Annons

”Höstbudgeten slår med full kraft mot Filipstad”

Foto: Anna Tärnhuvud/Aftonbladet/TT

Höstbudgeten visar att regeringen inte förstår allvaret ute i landet. Filipstad skulle behöva investera cirka 80 miljoner kronor per år i vuxenutbildning – istället måste staden spara 60 miljoner. Det skriver Jim Frölander i Filipstads kommun.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

DEBATT | INTEGRATION

Filipstad har figurerat en del i medierna under senare tid, som exempel på hur kommuner får ta konsekvenser för den över tid alltmer dysfunktionella migrationspolitiken. I vårt arbete med integration har vi sedan 2014 kunnat se hur migrationspolitiken påverkat hela samhället. Vi har försökt att visa på konsekvenserna av och verkligheten bakom en överdrivet positivt tolkad och tvättad statistik. En ofta skönmålad bild av verkligheten har använts för att rättfärdiga olika kortsiktiga beslut, där de etablerade politiska partierna har sagt sig vilja hålla en rågång mot en växande invandringskritisk opposition. Till exempel har man valt att presentera data över de som kom efter 2016 och de som kom före 2010 för att påvisa att integrationen går bra. Medvetet har man valt att bortse från den massiva flyktingvåg som skedde under åren däremellan vilken är en grupp som till 80-90 procent har hamnat på den svenska landsbygden.

Ytterligare fler migranter har hamnat på landsbygden genom att rika kommuner i bland annat Stockholmsområdet aktivt hjälpt personer som inte får jobb att flytta till glesbygden. Förra året tog Filipstad emot 96 vuxna migranter från de mer välbeställda kommunerna. De som nu betalar priset för detta är de cirka 80 mindre kommuner som tagit, eller tvingats ta ett stort ansvar för den långa, stora flyktingvågen mellan 2012 och 2016. De olika regeringarna under denna period har ett stort ansvar för den uppkomna situationen då man mangrant vägrat att förhålla sig till den verklighet som ett antal – som regel landsbygdskommuner – började larma om redan 2014.

De flera hundratusen människor som kom under denna period beskrevs av bland andra politiker som i huvudsak utbildade. Dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson beskrev flyktingarna som akademiker. Men många av dem hade ingen utbildning alls och trots flerårig SFI-utbildning är de ändå utan chans på arbetsmarknaden.

Annons

I verkligheten har de insatser som gjorts för att integrera människor hela tiden skett enligt samma oflexibla, ”one-size-fits-all-modell” som aldrig har fungerat; samma modell som i förlängningen skapat det utanförskap och den segregation som nu återfinns i de flesta större kommuner. Vi kan beskriva modellen som att försöka trycka ner röda fyrkantiga klossar i runda gula hål. Generalfelet är att man har förutsatt att alla människor har samma utgångspunkter och värderingsskalor som vi i Sverige har. Samtidigt visar all forskning på området – inte minst World Values Surveys tidsserier över upp till 28 år – att de människor som på senare år valt att migrera till Sverige till stora delar står extremt långt ifrån det som vårt samhälle är byggt för.

En kvinna från Somalia på vuxenutbildning i Filipstad, från januari 2018.
En kvinna från Somalia på vuxenutbildning i Filipstad, från januari 2018. Foto: Anna Tärnhuvud/Aftonbladet/TT

Det mest förödande i den fortsatta politiken är att jämställa integration med att vid något tillfälle ha någon form av sysselsättning eller arbete. Man förutsätter att individen bär en erfarenhet och position i ett yrkesliv som bara behöver översättas till svenska förhållanden. Man utgår från att alla individer med självklarhet strävar efter egen sysselsättning/försörjning och att de dessutom förstår att detta är en av de skyldigheter man har i det demokratiska samhälle vi lever i. Därför fortsätter systemet att ösa in pengar i lågkvalificerade jobb som upprätthåller status quo, i stället för att investera i den nödvändiga kompetenshöjning som gör att man kan få eller ta ett normalt arbete. Detta gör också att migranterna fortsatt förväntar sig att de skall tilldelas ett arbete, snarare än att ett arbete är något man söker, strävar och anstränger sig för att få – till exempel genom att investera i sin egen framtid via i första hand en utbildning som möter vårt samhälles behov och krav.

Vi kommer att fortsätta att bygga utanförskap då många migranters barn inte får den nödvändiga förståelsen från hemmen kring betydelsen av utbildning, arbete och delaktigheten i det samhällsgemensamma. Skolan klarar inte uppdraget själv utan behöver hjälp med att utbilda föräldrarna så att dessa har en möjlighet att stödja, eller i varje fall inte hindra, sina barn att klara åtminstone gymnasiet. Sverige behöver en ny folkbildning för att kapacitetsstärka de föräldrar som i ökande antal hamnar längre och längre från att utvecklas till demokratiska och självständiga individer. Forskningen visar också att migranters värderingar – oavsett ålder – förändras över tid i Sverige. Det behövs väl genomtänkta utbildningsinsatser för att åstadkomma en positiv förändring, något som kräver både pengar och kunskap. Utan individens beredskap att investera i utbildning och förståelse för varför det behövs kommer en stabil etablering på arbetsmarknaden inte åstadkommas. Temporär försörjning genom lågkvalificerade jobb kan ge viktiga erfarenheter av ökad egenmakt, men som enda insats utvecklar den inte den demokratiska samhällsdelaktigheten.

Den nya budget som regeringen presenterade för någon vecka sedan visar tyvärr att man fortfarande inte förstår hur allvarlig situationen är ute i landet. I en situation när Filipstad exempelvis skulle behöva investera cirka 80 miljoner kronor per år i vuxenutbildning för de upp till 800 personer som står extremt långt från arbetsmarknaden, så innebär den nya budgeten istället att Filipstad behöver spara 60 miljoner de närmaste åren – en diskrepans på 140 miljoner.

Ett stort antal kommuner står inför stora sparbeting som en konsekvens av den fortsatt kortsiktiga integrationspolitiken. Vi bygger en situation på den svenska landsbygden som om 10 år kommer att ge en liknande situation som nu gäller i de mest problemfyllda förorterna till de större städerna. Problemet är komplext: det handlar om stad och land, om etniska svenskar och migranter, emancipativa och frihetliga värderingar kontra traditionella normer och samhällen där begrepp som frihet, demokrati och solidaritet aldrig varit en verklighet. Vilket samhälle vill vi ha framdeles? Det är det som bestäms nu.

Jim Frölander
verksamhetsutvecklare, Integration, Filipstads kommun

Uppdrag granskning - Larmet från Filipstad | SVT Playsvtplay.se
Annons
Annons

En kvinna från Somalia på vuxenutbildning i Filipstad, från januari 2018.

Foto: Anna Tärnhuvud/Aftonbladet/TT Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons