Annons

Der ferne KlangHovkapellet spelar skjortan av erotiskt laddad tragedi

”Der ferne Klang” med Agneta Eichenholz som Grete.
”Der ferne Klang” med Agneta Eichenholz som Grete. Foto: Monika Rittershaus

Hovkapellet har aldrig låtit bättre än i ”Der ferne Klang” – en erotiskt laddad sekelskiftestragedi som i Christof Loys tolkning hämtar inspiration från Ingmar Bergman.

Under strecket
Publicerad

Der ferne Klang

Genre
Opera
Regi
Christof Loy
Medverkande
Agneta Eichenholz, Daniel Johansson, Johan Rydh, Mirjam Treichl, Andreas Lundmark, Jeremy Carpenter, Lars Arvidson m fl
Var
Kungliga Operan
Text
musik: Franz Schreker

Dirigent: Stefan Blunier. Scenografi: Raimond Orfeo Voigt. Kostym: Barbara Drosihn. Ljus: Olaf Winter. Dramaturg: Yvonne Gebauer

En gammal man kröns med en rosenkrans och solar sig i applåder, men när han upptäcker att man driver med honom bryter han ihop i förtvivlan. Drömpantomimen i Christof Loys filmiska iscensättning av ”Der ferne Klang” kunde vara hämtad ur Ingmar Bergmans ”Smultronstället” – med Isak Borgs doktorspromoveringoch ger en nyckel till tolkningen av Franz Schrekers vildvuxet erotiska sekelskiftestragedi.

”Den avlägsna klangen”, som titeln lyder på svenska, handlar nämligen om självförverkligande och verklighetsflykt på det riktiga livets och kärlekens bekostnad. Kanske också om dödslängtan. Kompositören Fritz (Daniel Johansson) jagar en fjärran klang, och hämtar stoffet till sitt livsverk ur tillbakablickar på sitt eget och den övergivna flickvännen Gretes (Agneta Eichenholz) lidande. Vi ser Grete säljas till värdshusvärden av sin försupne far (Johan Rydh), förvandlas till alkoholiserad kurtisan på en lyxbordell i Venedig och ta klivet ut i gatuprostitution. När paret återförenas är Fritz opera färdig – och allt är försent.

Annons
Annons

Likt Wagner skrev Franz Schreker text och musik till sina operor, men istället för att plundra medeltida legender så vittjade han den tyska sagoskatten på arketypiska motiv. Schrekers opera, som hade premiär i Frankfurt 1912, fångar förkrigstidens sorglöshet samtidigt som tragedin föregriper de krossade illusioner kriget lämnade efter sig. Den mystiske doktor Vigelius (Lars Arvidson), de frackklädda sluskar till kavaljerer som hemsöker Grete med snuskiga visor och förslag (Klas Hedlund, Jeremy Carpenter och Ola Eliasson) är alla trolösa hycklare.

Titelrollsinnehavarnas röster blomstrar i expressionistiska fraser, och Hovkapellet spelar skjortan av detta maximalistiska partitur

Transmän i svart långklänning dansande till ett hysteriskt zigenarkapell, fnittrande lyxfnask (Vivianne Holmberg, Marie-Louise Granström och Madeleine Barringer) och Mirjam Trechls mefistofeliska och lågmält komiska bordellmamma flyter över scenen som drömfragment i denna överhettade, tyska variant på ”Kameliadamen”. Barbara Drosihns vackra kostymer är både nutid och sekelskifte, medan Raimund Orfeo Voigts rum placerar handlingen i drömmen.

Musikaliskt speglas karaktärernas infall i finkalibrerad orkestrering, och ledmotivet, den glittrande celestan, droppar guld i en virvelvind av känslor och händelser som rollgestalterna inte verkar ha någon kontroll över. Huvudrollsinnehavarnas röster blomstrar i expressionistiska fraser, och Hovkapellet spelar skjortan av detta maximalistiska partitur under Stefan Bluniers förnämliga ledning. Jag har nog aldrig hört dem låta bättre.

I Stockholm hade ”Der ferne Klang” premiär 1927. Kungliga Operan var på den tiden snabb med att presentera nya verk – även av Korngold, som likt Schreker förbjöds under nazisterna. Schreker är en viktig musikhistorisk pusselbit, mångskiktad som Schönberg och Mahler, och Berg och Krenek har utan tvekan tagit intryck. Det är på tiden att renässansen av ”Entartete Musik”, de verk som svartlistades i Nazityskland, letar sig till Kungliga Operan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons