Annons

Madelaine Levy:Horace Engdahl har spelat ut sin roll som expert

Elise Karlsson har fått 60 000 kronor i ”belöning” av Svenska Akademien. Hur ska ledamöterna förhålla sig till henne och andra berörda av Arnault-affären när de delar ut sina stipendier och bidrag? Ett moment 22 för alla inblandade, skriver Madelaine Levy.

Under strecket
Publicerad
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Mellan raderna NOBELVECKA UTAN LITTERATUR

”Nu kommer allt Akademien gör att ses som mutor eller straff”, skrev jag i en kommentar i våras, och undrade hur Akademien med bibehållet förtroendet skulle kunna fördela sina egna och de medel man förvaltar till svenska kulturutövare. Hur skulle det till exempel bli med författarna Elise Karlsson, Amanda Svensson och Gabriella Håkansson, som i DN berättat om hur de utsatts för sexuella trakasserier av Jean-Claude Arnault?

Nu har det hänt: på fredagsmorgonen la Elise Karlsson upp en bild på Facebook. Ett brev där ständige sekreteraren Anders Olsson meddelar att Karlsson tilldelats 60 000 kronor av Akademiens egna medel och att hon ombeds hemlighålla det hela fram till Akademiens högtidssammankomst den 20 december samt meddela sina kontouppgifter.

”Fruktansvärt olämpligt att ge pengar till en som kritiserat institutionen på det sättet”, skrev Karlsson och meddelade att hon inte kommer att ta emot bidraget.

Helt sant, olämpligt är det. Men detta är också ett moment 22: Att Akademien ger pengar till en författare som utsatts för Arnault ses som ”hush money”, alltså ett försök att tysta sina kritiker. Men att inte göra det skulle vara minst lika suspekt. Elise Karlssons författarskap är hyllat, eget och kvalitativt – den typ av litteratur som Svenska Akademien finns till för att stötta och lyfta.

Annons
Annons
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1

Det går inte längre att tro på Engdahls bedömningsförmåga, den är för evigt fläckad av dyrt rödvin från Wasahof.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Och detta moment 22 gäller inte bara de kvinnor som medverkade i DN:s granskning, utan alla de svenska kulturutövare som på ett eller annat sätt berörs av Arnault-affären, har uttalat sig om den i det offentliga, eller har starka band till de utsatta. Under Karlssons inlägg syns till exempel kommentarer från Daniel Sjölin och Alexandra Pascalidou.

Hur ska Akademien framdeles förhålla sig till sina kritiker och till personer som har försvarat institutionen, som Lena Andersson och Ola Wong? Hur ska de kunna ge dessa personer ”belöningar” som det så passande heter med Akademiens arkaiska jargong? Och hur ska de kunna låta bli att göra det?

Problemet aktualiserades också av SVT:s dokumentär ”Det slutna sällskapet”. ”Det är ett betydande författarskap” säger Horace Engdahl om Stig Larsson och lutar sig fram mot tittaren. Men orden ringer tomma, de har inte längre någon effekt. Alla vet att Larsson är Engdahls vapendragare (eller om det är tvärtom). Det går inte längre att tro på Engdahls bedömningsförmåga, den är för evigt fläckad av dyrt rödvin från Wasahof.

Engdahl har alltså spelat ut sin roll som expert på svensk samtidslitteratur. Men tilliten till att övriga sittande ledamöter ska kunna göra rättvisa, neutrala bedömningar är också låg. För alla har de på ett eller annat sätt kladdats ner av denna skandal. Alla deras handlingar kan tolkas – eller vantolkas – i ljuset av den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons