Annons

Margit Richert:Pinsamt att se våra upphöjda sänka sig

Horace Engdahl är en kulturbyråkrat som lyckats bli premiärlejon. Det betyder inte att man bör följa den vänsterpartistiska tanken att stoppa honom från att medverka vid en kulturfestival i Helsingborg. Men en riktigt bra författare skulle antagligen ha haft betydligt mer att säga.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

En debatt har uppstått kring Horace Engdahls medverkan vid kulturfestivalen Kultur-wknd i Helsingborg.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1

En debatt har uppstått kring Horace Engdahls medverkan vid kulturfestivalen Kultur-wknd i Helsingborg.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1
En debatt har uppstått kring Horace Engdahls medverkan vid kulturfestivalen Kultur-wknd i Helsingborg.
En debatt har uppstått kring Horace Engdahls medverkan vid kulturfestivalen Kultur-wknd i Helsingborg. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Nej, Horace Engdahl ska givetvis inte tystas. Politiker ska inte lägga sig i ens skattefinansierade kulturevenemang – där är jag överens med både Expressens Jens Liljestrand och Aftonbladets Åsa Linderborg. Dåligt omdöme ska inte hindra en människa från att stå på scen, då hade vi inte haft många Dramatenskådespelare kvar. Eller popstjärnor.

Men måste han höras så förbannat mycket? För varje gång karln öppnar munnen hoppar nya grodor därur, och när Engdahl uttalar sig representerar han inte det ensamma excentriska geniet (han har som bekant inte en litterär utgivning som meriterar honom för den positionen), utan Svenska Akademien. En institution som redan är skadskjuten världen över.

Nu tillhör jag inte dem som gråter blod över den saken. Jo, det är minst sagt pinsamt att beskåda hur dessa våra mest upphöjda ystert sänkt sig till dokusåpanivå, men det fungerar åtminstone som en nyttig påminnelse om att det som är botten i oss är botten också i andra, för att parafrasera en annan akademiledamot.

Annons
Annons

Så låt Horace stå där på scen och berätta om vilka böcker vi absolut måste läsa (trött gissning: Proust) och knäpp gärna Vänsterpartiets Ingrid Mattiasson Saarinen på näsan när hon lägger sig i. Skattepengar ska som påpekats inte bara gå till godkända åsikter. Jens Liljestrand är också hedervärd i sin strävan att förklara författares ekonomiska villkor. Jo, det kan vara nog så knapert om man inte skriver bästsäljande thrillers eller har ett sidoknäck eller är duktig på att få stipendier från Svenska Akademien (eller själv sitter där).

Men just därför bör vi kanske fråga oss vad Horace Engdahl har på Konsul Perssons villa att göra. Han är knappast där som författare; han har inte ens skrivit någon roman. Han bygger inte heller sin auktoritet på sin slappa aforismproduktion. Nej, Horace Engdahl är en kändis, en litteraturens Alice Timander. En kulturbyråkrat som lyckats med konststycket att bli premiärlejon.

För varje gång Horace Engdahl står på scen tar han en riktig författares plats.

För varje gång Horace Engdahl står på scen tar han en riktig författares plats. En författare som faktiskt skulle behöva de där sextusen kronorna före f-skatt som Jens Liljestrand nämner. En författare som kanske också har något spännande att berätta – det råder faktiskt ingen brist på sådana.

Litteraturvärlden lider dessvärre av samma kändisfixering som alla andra, och där bär givetvis kultursidorna en skuld. Kolla bara på mig: jag vaknade i morse med den goda föresatsen att skriva en krönika om Kamila Shamsies fantastiska roman ”Home fire” som alla borde läsa. Men i stället rann den här texten ur mig av ren, grinig irritation. Och Horace Engdahl får ännu en rubrik, ännu lite mer oförtjänt uppmärksamhet. Det var då själva fan.

Så avslutningsvis: ”Home fire” är en klaustrofobiskt spännande omtolkning av den grekiska tragedin Antigone. Den är gripande, välskriven och allmängiltig. Den är kort sagt god litteratur, och Kamila Shamsie är en författare att hålla ögonen på framöver.

Ni kan se det som ett tips även till arrangörerna på Konsul Perssons villa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons