Annons

Orkidébarn Hon älskas för det andra inte kommer undan med

Tokgulligt frigjort? Eller tröttsamt, världsfrånvänt och banalt? Eva-Stina Byggmästar balanserar på en knivsegg. Viola Bao placerar hennes poesi i en samtid fylld av friskhetsvurm och kroppspositivism.

Under strecket
Publicerad

Eva-Stina Byggmästar, född 1967, är bosatt i Österbotten. Sedan debuten 1986 har hon utkommit med tjugo diktsamlingar, och nominerats till bland annat Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset.

Foto: Anne Haeggblom Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Eva-Stina Byggmästar, född 1967, är bosatt i Österbotten. Sedan debuten 1986 har hon utkommit med tjugo diktsamlingar, och nominerats till bland annat Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset.

Foto: Anne Haeggblom Bild 1 av 1
Eva-Stina Byggmästar, född 1967, är bosatt i Österbotten. Sedan debuten 1986 har hon utkommit med tjugo diktsamlingar, och nominerats till bland annat Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset.
Eva-Stina Byggmästar, född 1967, är bosatt i Österbotten. Sedan debuten 1986 har hon utkommit med tjugo diktsamlingar, och nominerats till bland annat Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset. Foto: Anne Haeggblom

Orkidébarn

Författare
Eva-Stina Byggmästar
Genre
Poesi
Förlag
Wahlström & Widstrand
ISBN
9789146234067

84 s.

Det finns någonting opretentiöst, avväpnande och oneurotiskt med all Eva-Stina Byggmästars poesi. Sedan hon debuterade som 19-åring med ”I glasskärvornas rike” (1986) har hon i över tre decennier och med ett tjugotal böcker stuckit ut som en udda fågel bland samtida poetkollegor, och för det både älskats och hyllats. I bok efter bok stämmer Byggmästar upp i fjäderlätta brösttoner, distanslöst innerliga utropstecken och en yster lyrisk munterhet med vilken hon omtalar otidsenliga saker som Dikten, Poeten och Kärleken, nonchalant obrydd om Adornos devis om omöjligheten att skriva poesi efter Auschwitz, som poesin melankolisk späkt sig med alltsedan efterkrigstiden. I hennes poesi är världen grönglittrande, animerad, befinner sig någonstans mittemellan saga, tillskruvad fabulering och skön naturlyrik:

Annons
Annons

Det är en outsinlig tröst
att det finns lurviga frön,
som bara spänner upp
ett ulligt parasoll
och låter sig bäras
iväg till en nymornad,
gräsgrön värld!

Frigjort, alltså. Eller tröttsamt världsfrånvänt, banalt? Trots att det naivistiska och nyenkla som poetiskt grepp kan kännas som en frisk kontrast mot en mer dyster, språkkritisk poesitradition som dominerat i Sverige de senaste två decennierna, riskerar det ju också att bli just, ja, väl naivt och nyenkelt. Som i Marie Lundquists fjolårsdiktsamling ”Dikten är tanken som far fram genom hjärtat och spränger det”, endast bestående av outhärdligt förnumstigt fyndiga one-liners om Dikten: ”Dikten är en mycket liten sjöhäst som betar ord”; ”Dikten kräver att få sändas med kurirpost till Första Mosebok och bladas in där”.

Någonstans mellan hurtiga utropstecken, lurviga frön och kosmiska ägg tänker jag att Byggmästar måste uppfinna något lite galnare om hon vill upprätthålla sin roll som särpräglat original

Byggmästar har något av samma hyperboliska tokgullighet och upptagenhet vid metautsagor om poesin, även om poesin hos henne är uppitchad ett antal decibel. I ”Orkidébarn” skildras en värld där kilometerhöga björkar omfamnar ”de kattungslurviga / molnen”. Den är befolkad av "vadderade orkidébarn" som ”tultar fram över de grönskande kullarna, hand i hand” och ”dryader i småblommiga klänningar” som ”ger ifrån sig små hickljud i skymningslandet”. Poeten tecknas som en fågel som drar in allt möjligt i sin holk ("fågelböcker och väggbonader / med ordspråk på marsianska, pelargoner") där det bäddas för poesin, "det kosmiska ägget".

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är ulligt, gulligt, tokigt och knasigt. Är knasigheten befriande eller enerverande tramsig? Efter ett otal möten med ullhårsmammutar, farfarstofflor, joddlande gökur och annat blir jag alltmer beredd att påstå det senare.

I sista delen skruvas dock tempot ner och ett slags stillsamhet uppstår. En smärtpunkt låter sig skönjas, som retroaktivt kastar sitt ljus över resten av diktsamlingen: "Så tonar en plats fram / där alla hörn och kanter är vadderade / och ängsullsmjuka så där så att man slipper / törna in i det rakbladsvassa, / men i den här glasskärvsvärlden igen!" Det mjuka och gulliga framträder plötsligt som en uppskruvad kompensation för det sårbara, smärtsamma, vilket sätter det excentriska i perspektiv.

Byggmästar är en av våra mest hyllade och prisbelönta poeter. När hon i sitt författarskap är som bäst skriver hon med ett helt unikt temperament. Där finns då en smittsam och oförutsägbar energi, dikten uppehåller sig på en skevande frekvens som gränsar mot det vansinniga och maniska, mitt i det som borde kännas för enkelt och banalt, men aldrig gör det. För den har hon inte bara kommit undan med sådant ingen annan skulle kommit undan med, utan också älskats.

Kanske har hennes spralligt uppspelta eufori upplevts som särskilt befriande under två svenska poesidecennier som till stor del uppehållit sig vid frågor kring språkets ideologiska infärgning, en märklig och udda satellit som liksom svävat utanför hela samtiden. Frågan är om effekten kvarstår när detta språkkritiska paradigm kommit att bli alltmer utträngt, och det livsbejakande och naturnära börjat klinga alltmer samstämmigt med präktig kroppspositivism och samtida friskhetsvurm.

Någonstans mellan hurtiga utropstecken, lurviga frön och kosmiska ägg tänker jag att Byggmästar måste uppfinna något lite galnare om hon vill upprätthålla sin roll som särpräglat original.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons