Annons

Hon ifrågasatte ”sanningen om samerna”

På tisdag är det 100 år sedan det allra första samiska landsmötet hölls i Sverige. En av många starka kvinnor i den samiska traditionen var Karin Stenberg, som tidigare än andra insåg vikten av att sätta ord på skillnaden mellan att bli beskriven ”utifrån och in” och att beskriva sig själv ”inifrån och ut”.

Under strecket
Publicerad

Karin Stenberg.

Foto: Arvidsjaurs kommuns arkivBild 1 av 2

Elsa Laula.

Foto: Tromsø museumBild 2 av 2

Karin Stenberg.

Foto: Arvidsjaurs kommuns arkivBild 1 av 1
Karin Stenberg.
Karin Stenberg. Foto: Arvidsjaurs kommuns arkiv

På omslaget till den samiska poeten Stina Ingas senaste diktsamling, ”Jámán oanehis bottu” (”Jag dör en kort stund”), finns en teckning som är undertecknad av författaren. Tunna svarta penselstreck utgör konturen av en kvinna klädd i vad som liknar en kolt. Hon sitter framåtböjd så djupt att det långa håret faller ner framför henne som en sjal. Döljer hon ansiktet genom att huka för någon? Eller samlar hon håret i händerna för att snart, triumferande, kasta sig bakåt och låta det ankellånga svallet explodera i en väldig kaskad? Underkastelse eller befrielse? Det är upp till betraktaren att avgöra. 

Jag tänker ofta att ingenstans rusar tiden så snabbt som inför en bilds stillhet. Kontrasten mellan det frusna ögonblicket och världens brus kan få oss att börja drömma om något vi inte förstår. Vi vill djupare in i bildens hemlighet. På samma sätt längtar jag alltid efter romaner vars språk vägrar vara lojalt mot det jag redan visste om mig själv och världen. Och kanske är det vad som skiljer konsten och skönlitteraturen från journalistikens begriplighetstörst. Det där utrymmet för skevhet och komplexitet, avsaknaden av logikens burar. Om vi inte kan fastställa vad vi ser kan vi inte heller döma det. 

Annons
Annons

Den här tanken om blickens makt och möjligheter återkommer när jag läser upplysningsskriften ”Dat läh mijen situd! Det är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket” (1920) av den samiska pion­jären Karin Stenberg. På tisdag, den 6 februari, är det samefolkets nationaldag, och i år firas att det gått 100 år sedan det allra första landsmötet hölls på svenska sidan av Sápmi, i Staare, som min hemstad Östersund heter på sydsamiska. Stenberg var en av de huvudansvariga 1918 och att sätta ord på de fördomsfulla schablonbilder som kringgärdade samerna var en av hennes hjärtefrågor. Långt före sin tid lanserade hon analyser av blick, makt och frihet som leder tankarna till moderna postkoloniala teorier. 

Och vad är en nationaldag, i ett demokratiskt samhälle, om inte en dag då begreppet frihet bör omprövas på nytt? Vems frihet talar vi om när vi talar om frihet?

Kvinnorna lyser starkt i den samiska historien. Elsa Laula Renberg (1877–1931) var en av de viktiga föregångarna som på senare år börjat få sitt rättmätiga erkännande även utanför Sápmi. Redan 1904 skrev hon som den första kvinnliga samiska författaren ”Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena”, en oumbärlig läsning för den som intresserar sig för Nordens historia. Samma år bildade hon den första samiska riksorganisationen Lapska centralförbundet, och anses fortfarande vara en av Sápmis starkast strålande stjärnor. 

Läraren Karin Stenberg är mindre känd. Hon var med och bildade sameföreningen i Arvidsjaur 1916, förmodligen den första i Norrbotten, och efter landsmötet i Östersund 1918 sändes hon till Stockholm för att framföra ­mötets åsikter till riksdagen. Dit återvände hon flera gånger för att tala för samernas sak.

Annons
Annons

Karin Stenberg (1884–1969) växte upp på boplatsen Araksuolo, nordväst om Arvidsjaur. Hennes familj var skogssamer vilket innebar att de levde av en relativt stationär renskötsel som kombinerades med småskaligt jordbruk. Stenberg blev tidigt politiskt medveten genom de orättvisor som drabbade hennes familj. I början av 1900-talet hotades skogssamerna från flera håll. Företrädare för Lappväsendet, då en fristående myndighet inom länsstyrelserna vars så kallade lappfogdar under nästan ett sekel övervakade samernas liv, menade att skogs­samerna inte bedrev genuin renskötsel vilket fjällsamerna ansågs göra. På den tiden var fjällsamer inte bofasta utan följde renens förflyttningar under året. Skogssamerna tillerkändes därmed inte samma rättigheter som fjällsamerna vad gällde exempelvis marktillgång och skolor. 

Dessa åsikter stämde väl med dåtidens nationella politik som utgick från en kolonial maktutövning gentemot samerna. ”Lapp ska vara lapp”, kallades den politiken. Den offentliga bilden av samefolket producerades på så sätt av makthavarna: äkta same var endast den som bevarade gamla levnadssätt och traditioner och inte var integrerad i det svenska samhället.

Stenberg bestämde sig tidigt för att utbilda sig till lärare, vilket då var ovanligt. Hon lånade en ABC-bok av en äldre syster och lärde sig själv att läsa. När hon var 16 år sålde fadern en ren för 35 kronor för att betala inträdesprovet till utbildningen vid det samiska seminariet utanför Jokkmokk. Stenberg klarade alla ämnen utom samiska. Hennes lärare var från Skåne och hade lärt sig Jokkmokksamiska, och Stenberg talade Arvidsjaursamiska. Stenberg såg detta som ännu ett bevis på att skogssamerna inte sågs som äkta samer. Trots att de talade en variant av samiska som haft ett skriftspråk sedan 1700-talet räknades den inte som ”riktig lappska”. Men Stenbergs far sålde fler renar och till slut tog hon en examen, 20 år gammal. Hon arbetade som lärare i 40 år. 

Annons
Annons

Elsa Laula.

Foto: Tromsø museumBild 1 av 1
Elsa Laula.
Elsa Laula. Foto: Tromsø museum

Stenbergs bakgrund blev en stark drivkraft i hennes politiska arbete som pågick under stora delar av 1900-talet. En av hennes större strider uppstod när en svensk kvinna i maj 1915 tog tjänst som nomadlärare för barnen i Saarivuoma sameby i Norrbotten. Kvinnan hade ingen lärarutbildning utan var journalist och hette Ester Blenda Nordström, porträtterad som Sveriges första under­sökande journalist i Fatima Bremmers Augustprisvinnande biografi ”Ett jävla solsken”. Från maj till september levde Nordström med denna grupp samer för att samla information till ett antal artiklar i Svenska Dagbladet under signaturen Bansai. Två år senare, 1917, gavs texterna ut i bokform med titeln ”Kåtornas folk”. 

Den som läser ”Kåtornas folk” förstår att Nordström med värme hänfördes av sina nya vänners gästfrihet, men trots den långa tid hon befann sig på platsen lyckades hon inte frigöra sig från sin koloniala blick. Även om hon såg de orättvisor som drabbat samerna förmedlar hon, liksom många svenska skribenter före henne, bilden av att ”lapparna” är som friast och lyckligast när de befinner sig så långt borta från civilisationen som möjligt.

Ett exempel i ”Kåtornas folk” är en historia hon återger om ett par som plågas av att vara inackorderade bakom nybyggarnas fasta väggar och längtar till de öde vidderna. ”Och så bodde de samman i sin fattiga kåta, frös tillsammans och hungrade tillsammans, men var ändå fria som riporna på fjällsluttningarna, och drog vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt fattiga hem”. I ”Ett jävla solsken” påpekar även Bremmer hur Nordström, färgad av tidens rasbiologiska strömningar, lät bli att återge de kränkande behandlingar i form av skallmätningar och fotograferingar som samerna utsattes för. 

Annons
Annons

”Kåtornas folk” fick stort genomslag. Men i de målande gestaltningarna smög sig olika slutsatser in. ”Varhelst två eller tre lappar är församlade kan man vara säker på att pratet är i full gång och lika säker kan man vara på att det bara är renar, bete, flyttningar och väderlek som dryftas. Och vad annat skulle de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda existensmedel de äger. Kriget angår dem inte, det är så långt borta och den enda olägenheten med det är att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges rikes angelägenheter har de så lite att göra med och vet så lite om.” 

Det är lätt att sätta sig in i Karin Stenbergs frustration över bilden av samerna som världsfrånvända. Det hade redan skrivits mycket om samer från svenskt håll, inte minst i form av statliga utredningar där ”sanningen om lappen” skulle fastslås. Och att som Ester Blenda Nordström låta en liten grupp individer representera ett helt folk vars kulturer och språk är många och varierande, och sträcker sig från Idre i söder till Karesuando i norr, blev för mycket.

Stenberg såg sig tvungen att bemöta den okunniga schablonbilden en gång för alla. Med hjälp av författaren Valdemar Lindholm skrev hon ”Dat läh mijen situd!” och blev Sápmis andra kvinnliga författare. I boken ansvarar hon ensam för innehållet, men orden hade en stor opinion bakom sig då manuset diskuterades under ett möte i Arvidsjaur där olika grupper fanns representerade. Stenberg redogör för samefolkets historia i Norden och ger den svenska samepolitiken hård kritik. Bokens huvud­argument är att samer vill leva, utbilda sig och erkännas som fullvärdiga medborgare i Sverige, förutsatt att ingen ska behöva göra avkall på sin kultur och rennäring. 

Annons
Annons

Mycket hade hänt sedan Elsa Laula skrev ”Inför lif eller död”. Under början av 1900-talet hade ”lapp” börjat ­betraktas som ett skällsord, och ”sameh” var benämningen Karin Stenberg själv föredrog. Hon skriver: ”’Lapp’ är ”benämningen på ett ’mindervärdigt folk’, med vilket väl man kan känna medömkan men knappast mer.” 

Passagen kan läsas som en direkt replik till ”Kåtornas folk” där ”lapp” används genomgående. Det farliga med texter som berättar ”sanningen om lappen”, menade Stenberg, är att läsarna får samma förvrängda blick på samerna som författarna har. Och inte minst, poäng­terade hon: texterna blir lästa som fakta och påverkar lagstiftarna.

Hon gör därmed redan då den analys som forskare och idédebattörer ska ägna många decennier åt att diskutera, frågan om representation, hur avgörande det är att alla medborgare görs delaktiga i de beslut som berör dem.

Det är svindlande läsning när Stenberg, cirka 30 år före postkolonialismens genombrott, förklarar skillnaden mellan att bli beskriven ”utifrån och in” och att beskriva sig själv ”inifrån och ut”. Med skarp ironi poängterar hon att hon inte misstror de tillresta skribenternas välvilja. Problemet är att ”sanningen” om samerna ständigt fastslogs av någon som både saknade kunskaper i det samiska språket och förmåga att lägga det svenska perspektivet åt sidan.

Och det är lätt att tänka att tiden gör något med blicken. Att vi med den kunskap vi har idag kan se och förstå det förflutnas övergrepp på människor i dess fulla plågsamma vidd. Men Karin Stenberg lär oss att vi, oavsett kontext, befinner oss i ögonblicket där övergrepp pågår. Som i en tidens outtröttliga början, före minnets och glömskans inträde.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons