Annons

De obekymradeHorace Engdahl samtycker med sig själv

Horace Engdahl.
Horace Engdahl. Foto: Helén Karlsson

Han önskar sig läsare som varken samtycker eller fördömer – men ägnar sig själv åt att fördöma samtiden och samtycka med sig själv och sina likasinnade. Lisa Irenius recenserar Horace Engdahls nya bok.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”De obekymrade” av Horace Engdahl

Bild 1 av 1

De obekymrade

Författare
Horace Engdahl
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

101 s.

Manlighet är dominans och kvinnlighet är att vilja bli åtrådd – bara att sminka sig är att göra sig ”halvt naken och redo att underkasta sig den begärandes önskningar”.

Jodå, den som i Horace Engdahls nya bok vill hitta bevis för att författaren har en minst sagt förlegad kvinnosyn behöver inte leta länge. Här finns mycket av den varan, serverat i en typisk Engdahlsk anrättning – en samling korta prosastycken och aforismer; iakttagelser om livet och litteraturen i koncentrerad form.

Men en sådan läsning är också att falla i författarens fälla. Han tror ju på markisen av Queensberrys definition av en gentleman – always unpopular – och har insett att uttalanden om manligt och kvinnligt är ett tacksamt ämne för provokationer. Och för Horace Engdahl kan lycka ”inte bestå i någonting annat än stridslust”. Hans högsta önskan verkar vara att läsare ska tänka att ”Det borde vara förbjudet att skriva så här!”.

Eller så är det inte alls vad Engdahl vill. Denna tunna bok – blott 100 glesa sidor – rymmer flera motstridiga läsanvisningar. Det är lite tröttsamt, hur vore det med tilltro till läsaren? Samtidigt väcker det intressanta frågor om hur en författare blir gisslan hos sin publik och hur bilden av upphovsmannen påverkar hur vi läser verket. Inte ens Horace Engdahl är förstås så oberörd av omvärlden som han ibland vill få det att verka som.

Annons
Annons

”De obekymrade” av Horace Engdahl

Bild 1 av 1

Han skildrar hur känslan av meningslöshet slår emot honom när han sätter sig ned för att skriva. ”Jag förutser motviljan hos dem som ska läsa mina ord, de avfärdande fraserna om upphovsmannen, skrockandet.” Bokens mest uppseendeväckande uttalanden om manligt och kvinnligt (som de som inleder den här recensionen) vågar – eller vill – Engdahl heller inte stå bakom själv. Det är Mahuro som uttalar dem.

Mahuro vem? Jo, det är en gestalt som framträder för Engdahl i drömmen. 

Engdahl känner sig tvungen att fantisera om en särskild publik för boken, en skara ”obekymrade”. Människor som ”ännu inte har förlorat det lätta steget” och som inte läser för att samtycka eller fördöma.

Jag vet inte hur lätta eller tunga steg jag har, men jag försöker verkligen läsa Horace Engdahl som jag läser andra författare. Inte för att samtycka eller fördöma, utan med öppet sinne.

Och jag uppfattar det som att den sorg över en svunnen tid som genomsyrar boken lika mycket handlar om författarens eget åldrande. Om att inse att man inte längre ”blommar”, och att därefter mest försöka hålla skenet uppe. Och om att, trots allt, försöka leva i full fart med Goethes resvagn som ideal: ”Vi får inte stanna och förhandla och framför allt inte förklara oss eller be om ursäkt.”

”De obekymrade” av Horace Engdahl
”De obekymrade” av Horace Engdahl
Annons
Annons

Varför då, egentligen, frågar sig kanske läsaren och det är framför allt på det viset boken då och då kan föda nya tankar. Inte för att den innehåller särskilt originella idéer (det gör den inte), utan för att Engdahls ofta vackra och tillspetsade formuleringar om livet – kärlek, svartsjuka och tacksamhet – sätter igång läsarens eget intellekt. Även Mahuro, denne ”vän av förenkling” som Engdahl uttrycker det, kan i sina bästa stunder påminna om att attraktion och sexualitet ogärna följer givna normer.

Men ”De obekymrade” är nu också ett debattinlägg om metoo. Och medan Engdahl önskar sig läsare som inte är ute efter att samtycka och fördöma så är det tydligt att detta är precis vad författaren själv ägnar sig åt. Han fördömer sin samtid, och samtycker med sig själv och sina likasinnade. När det gäller metoo kan han enbart se problem, och gör inte en enda ansats att komplicera bilden eller att rikta den kritiska blicken också mot sig själv. Kan han alls se att metoo till stor del handlade om att sätta ljuset på maktmissbruk – hur vissa människor utnyttjar sin position för att ta sig rättigheter gentemot andra?

Horace Engdahl vill i boken tala som en litteratör och fri ande. Men det går inte att komma ifrån att han också har varit en part i den största svenska metoo-relaterade skandalen, som har kretsat kring Svenska Akademien och dess koppling till Jean-Claude Arnault. Som vän till Arnault, akademiledamot sedan 1997 (samma år som Expressen först rapporterade om sexuella trakasserier på Forum) och ständig sekreterare under perioden 1999–2009 har Horace Engdahl själv haft både makt och ansvar i denna sorgliga historia.

Men det Engdahl skriver om Arnault i ”De obekymrade” handlar om att ”tidningarna hetsade” mot honom. Sidan efter konstaterar Engdahl att han inte har något medlidande med kvinnor. ”Det händer att jag älskar dem, men jag tycker inte synd om dem. Jag vet att de kan ljuga.” I ett annat sammanhang hade det varit en plattityd (självklart kan kvinnor ljuga), här blir det bara insinuant självförsvar.

Det finns trots allt gränser för hur obekymrad man kan och bör vara – som läsare, som skribent och som makthavare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons