Annons

Ewa Lindqvist Hotz:Hon tog fajten med kyrkans antifeminism

Inom Svenska kyrkan var misstron länge stark mot demokratin och kvinnans frigörelse. En av dem som starkast varnade för följderna om kyrkan isolerade sig från det moderna samhället var rösträttsaktivisten Lydia Wahlström, som porträtteras i en ny biografi.

Under strecket
Publicerad

Lydia Wahlström (1869–1954) var historiker vid Uppsala universitet. Hon var den fjärde kvinnan i Sverige som disputerade för doktorsgraden (1898).

Foto: Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 1

Lydia Wahlström (1869–1954) var historiker vid Uppsala universitet. Hon var den fjärde kvinnan i Sverige som disputerade för doktorsgraden (1898).

Foto: Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 1
Lydia Wahlström (1869–1954) var historiker vid Uppsala universitet. Hon var den fjärde kvinnan i Sverige som disputerade för doktorsgraden (1898).
Lydia Wahlström (1869–1954) var historiker vid Uppsala universitet. Hon var den fjärde kvinnan i Sverige som disputerade för doktorsgraden (1898). Foto: Stockholms stadsmuseum

Den 17 december i år är det 100 år sedan den svenska två­kammarriksdagen tog det principiella beslutet att genomföra allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. ­Demokratins genombrott satt långt inne. Bland de nordiska länderna var Sverige sist ut. 1918 hade kampen för kvinnans politiska rösträtt bedrivits i nära två decennier. Men det krävdes hungerkravaller, revolutioner och ett kulturellt sammanbrott i form av ett världskrig för att den svenska statsmakten skulle betrakta demokrati som ett möjligt konstitutionellt alternativ. 

Den nytillkomna flaggdagen i december markerar den första i ett pärlband av 100-årsfiranden med demokratihistoriska förtecken. 1920-talet var de stora kvinnopolitiska re­formernas tid. Gifta kvinnor erhöll juridisk självständighet 1920 och kvinnor tillerkändes behörighet till statliga ämbeten 1923. Den sista viktiga reformen var 1927 års öppnande av de statliga läroverken för flickor. 

Annons
Annons

I retrospektiv framstår Svenska kyrkan som undantaget som bekräftade tidens framtidsorienterade regel. Misstron mot den moderna kulturens livsformer, och då i synnerhet kvinnoemancipationen, var utbredd bland ledande kyrkomän. En skriande prästbrist till trots stängdes därför vid den här tiden dörren för den första generationens kvinnliga teologer att bli präster. I stället fortsatte Svenska kyrkan att ge hugade män, ofta bondsöner utan adekvat utbildning, dispens för vigning till ämbetet. Dessa outbildade förkunnare – under 20-talet lär de ha utgjort så mycket som en tredjedel av landets präster – var illa rustade att tolka evangeliet i en omvälvande tid. Det kyrkliga premierandet av kön framför teologisk kompetens bidrog till ett kulturklimat präglat av en alltmer kyrko­kritisk och antireligiös tendens.

För ingen stod sambandet mellan kyrklig opposition mot det moderna samhället och ett alltmer utbrett folkligt avståndstagande från religionen klarare än för historikern, ­pedagogen och opinionsbildaren Lydia Wahlström. Enligt Wahlström innebar kyrko­ledarnas vägval en fara, inte så mycket för kyrkoinstitutionen som för demokratin. Den sekulära staten var för henne en självklarhet, men hon menade att religionens betydelse som kulturellt fundament för den nya samhällsmodellen samtidigt inte kunde över­skattas. Självmarginaliserande tendenser från Svenska kyrkans sida var därför, enligt hennes förmenande, ett djupt problematiskt fenomen i samhällspolitiskt hänseende. ­Genom sin tilltagande isolering undergrävde kyrkan möjligheten att vidmakthålla en veder­tagen föreställningsvärld och språklighet med bäring på det mänskliga livets djupdimensioner.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

För Wahlström utgjorde just detta själva förutsättningen för den medborgartanke på vilken den moderna demokratin vilade. Religionens i det konkreta livet förankrade värderingar – människans okränkbarhet och jämlika värdighet – var enligt henne en nöd­vändighet för att den demokratiska grundprincipen om majoritetsvälde inte skulle slå mot minoriteter och oliktänkande. Medborgare utan förankring i en sådan värdegrund riskerade enligt Wahlström att bli enkla byten för auktoritära strömningar som ersatte den enskildes samvete med massans ideologiska bokstav och den starka Ledaren. 

Förverkligandet av demokratins principer i konkret samhällsliv hade således enligt Wahlström sin förutsättning hos den enskilde medborgaren. Inte enbart som röstberättigad eller valbar till beslutande församlingar, utan som ansvarig medmänniska. Det var denna medmänskliga potential hos den enskilde medborgaren som enligt Wahlström behövde näring från religiösa källsprång för att förverkligas.

Mot en bakgrund av det parti­politiska system som under mellankrigstiden etablerats i Sverige längs klassiska politiska ideo­logiska linjer, framstod Wahlström ofta som svår­placerad i politiskt hänseende: ”Doktor Wahlström har så ofta i pressen blivit begåvad med diametralt motsatta partibeteckningar, än har hon fått heta stockkonservativ och än ­socialist. Att hon ­enkelt är en människa, som har sina egna ­meningar och går sina egna ­vägar, som gillar en socialdemokrat när han gör något bra, likväl som en liberal eller konservativ, när de utmärka sig på något sätt, har man svårt att fatta.”   

Annons
Annons

Wahlström var enkannerligen en homo politicus, en människa för vilken de samhälleliga perspektiven genomsyrade hennes sätt att vara och verka. Vid förra sekelskiftet argumenterade hon för allmän och lika rösträtt utifrån en konservativ idé om plikt och ­ansvar snarare än, som tidens liberaler och social­demokrater, som en rättighet. Men den ovan citerade rösträttskollegan Frigga Carlbergs formuleringar från 1910 problematiserar ­nutida kännares slentrianmässiga generella beskrivning av Wahlström som politiskt ”högersinnad”. Som Carlberg i stället påvisade är det avgörande för förståelsen av Wahlströms politiska orientering i själva verket att den går utöver politiska ideologier som liberalism, socialism och konservatism. 

”Det politiska” var hos henne inte i första hand grundat i en uppsättning idéer om ­människan och samhället utan i det mänskliga livets fundamentala villkor. Människa var för Wahlström ett teologiskt begrepp, definierat av ett grundläggande relationellt synsätt. Att vara människa är att ta emot livet från Gud och att ge detta liv vidare i form av ­omsorg om medmänniskan. Wahlström ­betraktade således livet som gåva, en gåva med vilken det följde ett ofrånkomligt ansvar. Det var ett ansvar med den interpersonella etiken som grund men med samhällspolitisk bäring. 

Wahlström beklagade Svenska kyrkans teologiska och samhälleliga kräftgång. Ändå förblev denna kyrka livet ut hennes självklara sammanhang. Kyrkoinstitutionens reaktionära drag i ämbetsfrågan kom dessutom för henne att bli en trampolin ut till en bredare svensk allmänhet. När Sveriges Radio började sända 1925 engagerades hon till föreläsningar och morgonböner. Den nya teknikens tidigare oanade räckvidd och ett idogt skriftställarskap i politiska och religiösa frågor gjorde henne till en alltmer framträdande kristen kulturpersonlighet. I retrospektiv skulle hon beskriva 20-talet som sin yrkesmässigt lyckligaste tid. 

Annons
Annons

Från och med 30-talet framträdde Wahlström i allsköns alternativa predikstolar som inofficiellt språkrör för den underground­liknande rörelse som verkade emot den kyrkliga världsfrånvändheten. Det var också ut­ifrån denna position som hon skulle komma att bli en av de tidigaste att opinionsbilda om den nazistiska ideologins försåtlighet och mot varje försök att teologiskt legitimera densamma. Som människa och kristen tog Wahlström medmänniskor av judisk tro och till­hörighet i kraftfullt försvar.

Från att ha varit ett namn på allas läppar i 30- och 40-talens Sverige blev det tyst om Wahlström efter att hon gått ur tiden 1954. I kölvattnet av senare decenniers forskning signerad Birgitta Rengmyr, Inger Hammar och Maria Södling kan emellertid ett förnyat intresse skönjas. Senaste inslaget i den riktningen är Ingrid Pärletuns biografi ”Lydia Wahlström” (Historiska Media). Genom ett omfångsrikt och delvis unikt källmaterial kommer här hittills saknade pusselbitar till rätta rörande Wahlström och rösträttsrörelsen. Varför syntes inte Wahlström i vimlet med Selma Lagerlöf och andra berömdheter på den internationella rösträttskonferensen i Stockholm 1911? Den kvinnohistoriskt special­intresserade bjuds här på rafflande läsning. Likaså kastas förnyat ljus över Wahlströms personliga förehavanden, inte minst hennes vittförgrenade och i samtidens ögon ofta djupt problematiska erotiska förbindelser.

Som varje Wahlströmkännare har Pärletun att förhålla sig till memoarboken ”Trotsig och försagd” (1949). Pärletuns och Wahlströms livsteckningar påminner om varandra. En mer iögonenfallande parallell har med struktur att göra. Det är en kronologisk ”från vaggan till graven”-konstruktion som gäller i båda böckerna, med tematiska fördjupningar längs vägen. Mest engagerande i Pärletuns biografi är därför förordet, där författaren skildrar ett samtal med Wahlströms gud­dotter Brita Mannerheim. (Mannerheim ­växte upp i en stjärnfamilj med Wahlström som en av de tre föräldrarna.) Pärletun lyfter särskilt fram den åldrade Mannerheims ord på vägen till den då blivande biografen: ­”Lydia var en berättare.” Det är en smula förvånande att Pärletun inte låter denna centrala upp­lysning prägla den egna framställningen, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Även härvidlag gör Pärletun sällskap med Wahlströms memoarbok.

Annons
Annons

Wahlström var som sagt en berättare. Med mustiga historier som pedagogiskt grepp trollband hon generationer av elever och ­åhörare. Levandegörande av personer och skeenden ur det förflutna var en särskild specialitet. I skuggan av ”hitlerismens” 30-tal berättade hon till exempel ofta om den katolske biskopens Grégoires modiga motstånds­gärning under Robespierres skräckvälde i Frankrike på 1790-talet. Denna virtuositet med dess implicita historiebruk med etiskt-politiska undertoner sattes emellertid ur spel i författandet av den egna memoarboken. Där hemföll den då 80-åriga Wahlström åt ett spretigt staplande av ingående beskrivningar av decennier av förehavanden sockrat med namedropping utan slut. 

Likt ”Trotsig och försagd” en gång hade Pärletuns ”Lydia Wahlström” tjänat på en fastare redaktionell insats och en tydligare dramaturgisk idé. Ett livsnära källmaterial till trots förblir människan osynlig i detta biografiska arbete. Wahlström fram­träder inte som någon genom vars liv vi kan få syn på oss själva och vår egen tid. I bästa fall som en historisk artefakt att beundra, ­beklaga eller, möjligtvis, både och. En grundlig och vederhäftig framställning gör ändå Pärletuns ”Lydia Wahlström” till en kulturhistorisk gärning av rang. Genom detta kunskapsmättade bidrag till en ännu anspråkslös revival för Lydia Wahlström, riktas strål­kastarljuset mot en av dem för vilka vi hissar flaggan i vintermörkret – för jämlikhet och demokrati.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons