Annons

Hotad vardagsmiddag stärker identitet och hälsa

”Vardagsmiddagar äter vi vid 17-tiden före alla fotbollsträningar. Killarna kan vara snabba med att tycka ’nu är det klart’”, men vi försöker ändå samlas en stund varje dag, säger Jenny Jewert. Från vänster Magnus med sönerna Nils, 13 år och Dag, 11 år och längst fram Folke, 8 år.
”Vardagsmiddagar äter vi vid 17-tiden före alla fotbollsträningar. Killarna kan vara snabba med att tycka ’nu är det klart’”, men vi försöker ändå samlas en stund varje dag, säger Jenny Jewert. Från vänster Magnus med sönerna Nils, 13 år och Dag, 11 år och längst fram Folke, 8 år. Foto: Ari Luostarinen

Allt fler följer en diet, ensamätandet ökar och matens roll som identitets- och statusmarkör blir allt starkare. Ändå är en gemensam måltid bland det viktigaste för hälsan och relationerna. Familjen Jewert försöker hinna äta ihop före fotbollsträningen.

Under strecket
Publicerad

Hela familjen samlad utanför huset. På ena sidan om huset betar tjurarna och fåren i sina hagar. På andra sidan finns hönshuset.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 2

Familjen Jewert äter nästan uteslutande kött från de egna djuren som dessutom slaktas på gården. De har både Gotlandsfår och gutefår (som här på bilden). Och så fem tjurar.

Foto: Ari Luostarinen Bild 2 av 2

Hela familjen samlad utanför huset. På ena sidan om huset betar tjurarna och fåren i sina hagar. På andra sidan finns hönshuset.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 1

Efter att ha kört på vindlande landsvägar över slättmark och genom skogar är det dags att svänga in på en guppig grusväg som tar slut vid familjen Jewerts hus i en liten by några mil nordost om Uppsala. I denna pastorala idyll bor de och deras fem tjurar och 19 tackor med lamm som betar i hagarna utanför huset.

Anledningen till att vi åkt just hit i denna första del av artikelserien ”Äta tillsammans” är att Jenny Jewert, miljö- och vetenskapsjournalist, varit redaktör för boken ”Varning för mat – om hur något livsviktigt har blivit livsfarligt” som sätter fingret på svenskens relation till mat i landet Lagom år 2018. Fjorton skribenter ställer frågor som: Är måltidens gemenskap hotad när alla runt bordet följer sin egen diet? Hur kan föräldrar undvika att sprida sin mat-oro till barnen? Vad säger det du äter om din sociala status? Vilken roll spelar matlarmen och filterbubblorna för vår syn på mat? Kan vi lita på forskningen?

Hela familjen samlad utanför huset. På ena sidan om huset betar tjurarna och fåren i sina hagar. På andra sidan finns hönshuset.
Hela familjen samlad utanför huset. På ena sidan om huset betar tjurarna och fåren i sina hagar. På andra sidan finns hönshuset. Foto: Ari Luostarinen
Annons
Annons

Själva idén till boken kom från LRF mjölk som ville göra en omvärldsanalys om oro kopplad till mat. Detta kan förstås få vissa att dra öronen åt sig. Är det mjölk- och köttpropaganda som publiceras ungefär samtidigt som vetenskapstidskriften Science lyfte fram en stor studie som dragit slutsatsen att den som vill göra det bästa för miljön bör sluta konsumera kött och mjölkprodukter?

Nej, någon propagandaskrift hade Jenny Jewert – eller skribenterna – aldrig tackat ja till att medverka i. Boken handlar inte heller om vad någon bör äta, utan om mat som kultur.

Så länge de flesta bodde på landet och odlade sin egen mat var kosten ganska likartad. Men med välstånd, individualisering och urbanisering har matens betydelse som klass- och identitetsmarkör vuxit, inte minst i jämförelse med kläder och musik. Enligt ekonomiprofessorn Tyler Cowen är matkulturen mycket mer dynamisk och föränderlig än popkulturen, berättar Jenny.

– Maten har blivit ett mer avancerat fält, kanske kan man växla in ett kulturellt kapital i matvalen. Förr visade ungdomar sin identitet genom vilken skivsamling de hade hemma, idag gör man det genom vad man har i kylskåpet eller vilken diet man följer.

När de ekonomiska klyftorna minskar mellan medel- och arbetarklass så växer den ängsliga medelklassens längtan att markera distans genom sin konsumtion, i det här fallet maten.

Annons
Annons

–  Vi kanske inte tjänar mer än snickaren men vi dricker fermenterat te och äter quinoa.

I vår del av världen är individuella kostval en självklarhet, men sociologer i boken vittnar om det nödvändiga i att tacka ja till mat som bjuds, när nya relationer ska etableras. Att äta vad någon annan har lagat är ett sätt att visa tillit. Man blottar sig och gör sig sårbar, säger Jenny Jewert och berättar om hur ett ja till en kopp chai i ett skjul på den indiska landsbygden också bjudit på erfarenheten att leta upp lokala läkare.

När vi äter eller har sex öppnar vi upp våra kroppar för något främmande.

När vi äter eller har sex öppnar vi upp våra kroppar för något främmande. Det finns en stark symbolik i detta och att tacka nej till en måltid är i viss mån att avböja en relation, förklarar Jenny.

Den gemensamma vardagsmåltiden är också en ritual som väver samman individerna i en familj mitt i stressen mellan arbete och fritidsaktiviteter.

– Det är viktigt att äta tillsammans och prata om vad vi gjort under dagen och vad som händer framöver. Utan att man tänker på det förmedlar vi normer och värderingar till våra barn. Det är en intim situation. Sen är det visserligen inte alltid så när man har små barn.

Jenny säger att hon minns när hon åt med sin mormor som var bra på att berätta om gamla minnen av människor hon mött.

– Jag tror att vi generation för generation har blivit sämre på att berätta vid middagsbordet. Traderandet var mer levande, mormor var född 1912.

Även om samtalen blir kortfattade över lammgrytan så kan skolan väcka slumrande filosofer.

Annons
Annons

Familjen Jewert äter nästan uteslutande kött från de egna djuren som dessutom slaktas på gården. De har både Gotlandsfår och gutefår (som här på bilden). Och så fem tjurar.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 1

Hon har svårt att föreställa sig att deras tre söner skulle sitta och lyssna på det sättet. De tre sönerna Nils 13, Dag 11 och Folke 8 år uppskattar maten, men några långa måltider med filosofiska diskussioner är inget de efterfrågar än så länge.

– Vardagsmiddagar äter vi vid 17-tiden före alla fotbollsträningar. Killarna kan vara snabba med att tycka ”nu är det klart”, men vi försöker ändå samlas en stund varje dag, säger Jenny.

Även om samtalen blir kortfattade över lammgrytan så kan skolan väcka slumrande filosofer även i nyblivna tonåringar. När Nils fick i uppgift att skriva en argumenterande text i skolan valde han ämnet kött. Nils har flera kompisar som är vegetarianer eller veganer. Själv kallar han sig lite skämtsamt för ”köttitarian”. Eftersom han mest äter familjens eget i allra högsta grad närproducerade naturbeteskött har han många goda argument att presentera. Nils har även kunnat hämta moteld från sin pålästa mamma som även är både biolog och hobbybonde. Hon framhåller att betesdjuren behövs för artrikedomen i hagarna och för att få gödsel till växtodlingen.

Familjen Jewert äter nästan uteslutande kött från de egna djuren som dessutom slaktas på gården. De har både Gotlandsfår och gutefår (som här på bilden). Och så fem tjurar.
Familjen Jewert äter nästan uteslutande kött från de egna djuren som dessutom slaktas på gården. De har både Gotlandsfår och gutefår (som här på bilden). Och så fem tjurar. Foto: Ari Luostarinen

Är det något ni inte äter i er familj?

– Vi är omnivorer, allätare, jag gillar omni-begreppet. Om våra gäster är vegetarianer eller veganer lagar jag gärna en böngryta. Men eftersom Nils är typ1-diabetiker så är vi ganska restriktiva med socker. Har man medicinska skäl för att följa en diet så får man lösa det. Dricker familjen läsk är det zeroläsk till alla. Gör de egen glass med stevia så äter alla den.

Annons
Annons

När Jenny berättar om bemötandet i samband med att äldste sonen fick diabetes typ 1 blir det tydligt att vården ser gemenskapen runt matbordet som en viktig hälsofaktor.

– Budskapet från vården var i stor utsträckning ”ät som vanligt, anpassa insulindosen” när han fick sin diagnos.

Vården ser gemenskapen runt matbordet som en viktig hälsofaktor.

Jenny förundrades ändå över att Nils fick träna på att äta en halv semla för att förstå hur hans kropp skulle reagera på blodsockerhöjningen. Hon hade tänkt sig att de mer skulle fokusera på sockerfri mat som också kan kännas festlig.

– Diabetesvården verkar tänka socialt. Det är så de motiverar det. Små barn ska inte exkluderas. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Om man kan hantera det och få ett fungerande långtidsblodsocker så kanske det är bra att vänta med en lågkolhydratdiet tills man är vuxen.

Jenny råkade sätta igång en hetsig mejldiskussion när hon önskade att de inte skulle äta sött fullt så ofta som de gjorde i skolan.

– Nu har stormen bedarrat, men det är lätt att köra ned i diket i de här frågorna. Det är mycket gemenskap i socker, konstaterar Jenny Jewert.

Även om det ligger i tiden att välja bort vissa sorters mat av olika skäl – socker, mjöl, kött är själva uteslutandet också något som kan provocera.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons