Annons

Hörlurarna blir ett bandage att lindra sorgen med

Foto: Heiko Junge/TT och Adam Wrafter

Lusten att skriva om popkultur försvann förra fredagen. Men faktiskt kan musik fungera som en trygg famn när man har sorg.

Under strecket
Publicerad

Jag hade tänkt att inleda med ett fnissigt citat om en girig musikbransch som Hunter S Thompson lär ha yppat. Kanske hade jag lett det vidare in på ett resonemang om den pågående tvist som seglat upp i hårdrocksbandet Ghost, där fyra av bandets medlemmar – The Nameless Ghouls – nyligen stämt sångaren Pappa Emeritus III, för uteblivna arvoden under flera års tid. Enligt Linköpings tingsrätt har Papa E ännu inte bemött stämningsansökan och om det hela nu förts på tal så hade jag, för genomskinlighetens skull, nämnt att en av gastarna finns i min bekantskapskrets.

Kanske hade jag även skrivit om hur jag reagerat över hur oerhört lite denne haft att leva på, samtidigt som en amerikansk Grammy stod och blänkte i hens vardagsrum. Samt hur jag eventuellt kan ha vägt den där Grammystatyetten i handen – liksom bara för att känna dess tyngd – medan min vän, tillika gastens sambo, uppsökte toaletten. Kanske gled även orden ”Tack, tack som fan!” över mina läppar, nu när jag ändå stod där med en extremt sällsynt och prestigefull Grammy i handen. Ghost är för övrigt det enda svenska band som plockat hem priset i sin kategori.

Annons
Annons

Garanterat hade jag använt det där Gonzo-tugget för att berätta för er om det ambitiösa nya numret av musikmagasinet Sonic – i vilket Papa Emeritus III för övrigt intervjuas om sin Grammy. Den över 100 sidor tjocka lyxläsningen bär nämligen temat Los Angeles. Staden som kommit att bli en symbol för – och ett nav i – den moderna popvärlden. Särskilt fastnade jag för Klas Ekmans intro om det vackra i smutsen – om hur samma giftiga partiklar fyller luften, som också ger staden sitt mytomspunna skimmer. Om hur dekadensen sipprar ner och gör sitt avtryck i den konst som skapas där.

Men så hände då det otänkbara här, i vardagen. De senaste dagarna har tillvaron har tett sig som ett slags vakuum där tiden står stilla och rör sig rusande snabbt på en och samma gång. Vi förskräcktes alla av nyheterna om attentatet i förra veckan. Och med ens rann humorn bort från Thompsons råa jargong och att skriva om den popkultur som utgjort mitt livselixir har känts oöverstigligt.

Fingertopparna irrar planlöst över tangentbordet och jag ger upp gång efter annan. Under ett försök överröstas Lana Del Reys släpiga röst från skivtallriken – liksom tankarna – av polishelikoptrar som hovrar ovanför lägenheten. Antagligen hade jag inte varit mottaglig för solblekt croonersång från ett drömmigt Kalifornien ändå. Men till slut når barnets sång fram, den om ekorren med ett stort bandage om svansen.

På sträckan mellan hemmet och kontoret är vägen avspärrad med piketbussar, häktningsförhandlingar tydligen. Jag önskar att jag hade ett stort jävla bandage som kunde lindra i det här – lindra som synen av tiotusentals stockholmare som tar tillbaka den stad som är vår. Stockholmare med rötter i norr och söder och över hela världen som står upp för kärleken och solidariteten som präglar vår stad. På bussen mot jobbet inser jag att bandaget ligger i min handväska, i form av ett par slitna hörlurar. Sommaren 2011, lördagen den 23:e juli för att vara exakt och dagen efter det fruktansvärda terrorattentaten på Utøya och i Oslo, åkte jag exakt samma rutt. Jag vikarierade som musikredaktör vid Sveriges Radio och nu var all musik – som brukligt vid stora nyhetshändelser – tvungen att läggas om i realtid (bland annat för att Rihannas ”Man down” spelades frekvent i P3 vid den här tiden). Jag kommer aldrig att glömma vad som skulle komma att höras först i den extrainsatta livesändningen:

When you’re lost and you’re alone

And can’t get back again

I will find you

Darling and I will bring you home

And if you want to cry

I am here to dry your eyes

Det är något med Helen Folasade Adus röst som får varje stavelse att kännas som en varm och trygg famn. Även om det känns trivialt att alls skriva om musik, med fredagens attentat som ett färskt sår, så kanske Sades ”By your side” kan få fungera som bandage också för någon annan som behöver det.

P.S. Stockholm, jag älskar dig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons