Annons

Lisa Irenius:Houellebecq avslöjar våra omöjliga drömmar

Den franske författaren Michel Houellebecq, född 1956, är känd för böcker som ”Elementarpartiklarna” och ”Underkastelse”.
Den franske författaren Michel Houellebecq, född 1956, är känd för böcker som ”Elementarpartiklarna” och ”Underkastelse”. Foto: Nick Zonna/IBL

Sexistiskt elände – eller hyllning av kvinnor och kärlek? Den franske författaren Michel Houellebecqs nya roman är förrädisk för den som söker tydliga svar på samtidens frågor. Framför allt visar den på vår tids omöjliga drömmar.

Under strecket
Publicerad

Den franske författaren Michel Houellebecqs dragningskraft handlar bland annat om provokationens kittling och pessimismens lockelse. Och man kan notera att både provokationer och pessimism, liksom Houellebecqs läsarskara, har blivit alltmer mainstream sedan hans genombrott för runt tjugo år sedan.

I Frankrike råder nu stor uppståndelse kring Michel Houellebecqs nya roman ”Sérotonine”, som utkom den 4 januari i 320 000 exemplar och redan har fått tryckas om i en ny upplaga.

Den 1 januari tilldelades författaren även Hederslegionen, Frankrikes främsta statsorden. Det är välförtjänt med tanke på hans litterära meriter och exceptionella framgångar även utomlands – men det är också ironiskt att president Emmanuel Macron, som gick till val på optimism, därmed medaljerar pessimismens mästare. Och som det ser ut i dag verkar det vara den senare som har tagit hem den verkliga segern.

För Houellebecq hade knappast rönt sådana framgångar om den cynism och pessimism han skildrar inte vore attityder som också går hem hos läsekretsen. I det avseendet är även det ökande svenska intresset för hans böcker ett omen. Inställningen att allt går åt helvete tycks spridas alltmer även på våra breddgrader. I Frankrike har pessimismen en lång historia, och i dag anser drygt 80 procent att landet utvecklas i fel riktning.

Annons
Annons

”Sérotonine” är en typisk Houellebecq-roman på flera vis, om en medelålders, cynisk antihjälte med stort intresse för kvinnor och erotik (dock själv impotent på grund av antidepressiv medicin). Genom berättelsen strömmar författarens vanliga kritik mot nyliberalism, feminism och individualism. Men här ryms också en mängd olika teman – kärlek, lycka, depression, storstad, landsbygd, vänskap, åldrande, manlighet, kvinnlighet, jordbruk, frihandel...

Det mest slående med Michel Houellebecqs nya roman är att den är mer mångbottnad och sökande än flera tidigare böcker. Det gör den litterärt sett till ett av hans bättre verk. Frågan är vad romanen egentligen avslöjar om vår tid.

”Sedan tjugo år tillbaka läser man Houellebecq för att veta hur läget är. Det finns inga bättre dokument om den aktuella situationen för samhället, litteraturen och språket”, menar litteraturprofessorn Antoine Compagnon i Le Monde (3/1).

”Sérotonine” är framför allt en iscensättning av hur även vinnare i dag tenderar att se sig som förlorare.

Men ”Sérotonine” är förrädisk för den som söker tydliga svar på samtidens frågor. Det är möjligt att läsa romanen som att kärlek är omöjligt – eller som att kärlek visst kan finnas och vara räddningen. Man kan läsa den som ett sexistiskt förminskande av kvinnor till horor och hemmafruar – eller som att kvinnlighet representerar det goda i världen.

Klimatkramare kan uppskatta vurmen för lokalproducerat, klimatcyniker kan skratta åt hur berättarjaget hånar den ekomedvetna borgerligheten och saboterar källsorteringen genom att kasta vinflaskor i behållaren för papper: ”Jag kommer kanske inte ha gjort så mycket bra i livet, men jag kommer åtminstone ha bidragit till att förstöra planeten.”

Annons
Annons

Många har tolkat ”Sérotonine” som att Houellebecq förutsåg den stora franska proteströrelsen ”Gula västarna”. Det är att ta i – att jordbrukare protesterar genom att blockera en väg (vilket sker i en av romanens många sidoberättelser) inträffar återkommande i Frankrike. Men visst fångar han den lokala och småskaliga produktionens utsatthet i ett globalt, kapitalistiskt system, liksom spänningen mellan stad och landsbygd.

Samtidigt vore det missvisande att påstå att Houellebecq ger röst åt samhällets förlorare, för ”Sérotonine” är framför allt en iscensättning av hur även vinnare i dag tenderar att se sig som förlorare. Det deprimerade berättarjaget har en hög utbildning (agronom, precis som Houellebecq), ett jobb på jordbruksdepartementet (som han säger upp sig från) och ett arv på sju miljoner på banken. Dessutom har han, åtminstone tidigare i sitt liv, rönt en hel del framgångar hos det motsatta könet.

Hur är det möjligt att en person med sådana förutsättningar kan ha en så svart bild av tillvaron? Jag kommer att tänka på vad den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev sa i en intervju här i SvD Kultur förra helgen: ”Det som hände under 1990-talet, tror jag, var att vi började låtsas att allt kan vara ett win-win game, i ekonomin och ännu mer på det moraliska planet. Idén att man inte behöver offra någonting värdefullt, att man i princip inte behöver fatta några svåra beslut, har gett upphov till ett samhälle där man blir pessimistisk och desperat i det ögonblick när man upptäcker att det finns svåra val som vi måste göra.”

I ”Sérotonine” är just drömmen om en omöjlig ”win-win”-tvåsamhet central: berättarjaget hyser både en romantisk föreställning om sann kärlek, om passionerad erotisk samvaro med ”den rätta” – och en nostalgisk idé om äktenskapet som plikt och samhällelig grundpelare. Och samtidigt som han förespråkar småskaligt jordbruk njuter han av stormarknader med tjugo sorters hummus.

Jag tror egentligen inte att det är Houellebecqs avsikt, men för mig blir ”Sérotonine” en påminnelse om den lika tråkiga som fundamentala insikten att det, som man säger i Frankrike, inte går att få både smöret och pengarna för smöret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons