Annons
Gäst

Daniel Schatz:Hotet från Iran kvarstår

Foto: Vahid Salemi/TT

Det främsta målet för de styrande i Iran är fortsatt makt och hegemoni, inte endast över sina egna medborgare, utan över Mellanöstern.

Under strecket
Publicerad

Den iranske generalmajoren Qassem Soleimanis död natten mot fredagen höjer spänningarna i ett redan explosivt Mellanöstern. Som befälhavare för de fruktade Qudsstyrkorna inom Revolutionsgardet och ytterst ansvarig för Irans internationella operationer, koordinerade han regimens understöd till terrorgrupper, miliser och paramilitära organisationer som går Teherans ärenden i Mellanöstern.

Soleimani förkroppsligade under mer än två decennier de iranska mullornas aktivistiska utrikespolitik som, allt sedan den islamiska revolutionen 1979, ämnat till att maximera landets regionala inflytande. Han byggde upp terrororganisationen Hizbollah till en betydande politisk och militär kraft i Libanon och en effektiv allierad till Syriens trängda diktator Bashar al-Assad. Han utövade inflytande över Huthimilisen i Jemen som under mer än fyra år krigat mot en saudiledd koalition, stödd av USA. Han koordinerade Irans understöd till terrorgruppen Hamas på Gazaremsan och flera shiamuslimska milisgrupper i Irak.

Dessa mellanhänder möjliggjorde för Iran att frånsvära sig ansvar – förvisso utan betydande trovärdighet – för vad som i praktiken utgjort statsponsrad terrorism utförd på andra länders territorier. Det shiitiska Irans hegemoniska ambitioner – i kombination med de USA-ledda interventionerna i Afghanistan och Irak – förändrade Mellanösterns regionala maktbalans till Teherans fördel.

Annons
Annons

Maktförskjutningen skedde på bekostnad av de arabiska sunnistaternas politiska och militära intressen. Dessa länder – i synnerhet ärkerivalen Saudiarabien, styrt av det wahabitiska kungahuset – jublar i det tysta över Soleimanis död. Det gör även Israel, som ser det iranska revolutionsgardets verksamhet som ett hot mot landets existens.

Paradoxalt nog har denna dynamik – som intensifierats till följd av Irans nukleära program och landets påstådda inblandning i attacker mot sunniarabiska och amerikanska intressen - lett till ett historiskt närmande mellan Israel och Gulfstater som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain. De forna ärkefienderna – utan formella diplomatiska förbindelser – delar i dag strategiska intressen i regionen, överskuggat av den fasta övertygelsen om att Irans maktambitioner måste stoppas till varje pris.

USA:s överraskande drönarattack utanför Bagdads internationella flygplats sänder ett budskap om att Vita huset inte längre tolererar Irans agerande. Regimen i Teheran – pressad efter en våg av massprotester, en allt djupare ekonomisk kris och ett sammanbrott av det internationella kärnteknikavtal från 2015 som syftade till att hindra landet från att utveckla kärnvapen i utbyte mot lättade sanktioner – kan varken tävla med USA i en ekonomisk kraftmätning eller i ett regelrätt krig.

Trots att dessa styrkeförhållanden är minst sagt ojämna, har Irans styrande prästerskap fortsatt kapacitet till asymmetrisk krigföring i länder som Libanon, Irak, Jemen och Syrien.

Irans utrikesminister Javad Zarif tillkännagav i söndags ett nytt avsteg från kärnteknikavtalet – som USA ensidigt dragit sig ut från - som ett led i att öka pressen mot omvärlden. Samtidigt röstade Iraks parlament igenom en resolution med krav på att amerikanska trupper lämnar landet.

Annons
Annons

Även om bägge sidor säger sig vara inställda på begränsad upptrappning snarare än ett regelrätt krig, riskerar president Trumps liksom den andlige ledaren Khameneis upprepade hot om vedergällning – eller missbedömningar av respektive parts intentioner – i värsta fall utlösa en riskfylld reaktionsspiral som ingen sida till slut kan kontrollera. Medan de långsiktiga konsekvenserna är svåra att förutspå, är det mer säkert att Irans destabiliserande roll i en av världens mest säkerhetspolitiskt känsliga regioner kommer att fortgå.

40 år efter den islamiska revolutionen styrs Iran alltjämt av en totalitär regim som underkuvar sin befolkning, behandlar kvinnor som andra klassens medborgare, avrättar oliktänkande och för landet allt längre bort från en väg mot demokrati, öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter. Det främsta målet för de styrande är fortsatt makt och hegemoni, inte endast över sina egna medborgare, utan över Mellanöstern. Denna mångåriga tragedi kommer Soleimanis död inte att förändra.

DANIEL SCHATZ är fil dr i statsvetenskap, fri skribent och Visiting Scholar vid New York University.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons