Annons

Fartygets ögonHon söker efter sin dotters försvunna pappa

”Fartygets ögon” av Roy Jacobsen
”Fartygets ögon” av Roy Jacobsen Foto: Agnete Brun

När norska Ingrid efter kriget ger sig ut för att leta efter sitt barns far, ryske Alexander, möts hon av misstänksamhet och tystnad – ryssarna är inte längre några bundsförvanter. Magnus Eriksson läser tredje delen i Roy Jacobsens romansvit, som berättas fint genom Ingrids avgränsade perspektiv.

Under strecket
Publicerad

Fartygets ögon

Författare
Roy Jacobsen
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers: Staffan Söderblom 215 s.

M/S Rigel var ett norskt fartyg som den tyska ockupationsmakten beslagtog 1940 för att frakta allierade krigsfångar i. Den 27 november 1944 attackerades fartyget av brittiskt bombflyg. Britterna misstog det för ett trupptransportfartyg. Mer än 2500 människor dödades, de flesta polska, ryska och serbiska krigsfångar.

Fartyget har gett namn åt tredje delen i Roy Jacobsens romansvit om familjen Barrøy i Nordnorge som på norska heter ”Rigels øyne”. Den svenska översättningen har tyvärr fått den neutralare titeln ”Fartygets ögon”. Den första delen, ”De osynliga”, kretsade kring huvudpersonen Ingrids uppväxt, och hennes far. I den följande delen, ”Vitt hav”, skrev Roy Jacobsen om hur Ingrid samlade ihop döda kroppar som flutit i land efter katastrofen och om hur hon blev förälskad i en rysk fånge som överlevt den, Alexander.

I den tredje delen ger sig Ingrid ut för att leta efter Alexander, som är far till hennes barn Kaja. Kriget är slut, men ett starkt tema i romanen är hur det fortsätter att sätta spår i människorna. På sin vandring, vilken för henne runt stora delar av Nordnorge och även in i Gäddede på den svenska sidan, möts Ingrid av misstänksamhet och en ovilja att prata om ryssen hon söker. Tiderna förändras, ryssarna är inte längre några bundsförvanter. Var han verkligen ryss? Kanske var han tysk spion?

Annons
Annons

Berättelsen rör sig långsamt, liksom på trots mot de hårda vindarna från havet.

Ingen vill tala, fast Ingrid tror att flera av de människor hon möter längs vägen, som Alexander och fyra norska motståndsmän följde på sin flykt, vet betydligt mer än de säger. Hon vet att någon av dem ska ha beledsagat de fem, att en annan troligen härbärgerade dem en tid. Men ingen säger något förrän mot slutet då en kvinna, som också var förälskad i Alexander, motvilligt berättar.

Berättelsen rör sig långsamt, liksom på trots mot de hårda vindarna från havet. Det ger Roy Jacobsen möjlighet att dröja vid Ingrids upplevelser, vid hennes vardagliga omsorger om Kaja, vid de trevande och motvilliga samtalen. Tystnaden betyder kanske mer i romanen än det som uttalas, ofta understruket av blott antydda men vackra landskapsskildringar som kanske även de döljer lika mycket som de visar.

Det är också ett drag i Roy Jacobsens prosa som översättaren Staffan Söderblom, som överfört de flesta av Jacobsens romaner till svenska, är stramt lyhörd för.

Det gör också att centrala teman som svek och längtan tar form genom antydningar och spridda upplysningar snarare än genom en tydlig fokusering. Och förräderi: var alla de fem som flydde verkligen vad de utgav sig för att vara?

Vore det en övertolkning att läsa in en vinkling av hetsen mot tysketøser efter kriget?

Den unga norska kvinnans förhållande till den ryske fången utgör också en del av den tematiken. Visserligen stod ryssarna och det norska motståndet på samma sida men, som Ingrid ofta påminns om, så är det inte längre. Vore det en övertolkning att läsa in en vinkling av hetsen mot tysketøser efter kriget? Det finns en ton som påminner om den i en del undvikande svar som Ingrid får i sitt sökande.

En styrka i romanen är att Roy Jacobsen så nära låter oss följa Ingrid och att berättelsen begränsas av hennes avgränsade perspektiv. Hennes okunnighet och hennes frågor blir också läsarens. När saker antyds eller långsamt avslöjas för henne sker det i samma takt för oss. Hennes känsla av vanmakt blir också vår.

Därför kan jag också beklaga att Roy Jacobsen några gånger släpper på sin litterära disciplin och låter en allvetande författare gripa in, tydligt inte minst i en epilog där vi får veta vad som hade hänt. Jag anar ett politiskt och didaktiskt syfte, men den kunskap som förmedlas har fint gestaltats i den tidigare berättelsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons