Annons

Natt i CaracasHoppfull vandring genom ett helvete

 "Natt i Caracas" är  kulturjournalisten och författaren Karina Sainz Borgos hyllade romandebut.
"Natt i Caracas" är kulturjournalisten och författaren Karina Sainz Borgos hyllade romandebut. Foto: Lisbeth Salas

”Hur snabbt kan en auktoritär, icke-demokratisk regim bryta ner ett land? Hur skulle jag klara mig, ens i några dagar, om jag befann mig i den situationen?” Det frågar sig Kristina Sandberg efter att ha läst en stark romandebut.

Under strecket
Publicerad

Karina Sainz Borgo (född 1982) är uppvuxen i Venezuela, där romanen också utspelar sig, men bor sedan mer än tio år i Spanien.

Bild 1 av 1

Natt i Caracas

Författare
Karina Sainz Borgo
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100179816

Översättn. Lina Wolff, 253 s

När jag var tjugotvå år och skrev på det som skulle bli min debutroman fastnade jag i skrivkramp efter femtiotalet skrivna manussidor. Texten hade tydliga självbiografiska inslag, och nu tog det stopp. Eftersom jag jobbade natt som personlig assistent var även mina lediga nätter ofta sömnlösa, och vid ett sådant tillfälle kom lösningen till mig. Mamman i romanen måste dö, och det hela skulle berättas i första person istället för i tredje. Det måste helt enkelt bli mer fiktion.

Jag kommer att tänka på det här modermordet när jag läser Karina Sainz Borgos fascinerande och bitvis ohyggliga debutroman ”Natt i Caracas”. Den inleds med orden: ”Vi begravde min mor med det hon hade på sig”. Alla dessa mödrar som måste dö, för att deras döttrar ska kunna, eller våga, skriva. När jag med stigande ålder insåg hur vanligt temat med den döda modern i kvinnors debutböcker var, kände jag ett slags stigande krav på botgöring. Mitt framtida skrivande måste ägnas åt att göra mamman levande igen. Komplex, motstridig och allt annat än perfekt – men inte död.

Annons
Annons

Lina Wolffs översättning har röst och ton som gör läsningen njutbar, trots att tematiken bitvis gör att man vill lägga texten ifrån sig.

Men i ”Natt i Caracas” är verkligen moderns död och begravning kongenialt med temat. En mor dör och begravs, och ett moderland, Venezuela, går samma öde till mötes. Det är en helvetesvandring där livet och identiteten för de flesta hotas i varje andetag, varje sekund. Mer skräckfylld än så här kan tillvaron knappast bli. Dotter och mor bär samma namn, Adelaida Falcón, men det är den 38-åriga dottern som är berättare. Hon har vuxit upp och bott tillsammans med sin mor i Caracas, läst litteraturvetenskap och arbetat som redaktör. De har regelbundet besökt moderns systrar som driver ett lantligt pensionat vid kusten. Där bär marken frukt i form av stenplommon, och det lagas mat i stora grytor. Så blir bilden av det gammaldags, långsamma och repetitiva livet i omsorgens tjänst en stark kontrast till det kaos och brist på liv som eskalerar i storstaden. Men modern påbörjar modernitetens resa, från det förväntade livet på landsbygden, till utbildning, yrkesliv och bostad i lägenhetskomplexet i Caracas. Under många år fungerar den samhälleliga utvecklingen och demokratiseringsprocessen, och mor och dotter klarar sitt uppehälle bra, om än utan överflöd. Skildringen av deras relation är framförallt kärleksfull, Adelaidas blick är saklig och nykter i sina beskrivningar av den döda, men fylld av tacksamhet över de uppoffringar modern gjort för att se till att dottern skulle få mat, kläder och utbildning.

Annons
Annons

Karina Sainz Borgo (född 1982) är uppvuxen i Venezuela, där romanen också utspelar sig, men bor sedan mer än tio år i Spanien.

Bild 1 av 1
Karina Sainz Borgo (född 1982) är uppvuxen i Venezuela, där romanen också utspelar sig, men bor sedan mer än tio år i Spanien.
Karina Sainz Borgo (född 1982) är uppvuxen i Venezuela, där romanen också utspelar sig, men bor sedan mer än tio år i Spanien.

Jag tror att läsningen av romanen påverkar extra starkt för att mor och dotter Adelaida är så igenkännbara, och det öde som drabbar dem och hela Venezuela är så skrämmande. Hur snabbt kan en auktoritär, icke-demokratisk regim bryta ner ett land? Hur skulle jag klara mig, ens i några dagar, om jag befann mig i den situationen? Karina Sainz Borgo har verkligen handskats skickligt med sina litterära inspiratörer och stilmedel, och skriver i fiktionen fram ett pågående söndrande som nog är ännu värre i verkligheten. Adelaida måste klara av att överleva de mest fasansfulla erfarenheter för att den här berättelsen ska kunna skrivas. Lina Wolffs översättning har röst och ton som gör läsningen njutbar, trots att tematiken bitvis gör att man vill lägga texten ifrån sig. Man kan säga att Sainz Borgo också skonar läsaren genom att låta berättarjagets helvetesvandring ha en möjlig väg ut – om än inte till något paradis.

Storstaden blir en livsfarlig och utsatt plats där natten råder.

Romanen fungerar även som en påminnelse om hur det moderna livets teknikberoende gör oss sårbara. När internet inte fungerar, elen stängs av, mediciner tar slut, butikerna plundras så blir de som levt i den gamla tidens system av lantliga hushåll mer rustade att klara sig. Storstaden blir en livsfarlig och utsatt plats där natten råder. Nu är Borgos roman inte teknikfientlig, men den påminner lågmält om kunskapen att överleva när våld och brutalitet eskalerar. Men det handlar också – som alltid – om att ha tur, eller otur i tillvarons lottdragning.

Den 20 februari samtalar Karina Sainz Borgos med Lina Wolff på Årsta Folkets hus teater/Kulturhuset Stadsteatern.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons