Annons

Bellman. Biografin.Hon gör myten Bellman till en mänsklig diktare

Carina Burman har skrivit en Bellmanbiografi i tre akter.
Carina Burman har skrivit en Bellmanbiografi i tre akter. Foto: Fredrik Hjerling

När Carina Burman drar sin Bellmanhistoria möter vi nationalskalden som far, make och ”tullsnok”. Johanna Paulsson läser en ambitiös biografi som gör människa av geniet.

Under strecket
Publicerad

Bellman. Biografin.

Författare
Carina Burman
Genre
Biografier
Förlag
Alberts Bonniers förlag

752 s.

”Blicken må vara sänkt över instrumentet, men han urskiljer hela världen omkring sig – staden och människorna, skrofulösa kinder och mjuka flickmunnar, hamnråttor och knähundar, gråsmutsiga lapptäcken och scharlakansröda strumpeband.”

Orden är Carina Burmans, men blicken är både Bellmans och bellmansk. I egenskap av litteraturforskare och skönlitterär författare behärskar hon äldre tiders språkbruk och stämningar som få. Stycket ovan är hämtat ur det förspel som omedelbart lockar till läsning i hennes nya biografi om Carl Michael Bellman. Sedan följer rollförteckningen och nog är det ett persongalleri värdigt en bellmansk epistel med en vän som skulpturen Johan Tobias Sergel, en fiende som poeten Johan Henric Kellgren (för övrigt en gammal bekant från Burmans doktorsavhandling), hustrun och muserna.

Burman tänker sig Bellmans liv som ett drama i tre akter med rubrikerna morgon, middag, afton – från frihetstiden till de mörka åren efter mordet på Gustav III. Teaterkungen var för övrigt fadder till Bellmans förstfödde son och lät sig gärna roas av den skickliga verskonstnären, improvisatören och estradören.

Annons
Annons

Men majestätet ansåg ändå inte att Bellman platsade bland ”de aderton” i den akademi han småningom lät instifta 1786. Bellman ägnade ju sig gärna åt backanaliska bravurer på sin lyra och hade helt enkelt ingen vidare känsla för valet av motiv. ”Fiskarena” hette exempelvis hans icke bevarade försök i operagenren som av allt att döma utspelade sig i ett fiskeläge och inte lär ha imponerat på de höga herrarna. Men att skalden var fäst vid krogmiljöer som litterärt ämne innebar inte nödvändigtvis att han drack mer än andra, menar Burman.

Burman har tagit på sig uppgiften att skriva en heltäckande vetenskaplig levnadsteckning med anspråk på att vara definitiv.

Man får inte låta sig luras av den torra titelns saklighet för inledningsvis är det inte bara Bellman, utan även 1700-talets Stockholm som kommer till liv i ”Bellman. Biografin”. Den uppmärksamma läsaren noterar kanske även den bestämda ordformen; när Burman i början av 2000-talet tecknade sitt porträtt av författaren och feministen Fredrika Bremer hette det ”En biografi”. Men när hon nu drar sin egen Bellmanhistoria nöjer hon sig kort och gott med ”Biografin” och det säger någonting om ambitionsnivån. Burman har tagit på sig uppgiften att skriva en heltäckande vetenskaplig levnadsteckning med anspråk på att vara definitiv. Samtidigt är hon medveten om att hon är en av många att bidra till katedralbygget, som hon så vackert och ödmjukt liknar den tidigare Bellmanforskningen vid.

Det är alltså en omfångsrik bok Burman har skrivit – drygt 750 sidor. Men fotnoterna börjar redan på sidan 645, vilket också säger något om att detta är ett digert hantverk av en litteraturvetare som arbetar nära källorna. Med förhoppningen att hennes eget bidrag till den där katedralen kanske kan bli ”ett högt, färgrikt fönster, där solen lyser in” vill hon också nå ut.

Annons
Annons

Trots att Bellman inledde karriären som tjänsteman vid Riksbanken hade han usel koll på de privata finanserna.

Att hon riktar sig både till forskare och en allmänt intresserad läsekrets blir både bokens styrka och svaghet. Burman låter oss lära känna skalden som far, make och ”tullsnok” – trots att Bellman inledde karriären som tjänsteman vid Riksbanken hade han usel koll på de privata finanserna. Men de minutiösa genomgångarna av krogräkningar och eventuella utomäktenskapliga relationer gör att texten tappar styrfart och i sin iver att vara allmänt upplysande om 1700-talskontexten kan Burman bitvis få läsaren att missta utvikningarna för en biografi om Gustav III.

Men Bellmans liv och verk är förstås inte isolerat från de stora skeendena och politiken. Här blir man dessutom påmind om sådant som att malaria inte var en ovanlighet i dåtidens Sverige. Troligtvis plågade ”frossan” också den periodvis sjuklige Bellman. När Burman väl släpper den akademiskt redovisande garden och i epilogen tillåter sig att vara essäist får Bellmankulten och det musikaliska eftermälet breda ut sig. Hennes ärende är att avmytifiera och visa att Bellman var en ganska vanlig typ – och möjligen kuf – snarare än det naturgeni han i efterhand kommit att upphöjdas till i termer av nationalskald. Med Burmans hjälp blir Bellman en mycket mänskligare diktare och 1700-talsman.

Johanna Paulsson

Carina Burman är SvD-medarbetare, därför recenseras hennes bok av Johanna Paulsson, musikkritiker på Dagens Nyheter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons