”Jag hoppas att det är spännande för många små tjejer som växer upp i Sverige att se en kvinnlig astronaut”, säger Jessica Meir.
”Jag hoppas att det är spännande för många små tjejer som växer upp i Sverige att se en kvinnlig astronaut”, säger Jessica Meir. Foto: Pavel Golovkin/AP

Jessica Meir är första svenska kvinnan i rymden

Sverige har fått sin första kvinna i rymden. I onsdags sköts Jessica Meir upp till den internationella rymdstationen – 40 mil från jorden – där hon tillbringar det kommande halvåret. SvD besökte henne hos Nasa i Houston inför rymdresan.

Publicerad

 

HOUSTON, TEXAS Jordens blåvit-marmorerade yta lyser ovanför henne på en flera meter hög kupolformad skärm. Bakom klotet syns kolsvarta rymden – det stora okända.

Astronauten Jessica Meir tar plats bakom spakarna i simulatorn på Johnson Space Center och börjar manövrera den digitala robotarmen. Dagens uppgift: att försöka fånga in en fraktfarkost.

– Jag närmar mig, säger hon med fast blick på monitorn.

Därefter styr hon med precision under total tystnad i mörkret. Men uppdraget går bet – och robotarmen griper inte tag i lasten. Det har dock inte med Jessica Meirs förmåga att göra.

– Uppdragen programmeras ofta för att misslyckas under vår träning. På så sätt får vi öva på att hantera fel, och på att agera i alla nödlägen. Så att det sitter i ryggmärgen, säger hon.

Den 25 september sköts hon upp tillsammans med två besättningsmedlemmar i en rysk Sojuzfarkost från Kazakstan. Det innebär att hon blir inskriven i historieböckerna; som andra svensken någonsin i rymden, efter Christer Fuglesang – men som den allra första svenska kvinnan. Då infrias den dröm som Jessica burit på länge.

Hon minns att de redan i första klass fick i uppgift att rita vad de ville bli när de blev stora. På Jessicas papper målades en astronaut och månen. Men hennes mamma har berättat har hon sagt det betydligt längre än så; ända sedan hon var fem år.

– Att bli astronaut är något väldigt många barn pratar om. Jag brukar skoja om att jag helt enkelt inte kom på något annat, så jag slutade aldrig att säga det, säger Jessica.

När andra ungdomar hade affischer med filmstjärnor över sängen, hade Jessica en karta över månen. Föräldrarna gjorde till och med en skylt där det stod ”Grattis Space girl” när hon tog examen från college, berättar Jessica.

Annons

– Alla har alltid associerat mig med rymden under uppväxten. Folk har varit uppmuntrande, och samtidigt vet alla vilken extremt liten chans det är att faktiskt bli astronaut. Därför vågade jag inte heller tro att det någonsin skulle inträffa.

Jessica Meir inuti en ISS-modell på Johnson Space Center i Houston. På rymdstationen, en yta som är lika stor som en amerikansk fotbollsplan, ska hon spendera ett halvår. ”Jag kommer att sakna naturen och att vara utomhus”, säger hon.
Jessica Meir inuti en ISS-modell på Johnson Space Center i Houston. På rymdstationen, en yta som är lika stor som en amerikansk fotbollsplan, ska hon spendera ett halvår. ”Jag kommer att sakna naturen och att vara utomhus”, säger hon. Foto: Emelie Svensson

Jessica Meir fortsätter att visa runt på Johnson Space Center i Houston. Hon har tagit på sig en blå sparkdräkt, med sin namnskylt och Nasas tygmärke på bröstet, och kliver in i en av modellerna av internationella rymdstationen, ISS.

Utrymmet är bara några armslängder långt och drygt två meter högt, överöst av knappar och luckor. Längs en kortsida hänger flaggor från de länder som samarbetar med ISS, varav en blågul.

Jessica Meir känner en stark koppling till Sverige. Hennes mamma Ulla-Britt, träffade pappa Josef från Israel, på ett disko i Västerås på 1970-talet. Två av Jessicas syskon föddes i Sverige, innan flyttlasset kördes till USA. Men även Jessica har svenskt medborgarskap och pratar en del svenska.

Annons
1/3

”Det som drivit mig hela livet är upptäckarlustan”, säger Jessica Meir.

Foto: Pavel Golovkin/AP
2/3

”Natur och att upptäcka nya platser har varit en del av det mesta jag har tagit mig för. Rymden är på sätt och vis nästa ultimata steg”, säger Jessica Meir.

Foto: Emelie Svensson
3/3

Fullt fokus när Jessica Meir arbetar i den simulator på Nasa där hon styr en digital robotarm med två joysticks. ”Nästa generation kommer vara riktigt bra på detta, för de har fått koordinationen från tv-spel. Jag har aldrig varit något vidare på det”, säger hon.

Foto: Emelie Svensson

Första gången hon besökte sin mammas hemland var hon tio år, och hon minns särskilt mormors många goda bakverk; ”the saffransbullar” och våfflor med hjortronsylt. Sedan dess har Jessica besökt Sverige upprepade gånger och studerade en termin på Stockholms universitet.

Men hon växte upp i Maine, i nordöstra USA, en plats som lade grunden till hennes fascination för rymden.

– Stjärnorna var otroliga och Vintergatan såg så tjock ut hemma hos oss. Där fanns inga storstäder, mer än Boston som var åtta timmar bort med bil. Jag förstod inte då att himlavalvet inte alls syns lika tydligt överallt, och hur lyckligt lottad jag var, säger Jessica.

Uppväxten på 1980-talet gjorde också sitt. Det var en aktiv tid för Nasas rymdfärjeprogram, där rymdfärjor som Challenger och Discovery skickades på olika uppdrag.

– Jag kommer ihåg att det visades på tv hela tiden och vi såg ofta olika uppskjutningar på eftermiddagsnyheterna. Jag tror att jag var väldigt exponerad för allt som hade med rymden att göra.

Trots den kända olyckan som inträffade när hon var åtta år gammal, då rymdfärjan Challenger exploderade vid uppskjutningen i Florida och sju personer omkom, släppte hon aldrig sina planer.

Annons

Tio år har gått sedan hon sökte till Nasas astronautprogram för första gången. I slutomgången är det ett 40-tal personer som utsätts för olika fysiska och psykiska lämplighetstester, och när Jessica kom till sista vändan med intervjuer kändes det som om drömmen skulle förbli just det – en dröm.

– Folk som intervjuas för det här jobbet är otroliga. Alla förtjänar det. Man kommer hit och känner ”okej, jag har inte en chans”. I den fasen handlar det ofta om tur och Nasa väljer inte bara individer, utan det rätta teamet. Den gången valdes jag inte, men de uppmanade mig att söka på nytt.

2013 var det dags igen. Hon satt på kontoret när riktnumret från Houston dök upp på mobilen.

– Jag kommer ihåg precis det ögonblicket. Chefen för sökkommittén sa: ”Jessica, det verkar som om det är andra gången gillt”. Det betydde uppenbarligen endast en sak, men jag kunde inte tro det. Jag sa bara ”really?”, minns Jessica.

Totalt 6 000 personer sökte det året – åtta valdes till Nasas Astronautgrupp 21. Jessica tror att en avgörande orsak till att just hon blev antagen, var på grund av hennes erfarenhet av att jobba som forskare på avlägsna platser: tre månader spenderades bland annat på Sydpolen för att dyka under tjocka isar och studera kejsarpingviner.

Annons

– Både rymden och Antarktis är isolerade och extrema miljöer, platser som kräver att man utför fysiskt krävande aktiviteter och att man kan prestera väl, trots psykiska påfestningar. Personer som klarar det är troligen också bra astronauter, säger hon.

1/2

”Eftersom vi inte kan ringa en rörmokare eller en elektriker så måste vi kunna göra allt själva”, säger Jessica.

Foto: Emelie Svensson
2/2

”Jag har alltid varit passionerad med att nå ut med mitt arbete och min forskning”, säger Jessica Meir, här tillsammans med instruktören Robert Tweedy, intill en likadan träningsmaskin som finns uppe på ISS.

Foto: Emelie Svensson

Jessica skruvar på en träningsmaskin. Vi har kommit till ett slags gym på Nasa, men här är redskapen betydligt mer avancerade än hantlar och hopprep. För knäckfrågan är: hur lyfter man vikter i tyngdlöshet? En av lösningarna är att använda vakuum som motstånd, och på löpbandet intill måste hon ha en sele som drar nedåt när hon springer.

Jessica Meir har sin sista genomgång med instruktören Robert. Han visar hur hon ska montera stången till rätt position för squats och marklyft.

– När du väl har varit uppe på ISS kommer du att lära känna den här maskinen bättre än jag gör, säger Robert Tweedy till henne.

Människor börjar genast att förlora ben- och muskelmassa så fort de vistas i mikrogravitation, eller tyngdlöshet. Därför måste astronauterna träna nästan varje dag på rymdstationen.

Annons

– Det är extremt viktigt. Man måste vara fysiskt tränad om man ska utforska en yta, dra sig själv ur ett fordon och kunna återanpassa sig snabbt vid återvändandet till jorden igen, säger Jessica.

Den 25 september skjuts Jessica Meir upp till den internationella rymdstationen där hon kommer att spendera det kommande halvåret.
Den 25 september skjuts Jessica Meir upp till den internationella rymdstationen där hon kommer att spendera det kommande halvåret. Foto: Robert Markowitz/NASA/TT

Prövningarna är inte bara fysiska. På ISS ska hon leva med fem andra, på drygt 65 kubikmeter per person. Att utföra riskfyllda arbetsuppgifter och komma överens kan vara en utmaning när man umgås tätt dygnet runt. Jessica berättar att de ofta pratar om vikten av ”expeditionsfärdigheter" under träningen, alltså hur väl du går ihop med andra.

– Tänk på vem du skulle vilja åka och campa med. Åker du med någon som inte kan ta hand om sig själv, som inte bidrar eller hjälper till – då blir det svårt. Alla har styrkor och svagheter och det är viktigt att förstå hur man bäst kan jobba ihop i alla situationer.

Annons

Under utbildningen testas astronauterna i miljöer som ska efterlikna förhållanden i rymden så gott det går. Många uppdrag under kurserna är extrema. Det finns bland annat övningar där de stängs in i 45 dagar i en kapsel för att inte ha kontakt med utsidan mer än via ett kontrollrum. De kan också befinna sig längre perioder under vatten för att imitera känslan av att röra sig i tyngdlöshet.

Jessica Meir spenderade sex dagar i en grotta med 25 kilometer långa förgreningar på Sardinien.

Under dagarna i grottan arbetade de på samma sätt som om de skulle kartlägga och utforska nya territorium – likt vid en resa till Mars.

– Det var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag var inte medveten om att det fanns en hel underjordiskt värld, som hämtat ur en Jules Verne-bok eller Sagan om ringen. Vi skojade om att vi kunde ha haft på oss rymddräkter och lurat folk att vi åkt till en annan planet, säger hon.

På Johnson Space Center i Houston finns en enorm pool med modeller av ISS på botten, där astronauterna tränar inför sina rymdpromenader. De måste lyftas ner med en kran i poolen eftersom rymddräkten väger 140 kilo med all utrustning.
På Johnson Space Center i Houston finns en enorm pool med modeller av ISS på botten, där astronauterna tränar inför sina rymdpromenader. De måste lyftas ner med en kran i poolen eftersom rymddräkten väger 140 kilo med all utrustning. Foto: Bill Stafford/NASA
Annons

I grottan övade de på att arbeta med sina sinnen i mörkret och tystnaden, förlita sig på varandra och kommunicera för att få en bättre förståelse om gruppdynamiken.

– Den typen av träning är fysiskt och mentalt stressande. Om du utför uppgifter runt ett bord uppför sig alla som bäst och vet vad de borde säga. Men när du är stressad, trött och hungrig och lever tätt inpå varandra kommer nya sidor fram hos alla. De träningsmöjligheterna är verkligen värdefulla, säger hon.

En ”vanlig dag” på ISS är astronauternas dagar planerade till punkt och pricka via ett schema på datorn. Ena stunden kan det handla om att köra robotarm, genomföra en rymdpromenad, bättra på sin ryska eller hälsa på en skolklass via videolänk. De måste också sköta det dagliga underhållsarbetet: allt från att städa till att byta glödlampor.

– Eftersom vi inte kan ringa en rörmokare eller en elektriker så måste vi kunna göra allt själva, säger Jessica.

Trots sin bakgrund som forskare ska hon inte ägna sig åt egna undersökningar. I stället utför ISS:arna andra forskares experiment. De ska bland annat odla sallad och försöka tillverka mänskliga organ på konstgjord väg.

Annons

Dessutom är Jessica själv ett studieobjekt. Otaliga tester ska visa hur hennes kropp påverkas av vistelsen i rymden, av mikrogravitation, isolering och strålningsnivåer.

– Som forskare är jag laddad inför att bidra till forskningen. Men en rymdpromenad är det jag verkligen alltid har drömt om att göra. Att uppleva känslan av att titta tillbaka mot jorden, i sitt egna lilla livsuppehållande system och flyta omkring, säger hon.

50 år har gått sedan den första bemannade månlandningen. Nu vill Nasa skicka amerikanska astronauter till månen igen. I maj twittrar president Donald Trump att Nasas budget ska utökas med 1,6 miljarder dollar så att ”vi kan återvända till rymden på ett storslaget sätt!”.

Planen är att ha sulor i måndammet inom fem år – och på Mars före år 2030. Denna gång är det fastslaget att en kvinna ska åka till månen för första gången, i projektet som Nasa kallar Artemis, efter den grekiska mångudinnan som är tvillingsyster med Apollo.

I simulatorn på Nasa där Jessica Meir manövrerar den robotarm hon kommer att arbeta mycket med på ISS, bland annat för att förflytta andra astronauter och fånga in fraktfarkoster som skickats från jorden.
I simulatorn på Nasa där Jessica Meir manövrerar den robotarm hon kommer att arbeta mycket med på ISS, bland annat för att förflytta andra astronauter och fånga in fraktfarkoster som skickats från jorden. Foto: Emelie Svensson
Annons

Jessica Meir tycker att det är ett optimistiskt mål att åka tillbaka till månen så snart. Men hon tror att de kan göra det – hon kan själv tänka sig att åka dit. Däremot tror hon inte att de når Mars under hennes karriär.

– Det är spännande tider! Jag skulle älska att åka till månen, och jag skulle definitivt åka till Mars så småningom – om det går att få tillbaka folk på ett säkert sätt. Händer det inte under min karriär som astronaut så hoppas jag åtminstone att det sker under min livstid. Så att jag får chans att se det, säger hon.

Uppskjutningen med rysk teknik sker från historiska Baikonur, mitt i Kazakhstans ökenstäpp. Nasa fortsätter för sin del att utveckla rymdkapseln Orion, som ska ta dem hela vägen till den röda planeten. De kommersiella farkosterna från Elon Musks rymdbolag SpaceX och flygbjässen Boeing är försenade. Därför måste amerikanerna förhandla med ryssarna om att åka från rymdbasen i forna Sovjetunionen.

För Jessica är internationella samarbetet kring ISS en viktig komponent.

Annons

– Så att vi kan visa att det går att jobba över landgränser. Särskilt med ryssar som vi inte har den bästa politiska relationen med just nu – ändå kan vi arbeta ihop i rymden. Jag respekterar, beundrar och uppskattar den aspekten av arbetet, där även européer, japaner, kanadensare är involverade.

– Men än så länge jobbar vi ihop i jordens omloppsbana, vilket inte är någonting jämfört med den prövning det innebär att åka till månen och Mars, säger hon.

1/2

Den första astronauten från Förenade Arabemiraten Hazzaa Ali Almansoori tillsammans med Rysslands Oleg Skripochka och Sveriges Jessica Meir.

Foto: Pavel Golovkin/AP
2/2

Jessica Meir under en avskedsceremoni i Moskva den 10 september inför uppskjutningen från Kazakstan på onsdag.

Foto: Sergei Karpukhin/TASS

I rymdfarkosten är hon andrepilot och hjälper befälhavaren vid start och landning. Manövreringen sker helt och hållet på ryska, ett språk Jessica har fått lära sig från grunden.

Träningen i Ryssland har trappats upp de senaste månaderna, vilket inneburit upprepade resor till mytomspunna Star City, utanför Moskva, där ryska kosmonauter tränas inför sina uppdrag.

Där har hon åkt i en centrifug under sommaren, för att mäta hur kroppen reagerar på högre g-krafter, hon har övat nödsituationer i rökfyllda utrymmen och slutfört sina examensprover. Dräkten har testats för sista gången.

Annons

Jessica är redo.

Hon börjar föreställa sig ögonblicket då de lämnar jorden.

– Många frågar mig om jag är rädd. Svaret är nej för många av oss, på grund av den omfattande träningen vi har fått. Jag har gjort övningarna i sex år, mycket har blivit rutin – och det är poängen. Även i nödsituationer ska vi kunna agera reflexmässigt.

Jessica Meir under en intervju i amerikansk tv 2017.
Jessica Meir under en intervju i amerikansk tv 2017. Foto: David Buchan/Variety/REX

Däremot är hon orolig för att göra misstag. De flesta astronauter känner så, tror hon, eftersom att de tillhör den exklusivt utvalda skara som får åka. Hon känner ett ansvar, och gör inte expeditionen enbart för sig själv.

– Jag gör det för alla, men är bara personen som har fått turen att göra resan. Därför vill jag inte göra folk besvikna och orsaka misstag för något som folk har jobbat på i åratal.

Annons

Eftersom all träning sker på jorden går det aldrig att återskapa den exakta upplevelsen av motorernas dundrande eller rymdens tyngdlöshet. Kanske känns allt annorlunda när hon väl sitter fastspänd.

– När motorerna tänds och du tänker ”vänta lite, vad gör jag? Jo, sitter på en enorm raket full av bränsle!”. Då tror jag det sjunker in lite mer – men resan kommer oavsett att vara rätt spektakulär.

Naturen är det hon kommer att sakna allra mest. Att studera jordens lapptäcke med skogar, hav och öken ovanifrån är många astronauters favoritsyssla på rymdstationen. Men att bara se landskapen, och inte kunna uppleva dem, blir en utmaning.

– Tänk, du har inte ens en bris med frisk luft i ansiktet på flera månader. Det var något jag lade märke till när jag kom tillbaka från Antarktis och från grottorna; plötsligt upptäckte jag en lukt av liv och saker som växer. Känslan varade bara i några minuter. Jag tror det kan bli likadant att återvända från rymden.

”Earthrise” från Apollo 11 i juli 1969.
”Earthrise” från Apollo 11 i juli 1969. Foto: AP
Annons

Många astronauter som har sett jorden utifrån, som ett ömtåligt klot – utan gränser mellan länder – rapporterar om att de upplevt ökad spiritualism, ett miljömässigt ansvar för planeten och att de fått insikter om hur små vi faktiskt är i solsystemet och därigenom mänsklighetens behov av sammanhållning.

Jessica Meir berättar om hur betydande Earthrise-bilden har varit, det ikoniska foto som Apollo-astronauterna tog från månen då de ser tillbaka mot jorden.

– Det var första gången mänskliga ögon hade sett den synen. Bilden var viktig för miljörörelsen och folk insåg ”wow, det finns bara ett av dessa hem, som har allt liv på sig och det vi behöver för att upprätthålla det, med vår ömtåliga atmosfär.

Och tankarna, inför att själv stå där:

– Den vyn – ögonblicket då jag tittar tillbaka och ser jorden för första gången från ovan – är något jag har tänkt på hela livet. För många astronauter gör det ett större avtryck än de någonsin kunnat ana. Jag är nyfiken på hur jag kommer att känna. Vi får se, ni får fråga mig efteråt.

Annons
1/2

Jessica Meir när hon hälsar på i Västerås 1998, omgiven av mamma Ulla-Britt och sin mormor Svea Carlson.

Foto: Privat
2/2

Jessica Meir (t v) med kompisar i Västerås, när hon som tioåring besöker Sverige för första gången under sent 1980-tal.

Foto: Privat

Röster om Jessice Meir:

Ulla-Britt Meir, 74, Jessicas mamma, ursprungligen från Västerås:

– Det är oerhört spännande att ha en dotter som är astronaut. I september åker jag och alla Jessicas syskon till Kazakstan för att vinka av henne. Jag tror att det kan bli lite jobbigt. Men det är Jessicas dröm och något hon pratat om ända sedan hon var fem år. Hon sa alltid att hon skulle bli astronaut.

Jag minns bland annat att hon åkte på en rymdvecka för ungdomar i åttonde klass och att hon tog en kurs på universitetet där de övade på kirurgi och att laga sår med klister. Då frågade hon ”mamma, kan du köpa grisfötter åt mig?”. ”Herregud!” tänkte jag. Men hon övade och tog sedan med projektet till Cape Canaveral där de testade att sy och använda klister på sår i tyngdlöshet. Det tyckte jag var spännande.

Innerst inne har jag ibland tänkt att rymdresan aldrig skulle bli av, att chansen är så liten. Men nu har jag accepterat det. Jag ska bara hålla mig lugn och vara optimistisk. Vad mer kan jag göra än att stödja henne? Jag vet hur lycklig hon är över att det är hennes tur och jag är mycket stolt och imponerad av henne.

Annons

Christer Fuglesang, 62, Sveriges första astronaut:

– Att Sverige nu får ytterligare en astronaut i rymden är jätteroligt – och det är hög tid. Det är viktigt för att inspirera andra unga svenskar och visa på möjligheter, samt att skapa ett större intresse kring rymden.

Jag och Jessica har träffats några gånger, bland annat när jag år 2016 firade tioårsjubileet för min första rymdfärd, då hon var i Sverige. Hon är väldigt trevlig och öppen.

Inför hennes stundande uppdrag har vi haft kontakt, hon har frågat om tips och om det finns några saker hon borde ta med sig upp som representerar Sverige, jag delade med mig av några tankar jag hade.

Jag var uppe på ISS i två veckor, medan hon kommer att vara uppe i ett halvår, så det är stor skillnad. Men jag tror inte att de känner sig isolerade där uppe, för man kan ha mycket kontakt med jorden hela tiden. Förhoppningsvis kommer hon att få genomföra flera rymdpromenader – det är bland det häftigaste man kan göra.

SvD besökte Jessica Meir Nasa i Houston inför rymdresan.
SvD besökte Jessica Meir Nasa i Houston inför rymdresan. Foto: Emelie Svensson

Jessica Meir inuti en ISS-modell på Johnson Space Center i Houston. På rymdstationen, en yta som är lika stor som en amerikansk fotbollsplan, ska hon spendera ett halvår. ”Jag kommer att sakna naturen och att vara utomhus”, säger hon.

Foto: Emelie Svensson

”Det som drivit mig hela livet är upptäckarlustan”, säger Jessica Meir.

Foto: Pavel Golovkin/AP

”Natur och att upptäcka nya platser har varit en del av det mesta jag har tagit mig för. Rymden är på sätt och vis nästa ultimata steg”, säger Jessica Meir.

Foto: Emelie Svensson

Fullt fokus när Jessica Meir arbetar i den simulator på Nasa där hon styr en digital robotarm med två joysticks. ”Nästa generation kommer vara riktigt bra på detta, för de har fått koordinationen från tv-spel. Jag har aldrig varit något vidare på det”, säger hon.

Foto: Emelie Svensson

”Eftersom vi inte kan ringa en rörmokare eller en elektriker så måste vi kunna göra allt själva”, säger Jessica.

Foto: Emelie Svensson

”Jag har alltid varit passionerad med att nå ut med mitt arbete och min forskning”, säger Jessica Meir, här tillsammans med instruktören Robert Tweedy, intill en likadan träningsmaskin som finns uppe på ISS.

Foto: Emelie Svensson

Den 25 september skjuts Jessica Meir upp till den internationella rymdstationen där hon kommer att spendera det kommande halvåret.

Foto: Robert Markowitz/NASA/TT

På Johnson Space Center i Houston finns en enorm pool med modeller av ISS på botten, där astronauterna tränar inför sina rymdpromenader. De måste lyftas ner med en kran i poolen eftersom rymddräkten väger 140 kilo med all utrustning.

Foto: Bill Stafford/NASA

I simulatorn på Nasa där Jessica Meir manövrerar den robotarm hon kommer att arbeta mycket med på ISS, bland annat för att förflytta andra astronauter och fånga in fraktfarkoster som skickats från jorden.

Foto: Emelie Svensson

Den första astronauten från Förenade Arabemiraten Hazzaa Ali Almansoori tillsammans med Rysslands Oleg Skripochka och Sveriges Jessica Meir.

Foto: Pavel Golovkin/AP

Jessica Meir under en avskedsceremoni i Moskva den 10 september inför uppskjutningen från Kazakstan på onsdag.

Foto: Sergei Karpukhin/TASS

Jessica Meir under en intervju i amerikansk tv 2017.

Foto: David Buchan/Variety/REX

”Earthrise” från Apollo 11 i juli 1969.

Foto: AP

Jessica Meir när hon hälsar på i Västerås 1998, omgiven av mamma Ulla-Britt och sin mormor Svea Carlson.

Foto: Privat

Jessica Meir (t v) med kompisar i Västerås, när hon som tioåring besöker Sverige för första gången under sent 1980-tal.

Foto: Privat

SvD besökte Jessica Meir Nasa i Houston inför rymdresan.

Foto: Emelie Svensson