Ebba Witt-Brattström – aktuell med ”Historiens metoo-vrål”.
Ebba Witt-Brattström – aktuell med ”Historiens metoo-vrål”. Foto: Staffan Löwstedt

”Avdelningen kränkta män... den är stor”

Ebba Witt-Brattström räknar med att få mycket stryk för sina jämförelser av sexism och rasism i nya boken ”Historiens metoovrål”.

– Jag försöker bara tala om att kvinnor också är människor!

Publicerad

 

Efter reklamen visas:
Witt-Brattström skriver för att inte glömma Metoo

Ebba Witt-Brattström tillbringade natten ombord på en buss.

Hon har varit på teater i Göteborg. Sett Hilda Hellwigs Molière-tolkning ”Lärda kvinnor”, i vilken hon själv är en rollfigur.

Lisa Lindgren spelar salongsvärdinnan Philaminte. Porträttlik Ebba Witt-Brattström i mörkt lockigt hår, rött läppstift och svartbågade glasögon.

Verklighetens Ebba skrattar åt pjäsen. Hon finner gestaltningen lysande, men karaktären vilseledande.

I uppsättningen möts mediokra kulturmän av underdåniga kulturkvinnor.

– De reciterar Stig Larssons ”Jag tvättar min penis”-dikt och kvinnorna på scenen bara: ”Åh så sublimt”. Det var skitkul! Publiken tjöt av skratt. Men jag har aldrig varit en beundrande typ.

Jag har inga flörtgener! Jo, det har jag faktiskt.

Vi befinner oss i hennes kök på Södermalm i Stockholm. Diskbänken vittnar om en hårt arbetande icke-pedant: prylar, frukostrester och en öppnad folköl. Hon ursäktar att hon inte köpt bullar. Bankomaten slukade kortet när hon tryckte fel kod på väg hem från Eriksdalsbadet.

Annons

Hon lutar sig mot köksbänken och bankar igång kaffemaskinen. Den är tysk, och gör lika bra kaffe som caféerna i kvarteret.

– Säg inte att den slutat funka också!

Ebba Witt-Brattström sveper ölen och visar till vardagsrummet. Hon dukar upp kakor, choklad och pulverkaffe, maskinen gick inte igång. Funkisfyran speglar ägarinnan som bildad bohem. Bokhyllor, konst, fotografier, papperstravar.

Fruktar upprörda reaktioner på nya boken: ”Kommer få alla på mig.”
Fruktar upprörda reaktioner på nya boken: ”Kommer få alla på mig.” Foto: Staffan Löwstedt

Professorn i nordisk litteratur uppträder som en väninna. Hon sitter barfota i skräddarställning i soffan, gestikulerar yvigt och pratar förtroligt. Ibland slänger hon sig åt sidan i ett gapskratt.

Hon återkommer till salongsvärdinnan och bilden av sig själv som hennes motsats.

Annons

– Jag har inga flörtgener! Jo, det har jag faktiskt. Men jag kanske också har turen att jag är så lång. Men du vet, man lägger huvudet på sned, man tittar upp med en förälskad nyfödd kalvblick: ”Rädda mig! Å, store man”.

Hon poserar mot en föreställd man för att illustrera vem hon aldrig varit.

– Jag menar om jag tittar upp är de flesta killar där nere. Och om jag tittar upp skulle de flesta killar tro att jag gjorde narr av dem eftersom jag har en skarp blick.

Sedan 1970-talet har hon befunnit sig i den feministiska hetluften, de senaste åren med specialiteten att peka ut kulturmannen i litteraturen och samhällsdebatten. Maktstriden i Svenska Akademien recenserade hon som en duell mellan kulturmannen och kulturkvinnan. Hon kallar sig Akademikremlolog och har bildat klubb med andra som varit gifta med akademiledamöter och ”lite annat folk”. Tvärsäkerheten gör henne till en vattendelare i Kultursverige. Fansen nickar instämmande medan kritikerna skakar på huvudet och anser att utspelen är förenklade, till och med opportunistiska.

Annons

Andra intresserar sig mer för personen Ebba Witt-Brattström. Hur är det möjligt att litteraturprofessorn och bildningsfeministen fann sig i ett äktenskap som hon i efterhand så djupt föraktar? Att hon, för att upprepa ett uttryck feminister ofta använder nedsättande om mindre upplysta medsystrar, ställde upp?

Hon besvarar frågorna med en allegori.

– Jag har funderat men jag tänker att det är samma sak som om du är judinna och gifter dig med en man som är kristen. Sedan efter tjugo år inser du att han håller inte bara på sin tro, utan karln är ju antisemit. Vad gör du då? Har du inte velat se det? Har han dolt det väl? Det finns många möjligheter.

Första gången jag träffade honom var 1972 på Filminstitutet. Jag tyckte han var skitlöjlig.

Ebba Witt-Brattström tar upp den dissonansen i boken ”Historiens metoo-vrål”, som med Ebba-språk ”tjuvkopplar” metoo med historiens vittneslitteratur om kvinnoförtryck: från könsstympning och krigsvåldtäkter till pedofila övergrepp och äktenskapliga missförhållanden. Hon skriver: ”Jag kan bli så förbannad på mig själv. Feminist, javisst, men nog har jag varit patriarkalt medberoende i mina två äktenskap.”

Annons

Medberoende, ibland medaktör. I SVT:s dokumentär ”Det slutna sällskapet” intervjuas Ebba Witt-Brattström om att hon ringt upp två skådespelerskor och bett dem skriva under en lista för att skydda den nu våldtäktsdömda kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Det hela utspelade sig 1997, då Jean-Claude Arnault var i blåsväder efter att konstnären Anna-Karin Bylund anklagat honom för sexuella trakasserier.

– I just i det här fallet skulle han vara oskyldig, enligt Horace.

Och du trodde på det.

– Ja, det gjorde jag.

Du kände också Jean-Claude Arnault.

– Alltså att Jean-Claude var en absolut icke-korrekt person i förhållande till … att han tafsade på allt och alla, det visste jag ju.

Men du var vän med honom privat genom din man.

– Nja, vi umgicks inte mycket. Det var nog mer före Akademien. Första gången jag träffade honom var 1972 på Filminstitutet. Jag tyckte han var skitlöjlig. Jag hade redan haft en fransk fästman så jag var helt färdig med det.

Hon förebrår inte sig själv så mycket som omständigheterna.

– Jag förstod att jag var helt hjärntvättad. Jag lät mig luras, jag fattade först när de två skådespelerskorna sa åt mig att jag var det.

Kvinnor är faktiskt med och stöttar patriarkatet

De åsyftade skådespelerskorna, som ofta framträdde på Jean-Claude Arnaults klubb Forum, gick mot strömmen. Enligt Ebba Witt-Brattström understöddes genikulten inom Svenska Akademien av förblindade beundrarinnor.

Annons

– Kvinnor är faktiskt med och stöttar patriarkatet, konstaterar hon.

– Det är samma sak som med Jean-Claude. Om man sa till honom när han klättrade på en flicka att ”jag tycker inte att hon verkar intresserad”, kunde hon säga ”nej men det är ingen fara, han är sådan” och bli nästan ”lägg dig inte i”.

I sin bok skriver hon om kvinnor som medbrottslingar. Hur kvinnors internaliserade självhat bidrar till att upphöja destruktiva män och behålla status quo. Hon ger dem etiketter: ”wife-typer” och ”medietanter”.

– Jag har väl själv legat nära wife-kategorin. The wife är den som egentligen är jätteviktig för att ”the commander” ska kunna vara det sexistiska svin han är. Jag har ju gått och slagit mig för bröstet, ”sådan är inte jag” när jag sett så otroooooligt många kvinnor svärma för männen i Svenska Akademien. Det är framför allt kvinnor, ”tanterna” som vill undervisa oss i konsten att upphöja de här männen till genier.

Annons

I sina texter har Ebba Witt-Brattström beskrivit kulturmannen som en uppblåst och självutnämnt framstående konstnär och kulturkvinnan som hans utmanare och ständiga skugga. I analysen framträder, utöver ett knivskarpt iakttagande av strukturer, bilden av moraliskt antastliga egenskaper som könsbundna.

Nu erkänner hon existensen av kvinnan som bidrar till att göra mannen till ”högsta värdeindikator på kulturbörsen, symbol för den patriarkala självgodhet som misstas för verklig konst”. Och att hon själv delvis varit en.

Författaren erkänner att hon genom åren bidragit till att upphöja kulturmän.
Författaren erkänner att hon genom åren bidragit till att upphöja kulturmän. Foto: Staffan Löwstedt

Kan inte en kulturkvinna vara ”kulturman”?

– Absolut. Vi har många kulturmän som är kvinnor. Så här skulle jag säga: kulturmansrepresentanter finns av kvinnligt kön. Men kulturman är inte samma sak som kulturkvinna. Som kulturkvinna är du är i ett led från Sapfo och framåt, och du är medveten om kvinnomotståndet genom historien.

Resonemanget framgår i hennes snabbanalys av krisen i Svenska Akademien.

Annons

– Kulturmannen med det största symboliska kapitalet är Horace. I Sara Danius mötte han sin överkvinna. Men Danius har haft en kulturman inom sig, annars hade hon inte blivit invald i Svenska Akademien. Den imaginära ståkuken är viktig i invalsprocessen. Hon har hållit på med den internationella finkanon av gubbar, hon säger själv att hon är expert på döda vita män. Men plötsligt, ett feministiskt uppvaknande! Kanske måste nu kulturmannen vika ner sig? Det stod och dallrade och dallrade. Och så gick det åt helvete! Sedan mörkar Akademien och säger att det handlar om en kvinna mot en annan kvinna. Men tror någon att Horace hade kunnat skriva så – sämst sekreterare sedan 1786 – om en annan man, säg Anders Olsson, för att bli av med honom?

Har du en inre kulturman?

– Inte i dag tycker jag, men det klart att jag har haft det. Jag är ju utbildad på Stockholms universitet i en sådan estetik.

Ebba Witt-Brattström disputerade 1988. Det var en annan era. De manliga författarna framhölls som genier och de kvinnliga betraktades som mer eller mindre ointressanta bifigurer.

Hon dolde gravidmagen under en stor stickad tröja på doktorandseminarierna eftersom föräldraledighet inte ingick i den tidens doktorandtjänster.

Witt-Brattström bjuder på pulverkaffe, choklad och kakor i sin bostad.
Witt-Brattström bjuder på pulverkaffe, choklad och kakor i sin bostad. Foto: Staffan Löwstedt

Sonen Caspar föddes och avhandlingen om Moa Martinson blev klar innan doktorandbidraget löpte ut. Handledare var Kjell Espmark, Akademiledamot på stol nummer 16 sedan 1981.

Annons

– Han var Harry Martinson-expert. Det vill säga han hade inte öppnat en enda bok av Moa Martinson trots att de satt och skrev elva berömda böcker ihop.

Du är ung och snygg men jag duger lika bra i det läget eftersom det inte handlar om attraktion eller ens erotik utan bara om kvinnohat.

Ebba Witt-Brattström beskriver samtidigt den feministiska medvinden. Männen brottades med självbilden och samtiden, men såg feministepitetet som en konkurrensfördel i kampen om de bildade singelkvinnorna.

– De skulle inte haft en chans annars! Feminismen var ju som ett bredband. Gratis wifi. Det var vad det handlade om i alla våra kretsar och vänner och kollektiv. Att killarna var med på det, det var så självklart. Då trodde vi när vi startade relationer och familjer med de här männen, att visst det fanns vissa initialsvårigheter, det är inte så lätt att tagga ner ett privilegierat förtryckarbeteende, men det skulle ju gå. Tralala.

Annons

Uppväxten var en frizon bortom de orättvisor hon vigt sitt vuxna liv åt att bekämpa. Hon gick i flickskola, hade systrar och beskriver sin far som en idealman som männen senare i livet har haft svårt att mäta sig med. Verklighetens kalldusch förde henne in i kvinnorörelsen. Grupp 8, Stödstrumporna och ett kort gästspel i Feministiskt Initiativ.

I boken redogör hon för ett länge förträngt minne. Hon var 16 år och våldtogs av tre män på språkresa i Cannes.

”Kroppen spelar upp på repeat. Själv kan jag gripas av panik om jag upptäcker att jag är ensam med tre obekanta män. Det kan vara i en hiss eller på gatan kvällstid, ja nästan varsomhelst. Två, fyra, åtta, tjugo, hundra män går bra. Men inte tre. Först nu inser jag att det är en flashback från när jag som sextonåring blev våldtagen av just tre män.”

Horace var inget geni när jag träffade honom. Han var bara nörd.

Hon berättade om våldtäkten redan under metoo, men pratar fortfarande hellre om strukturerna bakom brottet. Att det inte handlar om sex utan om kränkandet av människovärdet.

Annons

– Gruppvåldtäkter är som krigsvåldtäkter. Det är massvåldtäkter, det handlar om att bygga manliga allianser. Det är fullständigt oväsentligt om det är dig de våldtar eller mig. Du är ung och snygg men jag duger lika bra i det läget eftersom det inte handlar om attraktion eller ens erotik utan bara om kvinnohat. Det är gruppen som gör det därför att den identifierar oss som lägre stående varelser. Om det kommer in ryska soldater i rummet här nu så ser de oss som två tillgängliga kvinnor. Jag har grubblat över detta, min hjärna har gått i spinn över att män känner att de inte behöver respektera våra kroppar.

De mekanismerna är svåra att förstå som kvinna. Sex är så kopplat till attraktion, inte till makt.

– Jo. Jag förstår dig. Vi fungerar inte så. Om vi känner att ”nu ska jag fanimej kränka den där översittarkarln”, då går vi ju inte fram och drar ner gylfen, drar ut organet, slår en knut på det och går därifrån.

Nej.

– Alltså det finns ju inte. Men män tänker motsvarande. Vissa män. Jag försöker verkligen skriva det, vissa män. Alla känner en våldtäktsman eller tafsare. Men alla män begår inte övergrepp. Därför är det inte naturligt. Penetrationen är ingen seger för mannen.

Professorn och författaren har skrivit fem böcker på sex år. ”Det var så uppdämt.”
Professorn och författaren har skrivit fem böcker på sex år. ”Det var så uppdämt.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Det sista anspelar på ett kritiserat citat av exmaken Horace Engdahl. I början av året skrev jag en krönika till hans och Lena Anderssons försvar, där jag hyllade deras mod att gå mot strömmen i ett likriktat debattklimat. Ebba Witt-Brattström funderade på att replikera i en debattartikel men skrev i stället av sig i anteckningsboken.

– ”De borde hedras.” Då blev jag sur på dig. När jag läste den tänkte jag ”Okej, Malin, varför ska vi inte hedra Adolf Hitler för att han införde den mest moderna, djurvänliga lagstiftningen i världen och dessutom antiröklagar? Det tycker jag var modigt.”

Det var en hård jämförelse.

– Nej, men, alltså hylla för vadå? De är sexister. Varför ska vi hylla sexister? Tänkte jag.

Hon är trött på att prata och få frågor om exmaken, men återkommer ofta till honom själv:

– Horace var inget geni när jag träffade honom. Han var bara nörd. Han var en väldigt söt nörd. Som luktade damm. Eller ensamhet eller vad man ska säga. Det var något väldigt tappat över honom och jag har alltid haft starka moderlighetskänslor.

Exmakarna drabbade nyligen samman på Centralbron. Kulturens före detta kungapar kom gåendes från varsitt håll.

– Jag var på väg till Göteborg för att se den här föreställningen, ”Lärda kvinnor”. Vem kommer mot mig om inte Horace Engdahl?

Jag tänkte att nu går det för långt. Vi kommer ju få barnbarn.

Annons

De har inte pratat sedan skilsmässan. Han har brutit med henne helt, säger hon. Men genom hans advokat har hon fått veta att han önskar dubbletter ur familjefotoalbumet.

– Då tänkte jag, så bra, då ska jag nu fråga honom. Jag har skickat tre vykort om fotodubbletterna under fem år. Det är de där lådorna där, säger hon och pekar på två staplar i ett hörn.

Samtalet uteblev.

– Vet du vad som händer? På två meters avstånd avviker karln och går över körbanan för att slippa passera mig. Jag tänkte att nu går det för långt. Vi kommer ju få barnbarn. Tack och lov har jag mina första barnbarn med mitt första ex som i varje fall pratar med mig.

”Jag njuter av att ha en enorm frihet som jag kanske aldrig riktigt har haft.”
”Jag njuter av att ha en enorm frihet som jag kanske aldrig riktigt har haft.” Foto: Staffan Löwstedt

Hur blev det så här?

Annons

– Du vet avdelningen kränkta män... den är stor. Det finns ingen objektiv orsak. Jag har inte gjort något mer än att lämna honom och då påpekade han att i Svenska Akademien har det aldrig skett att en ledsagare har lämnat sin ledamot sedan 1786, utom med fötterna före, alltså död. Då tänkte jag att det var väl på tiden då.

Varför bestämde du dig för att vara så öppen i media om ert uppbrott?

– Därför att det också är en del av den här ”the wife”-institutionen att vi skyddar männen. Varför ska vi skydda männen? Varför kan inte vi få säga det vi vill? Man måste bryta pakten. Det var det Märta Tikkanen gjorde i ”Århundradets kärlekssaga”. Hon sa: om jag inte får ge min version dör jag. En kvinna får inte kritisera sin man. Det finns en pakt som går ut på att män får göra vad som helst mot sina fruar men om fruarna protesterar så är det illojalitet. Det har jag inte förstått.

Är du lycklig nu?

– Ja, det är jag verkligen! Jag njuter av att ha en enorm frihet som jag kanske aldrig riktigt har haft.

Sedan skilsmässan har hon kommit ut med fem böcker. Bland andra ”Stå i bredd: 1970-talets kvinnor, män och litteratur”, ”Kulturmannen och andra texter” och den skönlitterära debuten ”Århundradets kärlekskrig”.

De vill väl inte ha en miljon galna, radikaliserade islamister på sig.

Annons

– Det var så uppdämt. Varför kan jag skriva fem böcker på sex år? Det kan jag göra för att jag inte har någon som hela tiden droppar det här giftet att det ska vara sparsmakat, genialiskt, på en hög nivå som jag inte kan nå. Dropp, dropp, dropp.

Är det någon som sagt allt detta eller har du tolkat det så?

– Nej, nej, det ingick ju i den här dompteringsstrategin. Men samtidigt har jag alltid haft en större publik. Det var schizofrent att komma ut och alltid ha en större publik samtidigt med vardagens rutindissande hemma. Det var ju anledningen till att Ulrika Knutson gjorde dubbelporträttet av oss i Månadsjournalen.

Med rubriken ”Kulturens kungapar”, 1998.

– Ja. Jag var ju mycket mer känd. Nej, han hade börjat bli känd. Han var bisittare åt Gunilla Kindstrand... Eller de två var programledare ihop. Men jag har ju alltid haft en stor publik ute i landet. Varit ute och föreläst sedan 1974. Det var ju så jag drog in pengar till vår familj.

Du har varit viktigare för hans kändisskap än han för ditt?

– Absolut! Absolut. Och den typen av kändisskap.

Annons

”Historiens metoo-vrål” är en uppgörelse med kvinnoförtrycket i samtiden och genom tiderna. I krig, litteratur, äktenskap. Dessutom ägnar hon många sidor åt för henne ny mark: hedersvåld och könsstympning. Ett oväntat anslag från Ebba Witt Brattström som ibland kritiserats för att hålla sig borta från sådana ämnen. Samtidigt ligger de i tiden nu.

– Det har länge ansetts vara rasistiskt. Om man skriver om det i en artikel så vill redaktören stryka.

Är det så?

– Ja, då får man stryka ner. Det gäller min förläggare också. De vill väl inte ha en miljon galna, radikaliserade islamister på sig.

Du har upplevt det hos ditt förlag att ”skriv nu inte för mycket om det här”?

– Jag vill inte skylla på mitt förlag, det låter ju inte klokt. Men om jag säger såhär: redaktörer och även förläggare är försiktiga. Man är försiktig i Sverige.

För att vi lever i ett drevsamhälle?

– Dels det. Vi är väldigt, väldigt försiktiga när det kommer till rasism och det tycker jag är jättebra. Men sexism kommer inte upp på samma nivå. Sexism är okej. Du är rasist om du kritiserar den här barbariska sedvänjan, då förstår du inte att det är en viktig kulturell del av deras identitet. Hur ska jag säga… Vi är så hjärntvättade. Varför skulle inte de flickorna ha samma rättigheter som vi andra?

Jag tänkte att jag skulle ta ett helt år på mig.

Annons

Hon återkommer till jämförelsen mellan sexism och rasism i boken. Inte för att de är jämförbara storheter, men för att illustrera ett normaliserat kvinnoförtryck.

Författaren fruktar upprörda reaktioner.

– Jag kommer få alla på mig! Judisk krönika kanske skriver hatporträtt för att jag försöker förringa antisemitism eller något. Och talibanerna också! Och sedan kommer jag där i mitten: ”Jag försöker bara tala om att kvinnor också är människor!”

Ebba Witt-Brattström avser att skriva ”så länge skallen är på plats”. Nästa bok blir mer personlig. Hon planerar att skriva dokumentärfiktion om sin mormor som räddade mamma och moster undan Röda armén vid Svarta havet i Odessa 1921.

– När jag plötsligt efter fyra söner får en sondotter tänker jag att hon måste veta något om kvinnorna i min släkt. Jag tänkte att jag skulle ta ett helt år på mig.

Vi avslutar intervjun efter tre timmar och två omgångar pulverkaffe. Ebba Witt-Brattström ska köpa present till sondottern, sedan se ”Carmen” på Kungliga operan.

Annons

Hon ger mig en kram och ett signerat exemplar av essäsamlingen ”Kulturmannen och Kulturkvinnan”. Fem dagar senare, samma dag som exmaken uteslutits ur Nobelkommittén, mejlar hon ett tidigt grattis inför kvinnodagen, och vill justera ett citat.

Ramlade på en anteckning i min lilla ”idé”anteckningsbok som handlade om din krönika, den vi diskuterade. Det var faktiskt inte Hitler jag hade tänkt använda som exempel på modet att vara kärringen-mot-strömmen. Det var Jimmie Åkesson. "Modet" att vara rasist, var min parallell...

I rättvisans namn, ingen direkt massmördare.

Och så fortsätter Akademiflixen! Wow, härliga tider.

Ebba Witt-Brattström på Södermalm i Stockholm. Vid intervjun har hon just kommit hem från Göteborg där hon sett salongsvärdinnan Philaminte, porträttlik henne själv i mörkt hår, läppstift och svartbågade glasögon. Hon skrev om uppsättningen i Göteborgs-Posten.
Ebba Witt-Brattström på Södermalm i Stockholm. Vid intervjun har hon just kommit hem från Göteborg där hon sett salongsvärdinnan Philaminte, porträttlik henne själv i mörkt hår, läppstift och svartbågade glasögon. Hon skrev om uppsättningen i Göteborgs-Posten.

Fotnot: Horace Engdahl har erbjudits att läsa och bemöta de delar i texten som handlar om honom, men har tackat nej.

Fruktar upprörda reaktioner på nya boken: ”Kommer få alla på mig.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 6

Författaren erkänner att hon genom åren bidragit till att upphöja kulturmän.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 6

Witt-Brattström bjuder på pulverkaffe, choklad och kakor i sin bostad.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 6

Professorn och författaren har skrivit fem böcker på sex år. ”Det var så uppdämt.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6

”Jag njuter av att ha en enorm frihet som jag kanske aldrig riktigt har haft.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 6

Ebba Witt-Brattström på Södermalm i Stockholm. Vid intervjun har hon just kommit hem från Göteborg där hon sett salongsvärdinnan Philaminte, porträttlik henne själv i mörkt hår, läppstift och svartbågade glasögon. Hon skrev om uppsättningen i Göteborgs-Posten.

Bild 6 av 6