”Kristus bär korset”, av Tizian (1505).
”Kristus bär korset”, av Tizian (1505). Foto: Målning av Tizian

Horace Engdahl: Jesu tystnad är en förebild

Människan är hjälplös inför massan, men Jesu tystnad är en förebild för världens förtalade. Horace Engdahl skriver om Matteuspassionens överväldigande konst – och hur den förändrade hans liv och hans syn på människan.

Publicerad

Är stor konst krävande? Så har jag aldrig uppfattat det. Redan vid mitt första möte med Iliaden och Odysseen, då jag som tioåring stötte på Homeros stora diktverk i Sagabibliotekets version för unga läsare, hänfördes jag av rader som jag snart nog kunde utantill:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles…

Samma sak med ett ännu större konstverk, Bachs Matteuspassion.

I det fallet (jag var då femton) började alltsammans utan att jag förstod vad som hände med att jag under några sekunder exponerades för en musik som skulle bli en känslomässig hemvist för mig under hela mitt vuxna liv.

Horace Engdahl.
Horace Engdahl. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Det var det år jag konfirmerades i Engelbrekts församling i Stockholm, sedan jag tack vare pastor Ulfvebrands energiska undervisning hade inhämtat den kristna lärans grunder. Jag blev genast engagerad i kyrkans ungdomsverksamhet. När påsken kom och det var dags för det uppförande av Bachs stora verk som brukar äga rum varje år på långfredagen i Engelbrektskyrkan, ombads jag att hjälpa till genom att vid en av kyrkans ingångar sälja program med den svenska texten till passionen. Jag vill minnas att priset för det lilla häftet var 1 krona.

Jag kan se alltsammans för mig, vestibulen vid norra ingången, det lilla bordet där jag satt, kassalådan, travarna med passionstexten, vänliga tanter och farbröder på väg in i kyrkan för att bevista – var det gudstjänsten eller konserten? – av denne Bach, som för mig knappast var mer än ett namn. När dörrarna stängdes på slaget 18, satt jag kvar några minuter för att packa ner de överblivna programmen och kassalådan, som skulle överlämnas till en kyrkvaktmästare.

Annons

Då började musiken. De första takterna av förspelet ljöd inifrån kyrkorummet: en mörk, klagande orkesterklang som övervinner sin tröghet och söker sig mot höjden men hålls fast vid djupet av den obevekligt upprepade grundtonen. Största frihet och största bundenhet i en och samma klang. En ängel med fotboja. Så kan jag reflektera idag. Men den gången tänkte jag ingenting annat än: Vad egendomligt det låter! Jag skyndade iväg. Jag skulle ut och fira påsk hos en släkting i förorten. Några minuter senare var mina tankar på annat håll.

Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan 2005.
Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan 2005. Foto: Helena Eklund-Stigsdotter

Men jag har aldrig glömt de där sekunderna. Fastän jag sedan den dagen har lyssnat på Matteuspassionen oräkneliga gånger i säkert ett dussintal tolkningar och även spelat orkesterinledningen från klaverutdrag, finns det ursprungliga intrycket av de första takterna kvar hos mig. Jag behöver bara sluta ögonen för att höra exakt hur det lät då. Det får mig att avlägset förstå vad människor menar när de talar om ”väckelse”. Jag tror att varje väckelse börjar i det obegripliga. Att man nås av en kallelse eller beröring är tydligt. Vad det är, vet man först senare. Med det menar jag inte att Matteuspassionen skulle ha inneburit något slags frälsningsupplevelse för mig. (Jag var redan troende kristen den gången och är det för övrigt fortfarande.) Vad musiken kallade mig till var Matteuspassionen själv. Den sa: Kom till mig, så skall jag ge dig – inte frid men oro, en oro du aldrig vill avstå från.

Annons

Det var smittans ögonblick. Det tog i mitt fall två och ett halvt år för febern att bryta ut. Mellanrummet utgjordes av mina pianogalna år, då jag mot allt förnuft fick för mig att från absolut ingenting svinga mig upp till virtuosernas nivå och tillbragte fyra timmar vid instrumentet dagligen efter att först mödosamt ha lärt mig att läsa noter. Jag började direkt med de stora mästarna. Att ta saker i tur och ordning och lära på riktigt, till det fanns inte tålamod.

Jag satt blickstilla i fåtöljen och vågade knappt andas. Jag tror att jag efteråt sa någonting i stil med ”D… det där var ju bra!”

Höstterminen i sista ring, då jag var sjutton, lärde jag känna en flicka i parallellklassen som verkligen kunde spela piano och hade hållit på med det från tidig ålder, som man måste för att bli något på instrumentet. Hennes repertoarkännedom var redan omfattande, och hennes favorittonsättare var Bach. Hon introducerade mig för en ny pianiststjärna, som hade börjat sitt segertåg över världen, Glenn Gould. Vi satt hemma hos henne och lyssnade på Goulds inspelning av Bachs partitor för klaver och av Goldbergvariationerna. Skickligt, tyckte jag, en djävul på att hålla fingrarna igång utan att spela fel, men själva musiken gjorde inte något större intryck på mig. Jag fann den enahanda, melodifattig. Jag var mitt uppe i min stora förälskelse i Frédéric Chopin och ansåg att hans f-mollballad var så långt det gick att komma i mänsklig härlighet.

Annons

Men min väninna gav sig inte. Hon konfronterade mig med den ena Bachkompositionen efter den andra utan att skrämmas av min uttråkade min. Till slut tog hon fram en skiva av märket Deutsche Grammophon, innehållande ett så kallat tvärsnitt av Matteuspassionen. Den var Karl Richters på sin tid så uppskattade tolkning med ett uppbåd av storartade sångsolister. Man spelade ännu på det gamla sättet, med moderna instrument, stor kör och relativt långsamma tempi. Vi lyssnade till aria efter aria och även till scenen med Jesu död på korset. Ingenting särskilt hände. Men så satte min väninna till sist på avslutningskören, ”Wir setzen uns mit Tränen nieder”, och det var som om en ridå drogs undan. Jag satt blickstilla i fåtöljen och vågade knappt andas. Jag tror att jag efteråt sa någonting i stil med ”D… det där var ju bra!”

”Matteus och ängeln”, av Rembrandt (1661).
”Matteus och ängeln”, av Rembrandt (1661). Foto: Målning av Rembrandt
Annons

Det är välkänt att man i livsavgörande ögonblick har en tendens att uttrycka sig som en idiot. Min ryske vän poeten och översättaren Ignatij Ivanovskij berättade en gång för mig hur han hela sitt liv skämdes över en situation på femtiotalet, när Anna Achmatova hade tagit honom i enrum och reciterat ett parti ur sin stora dikt ”Requiem” om Stalintidens lidande, som hon vid den tidpunkten ännu inte vågade nedteckna utan bar i minnet. Någonting liknande hade Ignatij aldrig hört i sitt liv. Tårarna kom i hans ögon, men han fick inte fram ett ord. Achmatova frågade: ”Nå, vad tycker ni?” Han svarade: ”D… det är mycket intressant.” Hon log, för hon förstod att han helt enkelt var förstummad.

Någon gång under kvällen brukade jag insistera på att dansmusiken skulle stängas av och Bach släppas fram.

Från det ögonblick jag beskrev förändrades mitt liv. Och jag var inte ensam. En klasskamrat som var duktig på orgel och hade brukat ackompanjera psalmsången i aulan innan de religiösa morgonsamlingarna avskaffades av en framstegsvänlig rektor, hade redan upptäckt Matteuspassionen och förvärvat hela Richters inspelning, fyra LP-skivor på märket Archiv. Andra kamrater föll till föga för vår propaganda. Vi började lyssna systematiskt till verket i löst sammansatta grupper. På stadsbibliotekets avdelning vid Stockholmsterrassen, sedan länge försvunnen, liksom för övrigt själva platsen, fanns en samling skivor som man kunde få spelade i hörlurar efter hänvändelse till bibliotekarierna. Det fanns också partitur och klaverutdrag att låna. Biblioteket hade generösa öppettider. Vi tillbragte många sena kvällar i denna asyl under den följande vintern och hängav oss åt vår nya lidelse, som fick allting annat att förblekna, till dess att vi mer eller mindre kunde verket utantill.

Annons

Besattheten gick i mitt fall så långt att jag, när jag gick på fest, hade med mig skivan med tvärsnittet av Matteuspassionen, som jag hade inhandlat för mina veckopengar. Någon gång under kvällen brukade jag insistera på att dansmusiken skulle stängas av och Bach släppas fram. Det var inte alltid populärt, men det hände att jag fick alla partygäster att lägga sig på golvet, släcka ljuset och låta sig invaderas av ”Blute nur, du liebes Herz” eller ”O Mensch, bewein dein Sünde groß”. När påsken kom gick vi en skara till Engelbrektskyrkan och hörde passionen live. Om ordet lycka har en innebörd, var detta lycka. Eller kanske var det någonting annat, någonting som gör lyckan överflödig. Sanning.

”Korsfästelsen” av Andrea di Bartolo (skapad mellan 1389 och 1428).
”Korsfästelsen” av Andrea di Bartolo (skapad mellan 1389 och 1428). Foto: Målning av Andrea di Bartolo
Annons

För mig var det i alla fall så. Mitt inträngande i Matteuspassionen löpte parallellt med den växande inblicken i livets realiteter. Jag såg i Bachs stora verk ”hur det är”, med Becketts boktitel: vad vi har att vänta oss av människorna och av oss själva. Och av Gud? Det tillhör inte de frågor som kan besvaras. Eller rättare sagt, svaret på den frågan är musiken själv, Matteuspassionen, som i sin mäktighet leder tanken till Jesu ord om hjälparen som han skall sända oss ifrån Fadern, ”sanningens Ande”.

Det omänskliga med detta verk är att det samtidigt som det återger hur en människa förråds, stöts ut ur gemenskapen, torteras, döms oskyldigt och avrättas på ett bestialiskt sätt utan att någon ingriper, serverar alltsammans genomdränkt av sötma. Verkets skönhet tar bort det skrämmande, ungefär som när man får intravenöst valium inför en särskilt otäck medicinsk undersökning. Musikens anstötliga ljuvlighet ger oss kraft att utstå anblicken av det outhärdliga.”Ach Golgatha!” – aldrig har väl en sång till en avrättningsplats burits av en mera tröstande klang än dessa båda oboe da caccia mot kontrabasens pizzicato i det recitativ som föregår arian om Jesu välkomnande famntag i vår dödsstund. Om detta är det största konstverket i den västerländska kulturen – vilket är en rimlig uppfattning – består konstens egenart i att fullkomligt sammangjuta skönhet och fasa.

Annons
”Jesus på korset” av Diego Velázquez (1632).
”Jesus på korset” av Diego Velázquez (1632). Foto: Målning av Diego Velázquez

Musiken spänner sitt valv över avståndet mellan Jesu tid och lyssnandets nu. Den dramatiska form som Bach och hans librettoförfattare Christian Friedrich Henrici skapade med Matteusevangeliets text som grund hade förebilder hos äldre tyska mästare, men ingen hade före dem gått så långt när det gäller att frambesvärja ett tidsrum där både de bibliska personer och den lyssnande församlingen finns med. Greppet att skriva verket för två körer med solister gör musiken tredimensionell. Genast hör vi röster korsas, frågor ställas och besvaras och grupper av människor konfronteras med varandra. Bach undviker operans fixa åskådarperspektiv – en iakttagare som själv osynlig ser allt från en punkt utanför dramat – och suddar ut gränsen mellan aktörer och betraktare. Den som lyssnar är inte i strikt mening åskådare utan inblandad. Det drama som inleddes på Golgata är inte avslutat. Det tänks pågå inom oss och runt omkring oss.

Annons

Det skeende som möter i Matteuspassionen känns omedelbart igen från verkligheten. Det är en alldaglig situation. Man hetsar mot en människa, i det här fallet Jesus, och sprider lögner om honom med syftet att på något sätt röja honom ur vägen. Bakom komplotten står översteprästen och de skriftlärda, opinionsledare som är besvärade av hans inflytande och avundas honom den uppmärksamhet han får. Anklagelsepunkterna är krystade men vinner tilltro när de förstärks genom organiserad ryktesspridning (den form av fake news som stod till buds på kejsar Tiberius tid, då det inte fanns några tidningar eller sociala medier).

Det finns ingenting mer beundransvärt i rättsskipningens historia än Jesu uppträdande inför Pilatus. Hans tigande är starkare än Sokrates försvarstal.

De känslor som händelseförloppet framkallar hos den utsatta personens vänner är känslor vi själva har eller har haft. Det grundläggande är sig likt: lynchmobben. Den finns alltid. Vi möter den i evangelistens berättelse. Den talar genom kören. Vi hör den ropa, fråga, ge råd, begabba, kräva hårdast möjliga straff. Den hotfulla massan sätts i rörelse i körsatserna med en överväldigande effekt. Folkets inpass i rättegången mot Jesus har beskrivits som ”ett av de mest skrämmande ögonblicken i den västerländska musikens historia”. Spännvidden mellan kollektiv brutalitet och innerlig förtvivlan är stor. Körens svar på Pilatus fråga vilken av fångarna han skall frige, Jesus eller Barabbas – detta ”Barabbam!” som sjungs på djävulsackordet förminskad septima – är som ett knytnävsslag i ansiktet varje gång man kommer till detta ställe i musiken.

Annons
Horace Engdahl.
Horace Engdahl. Foto: Tomas Oneborg

Det finns ingenting mer beundransvärt i rättsskipningens historia än Jesu uppträdande inför Pilatus. Hans tigande är starkare än Sokrates försvarstal. Den första aria jag fastnade för i Matteuspassionen var tenorens ”Geduld” (”Tålamod”), den om Jesu stoiska tystnad som en förebild för alla världens förtalade. Det är en tidlös kampsång mot falska anklagelser och hänsynslösa drev. Det finns tillfällen i livet då man helt enkelt skall sätta ”Geduld” på repeat och stänga av alla telefoner.

Genom körerna talar emellanåt även en skugglik hop av förskrämda tillbedjare, lärjungar, anhängare, ”Sions döttrar” den skara kvinnor som följde Jesus och efter korsfästelsen begrät honom. Det är en sorgbunden hop av mestadels namnlösa, där vi själva utan besvär kan smälta in när vi lyssnar på verket. Man sörjer där den korsfäste men lika mycket sin egen bristfällighet. Man slits mellan sin beslutsamhet att inte likna Petrus och de andra lärjungarna – att inte förneka sin övertygelse för att rädda sitt skinn, att inte fly fältet när det hettar till, inte somna i örtagården – och insikten att man själv genom sin synd är en av dem som driver Jesus i döden.

Annons

Aldrig är koralsången mera gripande än när de sjungande förklarar att de inte på några villkor skall springa sin väg i farans stund utan troget stå vid vännens sida då han grips och anklagas för fruktansvärda brott: ”Ich will hier bei dir stehen” (”Jag skall stå kvar här hos dig”). De orden kunde vara en överskrift för all vänskap. Men är det mer än en skön dröm? I avgörandets stund har Jesus inga vänner. Vi blir åter igen skugglika och maktlösa, blir hopen som begapar honom när han släpas bort av tempeltjänarna, när han står inför Pilatus, när han ger upp andan på korset. Församlingen erkänner i sin koral att vi alla är Judas: ”Ich bin’s, ich sollte büßen…” Jag borde kastas i helvetet bunden till händer och fötter.

Så är det.

Matteuspassionen uppfördes av allt att döma endast ett par gånger under Bachs livstid och blev sedan liggande ospelad ända fram till 1829, då Felix Mendelssohn tog initiativet till ett uppförande i Berlin, som han själv dirigerade. Från denna stund kan verkets historia beskrivas som en växande triumf. 1800-talet hade svårigheter både med sångstilen, med orkesterbesättningen (som förutsatte instrument ingen längre trakterade) och med texten. Man reagerade mot inslag i librettot man uppfattade som svulstiga och patetiska. Men efter expressionismens genombrott kändes språket plötsligt modernt med sina skärande kontraster och hårdskruvade bilder. Idag besväras nog ingen av den påstått dåliga smaken.

Annons

Henrici (som ibland benämns med sin författarpseudonym Picander) arbetade av allt att döma självständigt och publicerade sitt libretto som ett litterärt verk, vilket var fullt normalt på 1700-talet. Bach har utgått från hans text och efter bästa förmåga gett den musikaliskt liv, så som det i allmänhet är då en opera eller ett oratorium tillkommer. Man kan inte vifta bort denne författare genom att hitta på att han skulle ha arbetat ”efter Bachs anvisningar” och att de dramaturgiska lösningarna alltså egentligen skulle vara tonsättarens. som det ibland har påståtts. Det vet vi ingenting om.

Men Bachs mening är inte att vi skall identifiera oss med den som blir sviken, Jesus, utan framför allt med dem som sviker, lärjungarna.

Efter närstudium av librettot till Matteuspassionen måste man gå med på att Henrici visste vad han sysslade med. En slående tillgång är hans hand med stämningar. Se på recitativet ”Am Abend”, en rad bilder av aftontimmans rofylldhet, där samtidigt de värsta katastroferna i mänsklighetens historia avtecknar sig, syndafallet, långfredagens avrättning och syndafloden.

Annons

Henricis metaforer är kroppsliga och ofta drastiska. När Judas erbjuder sig att förråda Jesus, kommenteras det av arian ”Blute nur”, som ber oss föreställa oss hur ett barn vi har fostrat, ett barn som har sugit näring vid vårt bröst, nu hotar att mörda sin vårdare sedan det har förvandlats till en orm.

Tårarna är viktiga. Människornas tårar är bokstavligen den näring som räcks åt Jesus. Men librettots viktigaste symbol är nattvardskalken. Den förekommer förstås som konkret föremål i samband med den sista måltiden, då Jesus yttrar det som ännu citeras som instiftelseorden för den åminnelsehandling vi utför med bröd och vin under högmässan. Men Henrici tänker uppenbarligen också på den bägare med vin och galla som soldaterna räcker åt den korsfäste när han ber om något att dricka. I hans fantasi blir den ett kärl där människornas vidriga synder har samlats till en stinkande brygd med själva dödens bitterhet, som Jesus likafullt är beredd att tömma för att rädda oss från evigt fördärv. (Man erinrar sig hans ord i Getsemane före gripandet, ”Gånge denna kalk ifrån mig!” med den gamla bibelöversättningens odödliga formulering.)

Annons

I den aria som följer på den magstarka redogörelsen för bägarens innehåll, ställer sig en troende vid Jesu sida med den barnsliga offervillighet som utmärker ariorna i passionen. Och se, när Jesus dricker, förvandlas den vidriga sörjan i kalken till en söt och behaglig dryck: ”Ty hans mun som flyter av mjölk och honung har redan med sin första klunk förljuvat bottensatsen av lidandets bittra skam” – så tolkar jag den lite knaggliga fraseringen på detta ställe. Åskådligare kan frälsningsbudskapet knappast formuleras. Det är en uppgraderad version av undret på bröllopet i Kana (då Jesus som bekant förvandlade vatten till vin, och inte vilket vin som helst, fem stjärnor av fem möjliga).

Den franske tänkaren René Girard har i en nyskapande läsning gjort gällande att evangeliernas berättelse om döden på Golgata är en kritik av offertänkandet, den urgamla föreställningen att samhället kan renas från brott och våld genom att man undanröjer den som ytterst bär skulden till oordningen och som hade väckt gudarnas vrede. Girard menar att effekten av evangeliets berättelse är att ge syndabockstänkandet ett grundskott, då vi som tar del av den förstår att den människa som kollektivet har utsett att offras är oskyldig. Detta förhållande understryks mycket starkt i Matteuspassionens arior och koraler.

Annons

Men Bachs mening är inte att vi skall identifiera oss med den som blir sviken, Jesus, utan framför allt med dem som sviker, lärjungarna. Matteuspassionen handlar om människans förtvivlan över sin svaghet, ja, över sin medskyldighet till att Guds son måste lida döden. Redan som sjuttonåring förstod jag att kören ”O Mensch, bewein dein Sünde groß” (”O människa, begråt din stora synd”) var verkets facit.

Skuldupplevelsen är alltså en viktig del av den känsla som musiken i Matteuspassionen är avsedd att framkalla. Vi får inte vara så nymodiga att vi ryggar tillbaka för detta. Men den är bara första steget. Sedan skall vi repa mod och inom oss finna kraften att stå kvar framför angriparna och vittna. Den som har hört Matteuspassionen skall inte kunna göra som Petrus gör före hanegället.

Vad Jesus talar om är förmågan att stå emot lögnen, vilket till att börja med är förmågan att stå ut med sanningen om oss själva.

Jesu gudomliga natur står inte i centrum för Matteuspassionen, även om den inte heller förnekas. Den intensitet som musiken uppnår när kören sjunger raden ”Sannerligen var detta Guds son” talar för sig själv. Det är en bekännelse. Men inför det skeende vi bevittnar tiger Gud och ingriper inte. Det är förutsättningen för att prövningen skall vara verklig och inte en låtsaslek med osårbara deltagare. Påsken är endast några dagar avlägsen, men Bach tillåter sig inte att snegla på uppståndelsens ögonblick. Jesus dör, lärjungarna skingras, översittarna triumferar. Detta och smärtan över detta är vad som besjungs med överväldigande konst.

Annons

Till sist återstår för alla oss bristfälliga att sätta oss ner ”med tårar” och bjuda frid över graven, som är vårt hjärta, där Jesus får vila. Så slutar Matteuspassionen: i frid, inte i uppror. Om vi tror att det svärd som Jesus i ett annat evangelium ber lärjungarna att hålla i beredskap är ett konkret vapen, har vi som vanligt missuppfattat allting. (Det är lärjungarnas roll, lite som i en komisk film, att hela tiden missförstå det som mästaren säger.) Vad Jesus talar om är förmågan att stå emot lögnen, vilket till att börja med är förmågan att stå ut med sanningen om oss själva.

Det fordras inte av lyssnaren att vara troende i konfessionell mening. Vad som krävs är att vi går med på att vi har del i människans hjälplöshet inför den onda massan: den som vi själva när som helst kan förena oss med eller kapitulera för, den vars offer vi en dag kan finna oss vara. Kostar vi på oss det erkännandet, får vi rik tröst av Bachs och Henricis verk. Ja, man kan med orden i en av de skönaste ariorna säga att Matteuspassionen förbarmar sig över oss.

Horace Engdahl

Litteraturvetare, ledamot i Svenska Akademien

Horace Engdahl.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan 2005.

Foto: Helena Eklund-Stigsdotter

”Matteus och ängeln”, av Rembrandt (1661).

Foto: Målning av Rembrandt

”Korsfästelsen” av Andrea di Bartolo (skapad mellan 1389 och 1428).

Foto: Målning av Andrea di Bartolo

”Jesus på korset” av Diego Velázquez (1632).

Foto: Målning av Diego Velázquez

Horace Engdahl.

Foto: Tomas Oneborg