Annons

Kvinnorna som formade pophistorienHon gör slarvsylta av boken som fostrat rockmännen

Anna Charlotta Gunnarson har blivit en av våra stora populärmusikaliska folkbildare, skriver Pierre Hellqvist.
Anna Charlotta Gunnarson har blivit en av våra stora populärmusikaliska folkbildare, skriver Pierre Hellqvist. Foto: Jessica Segerberg

Anna Charlotta Gunnarson förvandlar snustorrt faktarabblande till lustfylld undervisning, på gränsen till ren underhållning. Med sin nya bok ger denna folkbildare de kvinnor som marginaliserats, ignorerats och glömts bort tillbaka deras rättmätiga plats i pophistorien.

Under strecket
Publicerad

Kvinnorna som formade pophistorien

Författare
Anna Charlotta Gunnarson
Genre
Sakprosa
Förlag
Bokförlaget Atlas

När jag förra månaden besökte den holländska musikfestivalen Roadburn var det som att resa tillbaka i tiden. Roadburn riktar in sig på olika former av hård och extrem musik, särskilt metal-förgreningar som stoner och doom, och trots att festivalen jämfört med flertalet likasinnade tillställningar är tämligen progressiv i sitt tänk var det omöjligt att inte slås av hur mansdominerat såväl artistutbudet som publikklientelet var.

Även om många arrangörer i dag lägger stor vikt vid jämställdhet och hårdrocken med dess karaktäristik av kraft och maskulinitet möjligen kan betraktas som en anomali i sammanhanget, blev vistelsen i Tilburg en påminnelse om att vi på vissa områden fortfarande har lång väg kvar att gå – men även om var resten av musikvärlden för inte så längesen befann sig.

En ytterligare och mer spetsfundig påminnelse kommer nu i form av ”Kvinnorna som formade pophistorien”. ”Vi byter inte ut historien, vi bygger ut den”, slår författaren fast i inledningen. Med boken fortsätter Anna Charlotta Gunnarson sin mission, till viss del etablerad i Utbildningsradion-serien ”Pop och politik”, att justera den berättelse som i hög grad har formats av och för män. Gunnarson betonar att hon inte är ute efter att avlägsna männen ur densamma, snarare inkludera alla de betydelsefulla kvinnor som längs vägen marginaliserats, ignorerats, glömts bort som en följd av ”de manligt kodade mönstren”. Helt enkelt komplettera en bild som av olika anledningar varit ofullständig.

Annons
Annons

De kvinnor som har krattat manegen åt nutidens mindre konforma popscen har inte sällan mött avsevärt motstånd från dåtidens etablissemang.

Att ta del av de drygt 300 sidorna är att gradvis närma sig det tillstånd vi har i dag, där det de facto är kvinnorna mer än några andra som driver den popmusikaliska utvecklingen framåt. Läsaren får lära känna åtskilliga av de profiler, från textförfattarsnillet Britt Lindeborg och mångsidiga kapellmästarpianisten Monica Dominique till bluesikonen Bessie Smith och hiphopmogulen Sylvia Robinson, som har krattat manegen åt nutidens mindre konforma popscen – låt vara ofta utan att ha fått ett rättmätigt erkännande och inte sällan i stället mött avsevärt motstånd från dåtidens etablissemang.

Det är lätt att ha åsikter, men en av Anna Charlotta Gunnarsons styrkor är att hon alltid kan backa upp dem med grundligt framletade fakta. Och där fakta i händerna på en del andra tenderar att resultera i snustorrt rabblande förvandlar Gunnarson materialet till lustfylld undervisning som gränsar till ren underhållning. Hon känns alltmer förankrad som en av våra stora populärmusikaliska folkbildare, någonstans jämte Lennart Persson, Stefan Wermelin och Mats Nileskär, men med en tydligare samhällsförbättrande agenda.

Rakt igenom är tempot rappt och tonen lättsam, trots stundom allvarliga spörsmål.

Rakt igenom är tempot rappt och tonen lättsam, trots stundom allvarliga spörsmål. Ivern att få med så många pionjärer som möjligt – man får känslan att hon inte kan vänta på att få skynda vidare till nästa könssnedvridna punkt på programmet – gör att några kapitel känns snöpligt korta. Övertygelsen hon lägger in i avsnitten om Astrid Lindgrens musiklyrik eller den antinazistiska schlagerstjärnan Karin Juel hade förtjänat att transformeras till längre avhandlingar, exempelvis egna böcker. Över huvud taget bränner det till lite extra när ämnet eller objektet är Sverigerelaterat, kanske för att närvaron blir en annan, kanske för att vår egen pophistoria inte är lika väldokumenterad som den internationella diton.

Annons
Annons

Som titeln indikerar berör ”Kvinnorna som formade pophistorien” inte så mycket nuet, utan den fokuserar på dåtid. I ett kapitel gör boken välberättigad slarvsylta av ”Bonniers rocklexikon”, som i och för sig har upplevts daterad i flera decennier, men dels fostrat otaliga rockmän, dels utgör ett lämpligt exempel på hur illa ställt det en gång var när manliga bifigurer gavs obegränsad plats, men tongivande kvinnor som Billie Holiday, Bobbie Gentry, Buffy Sainte-Marie och Whitney Houston systematiskt exkluderades.

Inte undra på att det tagit tid för oss att komma hit där vi är i dag, där vi alltjämt har saker att förbättra men mestadels är medvetna om vilka och varför.

Inte undra på att det tagit tid för oss att komma hit där vi är i dag, där vi alltjämt har saker att förbättra men mestadels är medvetna om vilka och varför.

Eller som Anna Charlotta Gunnarson formulerar saken: ”Visst fanns kvinnorna, någon glömde bara bort att anteckna. Och då nästa historieskrivare enbart hovrar över det ytliga informationslandskapet är risken stor att namn som borde ha blivit ihågkomna sjunker allt längre ner i myllan. Alltså gäller det att då och då landa, gräva och låta det ta den tid det tar. Att få koll på historien är i mitt tycke det roligaste sättet att blicka framåt.”

Pierre Hellqvist

Anna Charlotta Gunnarson är medarbetare på SvD, där hon skriver om Melodifestivalen och Eurovision. Därför recenseras hennes bok av Pierre Hellqvist, musikjournalist och redaktör för Sonicmagazine.com.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons