Annons

Tove Lifvendahl:Hultqvists ord håller inte gränsen

Försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Försvarsminister Peter Hultqvist (S). Foto: Henrik Montgomery/TT

Det tycks som om försvarsuppgörelsen i höstas innebar att C och L blev lurade av regeringen.

Under strecket
Publicerad

I torsdags strandade försvarsberedningens förhandlingar likt en svulten, sårad och trött val, oförmögen att komma på rätt köl och ut i vattnet. Efter två månaders diskussion har man enats om att man inte är eniga, så nu fortsätter förhandlingarna i 14 dagar till.

Den korta sammanfattningen av oenigheten är att regeringen inte vill betala vad det kostar att ha ett ordentligt försvar. Den lite längre förförståelsen kan med fördel inhämtas ur den nyutgivna antologin ”Sveriges försvarspolitik” (Zebulon Carlander och Oscar Karlflo, red, Ekerlids förlag). Essäförfattarna utgör en kvalificerad skara med expertis på olika områden som alla har bäring på den svenska försvarspolitiken.

Kanske hade det varit bra om C och L hade kunnat läsa Bo Hugemarks kapitel om försvarets historiska utveckling innan de satte sitt namn under uppgörelsen med regeringen i augusti. För det går att se en och annan parallell till det som har skett nu. 1968 avskaffade vänstermajoriteten försvarsindex (ett mått för att försäkra sig om att pris- och löneförändringar inte minskar utrymmet för att nå beslutad försvarsambition) vilket gjorde att den måttliga ramsänkningen ändå blev en reell försvagning på sikt.

Annons
Annons

I stället för att precisera vad för sorts hot försvaret skulle klara av att avvärja, blev det en politisk styrning som gjorde prat om pengar sekundärt på ett sätt som alltjämt märks. Sverige skulle inte längre ha ”ett starkt försvar”, utan ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”.

Nu sitter vi här, dyrköpta decennier senare och talar oss varma om att Sverige äntligen har förstått att fredsbevarande avskräckning byggs långsiktigt och metodiskt. Ändå blev facit av uppgörelsen i augusti att C stod för chanslös och L för lurad när det visade sig att anslagen på fem miljarder om året 2021–25 inte var värdesäkrade, trots att det var en förutsättning för alla kalkyler i försvarsberedningens slutrapport, som anslaget vilade på.

Moderaterna kräver nu, med KD, C, L och stöd av SD, att det skjuts till mer pengar under kommande fem år. Det är helt nödvändigt. Skälet är att ord och handling måste hänga samman. Det spelar ingen roll vad den svenska regeringen säger, eller vad försvarsberedningen kommer överens om, eller vad försvarsmakten kommer fram till, om alla dessa tankar och ord inte får överensstämmande konsekvenser. De ”20 år av strategisk otydlighet” som generalmajor Michael Claesson skriver om i sin essä ”Försvarsmakten i dag” har inte bara kostat i trovärdighet, utan också haft direkta konsekvenser för säkerhetsläget i vårt närområde.

Symptomatiskt för läget visar det sig att försvarsministern i detta prekära läge ägnar sin tid åt att skriva debattartiklar. På SvD Debatt berättar Peter Hultqvist, som om han trodde att någon hade missat det, att Sverige genomgår en kris, och att detta frestar på samhällsekonomin. Hans budskap: ”Försvaret är en prioriterad angelägenhet men även försvarsekonomins utveckling måste ta hänsyn till det mycket osäkra ekonomiska läge som Sverige och omvärlden nu befinner sig i.”

Annons
Annons

Att som försvarsminister mentalt reducera sitt fögderi till ett särintresse, som någon oförglömligt sade, är lika förtroendeingivande som om statsministern skulle be coronaviruset att lugna sig ett slag, så att vi kan hinna bygga upp beredskapslager och krisorganisationer bättre innan vi tar emot.

Carl Bildt skriver bokens förord. Hans viktigaste erinran: ”Det är inte nostalgi, utan genuint framtidsseende, som krävs för att bygga en försvarsmakt som, i samverkan med andra länder och aktörer, kan ge vår samlade säkerhetspolitik den styrka som framtiden kan komma att kräva.” (Illustrativt och snyggt nog säger han inte ett ord om att detta förutseende präglade hans egen regering och att Sverige under Anders Björcks tid som försvarsminister höjde försvarsanslagen och hade ett försvar motsvarande 2,44 procent av BNP, jämfört med dagens enprocentsförsvar, som bekant även kallat enveckasförsvaret.)

Det är en händelse som ser ut som en tanke, det faktum att försvarsberedningens nya frist löper ut den 29 maj, på Veterandagen då alla försvarsvänner lägger ner sina politiska vapen i en stunds gemensam eftertanke för att hedra dem som gjort de ädlaste uppoffringar. Kanske hoppas försvarsministern att han ska komma lindrigare undan i skenet av dagens symbolik. Men för alla som förstår den djupare innebörden av den dagen borde det snarare bli motsatt reaktion.

Att människor riskerar och ibland pliktar med livet i försvaret av friheten och suveräniteten är det största man kan fråga medborgarna om inom ramen för demokratin. Det minsta man kan kräva är att makthavarna tillser att denna plikt kan utföras under de bästa möjliga förutsättningar som går att åstadkomma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons