförslag till EU-direktiv, inte ens står på dagordningen för konstitutionen. Perspektivet av ”den billige polske muraren”, som i debatten fått exemplifiera direktivförslagets långtgående liberalisering av tjänstehandeln, är så skrämmande att det, när arbetslöshetssiffran i Frankrike åter är uppe över 10 procent, får symbolisera allt i EU som hotar jobb och välstånd. Men också några nyligen genomförda inhemska reformer om pensionerna och sjukförsäkringen, som regeringen Raffarin drivit igenom trots kraftiga missnöjesyttringar i form av strejker och demonstrationer. Folkomröstningen tas som gisslan för detta missnöje. Ett tiotal opinionsundersökningar sedan den 17 mars, då den första kom och chockade etablissemanget, visar på en klar majoritet för nej. Bäva månde Europa!

Frankrike har blivit en ”by”, tycker Minc. En by där man mer och mer ägnar sig åt navelskådande. I den politiska debatten låtsas man som om det allt avgörande är om statliga elverket EDF förblir statligt eller privatiseras, om antalet offentliganställda minskar med 10 000 eller 5 000 om året eller om sjukkassan inför en egenavgift på någon eller några euro. När det i själva verket är Frankrikes hela ställning som är i fara. För att rädda den behövs det enligt Minc omtänkande och reformer ifråga om fem stora missförhållanden.

Annons
Annons

För det första gäller det att ändra politik till EU, där man inte längre tillsammans med Tyskland som förr kan leda och inspirera utan måste lära sig att knyta allianser, samordna, förhandla och kompromissa med alla andra EU-länder, gamla som nya.

För det andra måste man reformera en välfärdsmodell där höga skatter kombineras med hög grad av social utslagning. Att 50 procent av BNP går till offentliga sektorn och miljoner ändå lever i social misär är inte acceptabelt. Fördelningsmaskineriet som hittills under mottot lika rättigheter blint strött sociala förmåner också till medelklassen måste förses med lämplig behovsprövning.

Ett tredje reformområde är arbetslöshetsförmånerna som gynnar ett ”rationellt val” att hellre stämpla än ta ett mindre väl betalt jobb. Med andra ord behöver man komma till rätta med dem som inte vill arbeta, med inskränkta och villkorade bidrag bland annat.

Det fjärde reform-”måstet” gäller integrationen, som släpar efter främst för nordafrikaner och andra afrikaner. Här behövs en uppluckring av den rigida lekmannaprincipen i undervisning och offentlig tjänst. Den gör att muslimer hänvisas till att helt på egen hand anordna och bekosta sin religionsutövning. Det leder till ghettoisering i eländiga moské-lokaler som i sin tur föder en undergroundmentalitet, ger beroende av donationer från främmande muslimska länder också till koranskolor och fjärmar den arabiska gemenskapen än mer från det omgivande franska samhället. Också den sakrosankta jämlikhetsprincipen måste ruckas på lite i riktning av positiv diskriminering. Till exempel skulle, tycker Minc kanske lite väl skrivbordsidealistiskt, unga begåvade lärare med löneincitament och karriärlyft uppmuntras att undervisa i underprivilegierade områden.

Annons
Annons

Ett femte omtänkande, slutligen, vore att slå sönder bubblan av medelmåttig provinsiell självbelåtenhet som den franska eliten inom kultur och vetenskap sluter sig inom.

Frankrike halkar efter i inflytande och betydelse vad gäller litteratur, musik, teater och konst. Också inom universitetsvärlden tappar omvärlden intresset för landet, som knappast kan uppamma samma prestige för École polytechnique som USA för MIT och som tar hem allt färre Nobelpris. I stället flyr franska begåvade forskare utomlands. Felet är att franska konstutövare och intellektuella vant sig vid att sitta inom franskspråkighetens skyddande murar. De har nöjt sig med att producera, måla och skapa för den ”franska byn” och funnit ära och tillfredsställelse i den ”lokala” berömmelse det gett. I bästa fall uppfattas en vidare spridning av ens talang ut i världen som bara en extra bonus, i värsta som en risk man inte gärna tar.

När inte längre franska namn som en gång Sartres, Derridas eller Foucaults väcker beundran över hela världen, mår Frankrike dåligt. Den nya form av etnocentrism som det här pysslandet inom franskspråkighetens hank och stör är uttryck för och förnöjsamheten med den lokala berömmelsen, skadar på sikt det nationella självmedvetandet.

Framför allt gäller det för fransmännen att inse att landet numera bara är en provins i Europa och ett län i världen. Att ta konsekvenserna av de starka globala krafter som ritar om världskartan, ändrar styrkeförhållandena mellan världsdelarna och ifrågasätter den europeiska särställningen - att lämna den franska byn, där man hittills kunnat invagga sig i illusionen om att världen är ens lilla värld - det är faktiskt en fråga om nationens överlevnad.

Annons
Annons

I ett resonemang om huruvida européerna verkligen har något gemensamt och hur de i så fall skiljer sig från framför allt amerikanerna, visar Minc med fint väderkorn för nya tendenser att just som euroskepticismen verkar stå på sin höjdpunkt, dyker en genuin Homo europeanus, en europeisk människa, upp på scenen för första gången i historien. Han eller hon är trots all mellannationell oenighet om vad EU-projektet ska handla om i fortsättningen den bästa garantin för att Europatanken har en framtid. Denna nya människa är nämligen sig påfallande lik från Lissabon till Aten, och från Madrid till Helsingfors.

Vad som kännetecknar henne? Jo, att hon är för freden och närmast pacifist jämfört med den krigsbenägne amerikanen. Att hon inte tror på kriget över huvud taget som ett sätt att lösa konflikter och avskyr varje form av upprustning. Det sågs kanske som feghet då på 80-talet, när de flesta kontinentaleuropéer inte ens inför det hot som Sovjets SS20-raketer riktade mot Västeuropas hjärta ville veta av någon utplacering av amerikanska Pershing-robotar. Men med Irakkriget har denna nya Homo europeanus befästs och bekräftats i sin fredliga särprägel. Kriget blev en perfekt mätare på det nya europeiska sinnelaget: ju mer positiva en del EU-regeringar blev till den amerikanska politiken, desto mer fientliga blev deras befolkningar, med demonstrationer i London, Rom och Madrid som samlade miljontals deltagare. Även de euroskeptiska britterna liknar de andra européerna mer än de själva anar.

Från strategisk synpunkt är Homo europeanus alltså pacifist i själ och hjärta. Till sina ekonomiska och sociala strävanden är hon däremot en livsnjutare som går in för att skydda sin kokong av välbefinnande och självförverkligande, det hon hållit på med de senaste tjugo åren genom att byta arbete mot fritid. Visserligen
har hon ökat sin produktivitet, men arbetar ändå 200 timmar mindre om året än amerikanen.

Annons
Annons

Rätt så obekymrad om hur länge det här idealtillståndet kan tänkas vara, oroar hon sig mer för samhällsfrågor som kvinnors och homosexuellas rättigheter, fri abort, ensamståendes adoptionsrätt och provrörsbefruktning, och avlägsnar sig därmed för varje dag från de aktuella strömningarna i det alltmer konservativt-religiösa amerikanska samhället. Hon ömmar också för tredje världen, är solidarisk med de fattiga länderna och har bytt den tidigare överlägsenhetskänslan mot solidaritet med alla förtryckta på jorden och kämpar ivrigt för de mänskliga rättigheterna.

Vad som är uppmuntrande i de slutsatser som Mincs analys mynnar ut i, är att EU inte alls behöver bli ohanterligt för att det invaderas av så många immigranter och utvidgas med så många nya folk. Europa behöver av uppenbara demografiska skäl många nya medborgare i framtiden. Invandringsproblemen bör också kunna lösas med kvotering som i USA, det vill säga med en öppen och ärlig avvägning mellan ”insläpp” och de immigrerandes möjligheter till integration. Kanada utgör enligt Minc också en efterföljansvärd modell för hur man hanterar stora strömmar invandrare med resolut och hjälpsamt mottagande samtidigt som man ålägger dem integrering genom arbete eller företagande, i en lyckad blandning av amerikansk arbetsmoral och europeisk välfärdsstat.

Mer tveksam ställer man sig åter till Mincs lättvindiga bortviftande av problemet med ett turkiskt medlemskap. Det behöver inte hota Europas enhet och sammanhållning, menar han. Om nämligen geometrin för samarbete blir variabel, med flera - större eller mindre - varierande kretsar av anslutande medlemmar till olika samarbetsprojekt. EU kommer, framhåller han och trampar därvid vatten utan att framföra något verkligt övertygande argument, att behålla en hård kärna av medlemsländer som är villiga att gå så långt som möjligt i samarbete. Det sker i både eurozonen, Schengen-samarbetet och i en framtida försvarsgemenskap.

Annons
Annons

Det behövs också en ny energi för att EU ska kunna utvecklas. Som det nu är körs det på autopilot av en trött politisk elit, anser Minc. Inte heller från andra håll som ekonomi, näringsliv eller det civila samhället kommer några entusiastiska impulser som på den tiden då en privatman som Jean Monnet (EG:s initiativtagare) kunde agera pådrivare.

Så miraklet kan bara komma utifrån, som en gång i EU:s barndom då hotet från Sovjetunionen svetsade samman västeuropéerna. Den här gången blir det dock sannolikt varken terroristhot eller ett vaknande Kina, som man skulle kunnat vänta sig, utan det faktum att Europa fjärmat sig från USA. Befriade från det amerikanska ”förmyndarskapet” kan européerna om de vill återfinna styrkan att ta sig samman tillräckligt för att låta den beundransvärda uppfinning som heter Europa mogna från barndom till vuxenålder. Frågan som inställer sig inför en så optimistisk utsaga är förstås om den franska nationen i så fall kommer vara i stånd till samma pådrivande visionära roll i den processen som i det förgångna...

Ninna Rösiö

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons