Michel Houllebecq.
Michel Houllebecq. Foto: Moa Hoff

Har litteraturens bad boy funnit gud?

Är detta den nye Michel Houellebecq – en lyckligt gift, högerextrem religiös sökare?

Publicerad

Michel Houellebecq har inte gett en intervju på två år. Men så i oktobernumret av Europas äldsta kulturtidskrift Revue des deux mondes är det dags igen. Det är dock inte en regelrätt intervju utan ett samtal med Geoffroy Lejeune, redaktör för Valeurs Actuelles, en konservativ tidskrift som, liksom Revue des deux mondes, har anklagats för att glida allt längre högerut, mot bruna territorier. Ämnet som avhandlas: den katolska kyrkans ”självmord”.

Nu är religiösa bryderier kanske inte det man främst sammanknippar med Frankrikes mest omsusade författare. Han är förvisso känd för att 2002, i en intervju med tidskriften Lire, ha förolämpat islam genom att kalla religionen den mest korkade. Och, visst det är sant att han uppfann en religion i ”Refug”, romanen från 2005 där mänskligheten ersätter sig själv med klonade kopior.

Kanske har de flesta missat att själva kärnan hos Houellebecq i själva verket utgörs av ett religiöst sökande.

Annons

Ändå är det den politiskt inkorrekta förolämpningen av islam, snarare än intresset för religionen i sig, som känns Houellebecqsk, enfant terrible som han är. Eller är det en missuppfattning? Kanske har de flesta missat att själva kärnan hos Houellebecq i själva verket utgörs av ett religiöst sökande.

Det är en tanke som Agathe Novak-Lechevalier för fram i studien ”Houellebecq – l’art de la consolation” från 2018. I en intervju med Le Figaro (1/3-2019) säger hon, apropå ”Underkastelse”, Houellebecqs ironiska roman om ett Frankrike som väljer att bli muslimskt, att det inte är islam som är det centrala i boken utan frågan om huruvida ett samhälle är möjligt utan religion.

Houellebecq skildrar hur individualismen och det moderna samhället sakta men säkert bryter ner banden mellan medborgarna, som utan religionen är mer eller mindre försvarslösa. I Revue des deux mondes filosoferar Houellebecq om den katolska kyrkan. Ska människorna lockas tillbaka så måste den sluta intressera sig så mycket för förnuftet och istället anpassa sig efter samtiden.

Annons
”Serotonin” är huvudingrediensen i den anti-depressiva medicin som gör den nya romanens huvudperson Florent-Claude Labrouste illamående och impotent.
”Serotonin” är huvudingrediensen i den anti-depressiva medicin som gör den nya romanens huvudperson Florent-Claude Labrouste illamående och impotent. Foto: Swan Gallet/TT

Houellebecqs nya roman ”Serotonin”, hans sjunde, slutar till och med i en känsla av, ja, gudstro. Nog för att vägen dit är très houellebecquien, med allt från djursex (den totala liberalismen) till självmordsbenägna bönder (det moderna samhällets olycksbarn) och pedofili (ondskan som alltid finns närvarande i författarens böcker). Men ändå, när Gud kommer in utan ironi finns det bara en fråga att ställa sig: vad pågår?

Annons

I en remarkabel scen i den nyligen utkomna spelfilmen ”Thalasso” börjar den franska litteraturens största cyniker till och med att gråta när han berättar att han tror på ett liv efter detta. Inför Gérard Depardieu av alla människor, vars enorma mage väller ut genom den badrock som är vardagsuniformen på den kuranstalt vid Normandies kust där de befinner sig – ett slags specialgjord krets i helvetet för författaren eftersom man inte får röka någonstans; dessutom är vinlistan off-limits och han förväntas utsätta sin kropp för kryoterapi, förment hälsofrämjande nedkylning av kroppen till extremt låga temperaturer.

Nihilisten, misantropen, provokatören. Dessa har varit Michel Houellebecqs etiketter sedan 1994 års genombrottet ”Extension du domaine de la lutte”, översatt till svenska som ”Konkurrens till döds”. Utvidgningen den franska titeln refererar till är insikten att även det sexuella livet numera är indelat i en elit och ett proletariat. På den sexuella marknaden finns många förlorare, särskilt bland männen.

Ett mer förlåtande sätt att se på hans författarskap är att Houellebecq sedan första romanen försökt beskriva kapitalismen

Om den första bokens marxistiska anslag gjorde honom poppis bland den franska vänstern blev han dess nemesis med nästa. ”Elementarpartiklar” – ett frontalangrepp på 68-generationen och individualismen – kom ut 1998 och blev en bästsäljare i Frankrike med hundratusentals sålda exemplar. Hans rykte som misogyn gubbe och misstänkt rasist befästes sedan när han lät karaktärer framföra hyllningar till prostitution och uttrycka glädje över döda palestinier i 2001 års ”Plattform”.

Annons

Sedan dess har han alltmer upplevts som en reaktionär traditionalist, och har blivit ett rött skynke för många progressiva läsare. Ett mer förlåtande sätt att se på hans författarskap är att Houellebecq sedan första romanen försökt beskriva kapitalismen, inte bara som ett ekonomiskt system utan som ett ramverk som påverkar och strukturerar alla aspekter av våra liv, även sex, hälsa, kärlek och död.

I Houellebecqs värld är den moderna vänstern ointresserad av vilka konsekvenser nedbrytandet av traditionella samhällsband får, de är lika mycket på den individuella frihetens sida som vilken liberal som helst.

Fraxit. Den ständigt kontroversielle författaren är villig att rösta på vemhelst som säkrar franskt utträde ur EU och Nato.
Fraxit. Den ständigt kontroversielle författaren är villig att rösta på vemhelst som säkrar franskt utträde ur EU och Nato. Foto: Martin Meissner/AP

På många sätt är Michel Houellebecq den författare som bäst speglar den rörelse bort från liberalism och mot konservatism som vi har sett inom den europeiska högern under de två senaste årtiondena. Hans huvudpersoner är ofta medelålders män som ser sin traditionella status skjutas i sank av progressiva rörelser i samklang med en ekonomisk liberalism som delar in människor i vinnare och förlorare.

Annons

Romanerna uppmärksammas, älskas och hatas för att de inte är politiskt korrekta och det faktum att de ibland tycks förutspå framtiden ökar bara hans status som sanningssägare. Äldre kvinnor beskrivs nedsättande, unga kvinnor objektifieras, svepande omdömen pådyvlas holländare och muslimer, horor är lyckliga, feminismen sägs ha förstört relationen mellan män och kvinnor och patriarkatet kan vara att föredra även om det kräver konvertering till islam. Utanför sina böcker försvarar Houellebecq samtidigt högerextrema tänkare som Eric Zemmour och skriver hyllningsartiklar till Donald Trump.

En del av detta positionerande är säkerligen mytbildning från en författare som har tjänat tiotals miljoner euro på sina böcker och känner att han kan göra lite vad han vill. I Serge Gainsbourgs fotspår har han gjort sig själv till ett slags vandrade konstverk med sin parkas och uteliggarstil, och även om han ibland liknas vid Charles Baudelaire, har han under den senaste tiden helt klart snott frisyr från Victor Hugo.

I en film från vigseln på borgmästeriet ser man Houellebecq i tårar. Sällan har en make sett så rörd ut, så uppfylld av ren och skär lycka.

Annons

När Houellebecq också, efter många år i exil, flyttade tillbaka till Frankrike valde han en lägenhet i en av de brutalistiska skyskraporna i Paris China Town i det 13:e arrondissementet, med utsikt bort från stan, ut över ringvägen. Områdets verkliga restauranger, hotell och matvaruaffärer figurerar både i ”Kartan och territoriet”, den roman han vann Goncourtpriset för 2010, men även i ”Serotonin”. Det är en geografi långt ifrån instagrambilden av den franska huvudstaden, men mycket passande för Michel Houellebecq.

Kanske är det till slut kärlek som ligger till grunden för allt? I september 2018 avslöjades det att Michel Houllebecq och Qianyum Lysis Li hade gift sig med före detta presidenten Nicolas Sarkozy och hans fru Carla Bruni bland de få gästerna. I en film från vigseln på borgmästeriet ser man Houellebecq i tårar. Sällan har en make sett så rörd ut, så uppfylld av ren och skär lycka. Naturligtvis började vissa av hans fans genast att frukta att han skulle förlora sin skärpa.

Michel Houellebecq och hustrun Qianyum Lysis Li.
Michel Houellebecq och hustrun Qianyum Lysis Li. Foto: Swan Gallet/TT
Annons

Lysis Li, som är Houellebecqs tredje fru, är ett tjugotal år yngre än Houellebecqs 62 år och från Shanghai. Mycket mer vet man inte om henne och hennes Instagram är numera nedsläckt. Enligt vissa källor träffades de när Lysis Li gjorde en universitetsstudie om Houellebecqs verk, andra gör gällande att kärleken spirade när han såg henne dansa i en kabaré.

De ska hursomhelst ha börjat sitt förhållande genom att skriva till varandra, något som knyter an till en av Houellebecqs mest grundläggande idéer. För om inte ett oväntat uppsving för religionen kan läka världen så har Michel Houellebecq en plan B i litteraturen. På de första sidorna i ”Underkastelse” skriver han att det är den enda av konstarterna som kan ge känslan av att vara i kontakt med en annan människa, levande eller död, och det på ett sätt som är djupare och mer direkt än när man pratar med en vän. Kanske kan det där bandet till våra medmänniskor som vi så ofta saknar i våra moderna liv finnas här?

På sin hemsida har Michel Houellebecq ingen information alls, enbart en kort text: ”Jag svarar ofta på meddelanden, mindre när ett svar krävs av mig. / Ofta, men inte alltid (jag har inget sekretariat och internetuppkopplingen är inte lika universell som det sägs). / Ändå, ofta.”

Annons

Jag skickar ett meddelande till honom, men får aldrig något svar. Houellebecq, till skillnad från Gud, hör inte bön och jag, jag förblir en elementarpartikel.

”Serotonin” är huvudingrediensen i den anti-depressiva medicin som gör den nya romanens huvudperson Florent-Claude Labrouste illamående och impotent.

Foto: Swan Gallet/TT Bild 1 av 3

Fraxit. Den ständigt kontroversielle författaren är villig att rösta på vemhelst som säkrar franskt utträde ur EU och Nato.

Foto: Martin Meissner/AP Bild 2 av 3

Michel Houellebecq och hustrun Qianyum Lysis Li.

Foto: Swan Gallet/TT Bild 3 av 3