Annons

Lisa Irenius:Höstens viktigaste nyhet får inte gå spårlöst förbi

Ännu färre antogs till lärarutbildningen i år än förra året.
Ännu färre antogs till lärarutbildningen i år än förra året. Foto: Henrik Montgomery/TT

Kunskapen står hyfsat stark, värre är det med bildningen i samhället i stort – inställningen till kunskap, ansvar och medmänsklighet. Här spelar lärarna en avgörande roll, men alltför få känner sig kallade.

Under strecket
Publicerad

Varför är det så tyst om höstens kanske viktigaste nyhet? Att det i år blev ännu färre som antogs till lärarutbildningen än förra året, trots att det behövs många tusen fler nya lärare. Att denna för samhället oumbärliga roll inte är mer eftertraktad.

Dessutom har många som antas till lärarutbildningen i dag sämre förutsättningar att klara den. Sedan millennieskiftet har lärarstudenterna sämre studiemeriter och lägre resultat på högskoleprovet än tidigare. Läraryrket har gjort en klassresa nedåt, konstaterar idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin i den nyutkomna boken ”Till bildningens försvar”.

Vi talar om ett av landets viktigaste yrken, ett arbete med alla förutsättningar att vara meningsfullt och utvecklande. Dessutom har lönerna ökat under senare år. Hur är det möjligt att intresset är så lågt?

Ute på lärosätena är det många som kämpar så gott de kan med lärarutbildningarna. Vänder på stenar, prövar nya grepp. I höstbudgeten går 105 miljoner till ett ”lärarförsörjningspaket”. Mer flexibla vägar till yrket ska prövas. Det talas om ännu en reform av utbildningen.

Annons
Annons

Frågan är bara hur mycket problemen handlar om själva utbildningen, egentligen. Huruvida läraryrket lockar hänger rimligen ihop med hur skolan fungerar i stort, och hur arbetsmiljön ser ut, som ledarskribenten Johan Rudström påpekar i Upsala Nya Tidning.

Kanske har det också att göra med hur samhället i stort värderar lärande – och bildning. Barn och unga läser allt mindre, har det rapporterats under den senaste veckan. Inte på 15 år har så få studenter läst humaniora i Sverige och särskilt språkämnena kämpar för sin överlevnad, vilket jag skrivit om tidigare. Det känns symptomatiskt att EU-kommissionens portfölj för kultur och utbildning nu har fått titeln ”innovation och ungdom”. Att kultur inte längre lyfts fram är särskilt märkligt med tanke på det nya, omdebatterade kommissionärsuppdraget att ”skydda den europeiska livsstilen”. Man kan tycka att kultur och bildning, som har spelat en viktig roll för Europas framgångar genom tiderna, borde höra till det man vill skydda.

Jag menar nu inte att allt går utför. Att måla upp en bild av allmänt förfall är att göra det för enkelt för sig. Det stora genomslaget för Tara Westovers gripande självbiografi ”Allt jag fått lära mig” – där hon tack vare studier slår sig fri från en förfärlig uppväxt i en mormonfamilj – visar hur berättelsen om kunskapens kraft står stark. Senaste SOM-rapporten visar att alltfler svenskar har högt förtroende för vetenskapen.

Nya essäer om humaniora, som i veckan publicerades av Timbro förlag, nyanserar bilden av dess kris. Religionsvetaren Göran Larsson lyfter fram humaniora som en trots allt rätt välmående vetenskap, och litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg ifrågasätter uppfattningen om ett utifrån hotat ämnesområde och menar att det finns mycket som humanister själva kan göra för att stärka sina ämnen.

Annons
Annons

Problemet handlar om just bildning, som är något mer och annat än kunskap.

På många sätt har kunskapen en stark ställning i vårt samhälle. Som Sverker Sörlin påpekar i ”Till bildningens försvar” vet folk i dag mer än tidigare. Problemet handlar om just bildning, som är något mer och annat än kunskap. Sörlin definierar det som ”betydelsen av kunskap för formandet och tillägnelsen av livet som enskild människa och medborgare i ett samhälle”. Det handlar om en inställning till kunskap, ansvar och medmänsklighet – snarare än att avgöra exakt vad man behöver veta. Och det är en inställning som behövs både för en enskild människa och för hela samhället, alla medborgare behöver omfamnas av bildningskulturen.

Det kan låta vagt, och dessutom frustrerande i en mätbarhetsfixerad tid. Kunskaper går ju att mäta, men hur i hela världen mäter man en inställning? Men det är också en del av poängen, att det inte räcker med specifika kunskaper som bockas av, utan att både samhällen och individer mår bra av kontinuerlig, kunskapsbaserad självreflektion.

Även författaren Tara Westover har uttryckt oro för att utbildning i dag har ett alltför ensidigt fokus på specifika kunskaper som behövs i arbetslivet, i stället för att utveckla ett förhållningssätt till livet och lärandet: ”att utvidga sinnet, fördjupa empatin, bredda perspektiven” (intervju i Forbes).

Men att förändra en inställning är ännu svårare än att mäta den. Sörlin skriver om behovet av en bildningspolitik. Om att de ”kunskapsuppehållande institutionerna” behöver fungera bättre tillsammans, och att universiteten är en ”djupt underutnyttjad institution” när det gäller spridningen av kunskap till hela samhället. Viktigast för förmedlingen av bildning är – ja, lärarna.

Och gissa vilka Tara Westover först nämner som svar på frågan om vad hon skulle göra om hon kunde svinga ett trollspö över utbildningssystemet: ”Jag skulle vilja attrahera de bästa lärarna och ge dem självförtroende.”

Det samhälle som inte kan trolla gör klokt i att på alla andra möjliga vis försöka uppnå detta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons