Annons

Ivar Arpi:Hundar ordnar världsfreden i ett nafs

Ett ansikte fullt av klokskap.
Ett ansikte fullt av klokskap. Foto: Daniel Maurer / TT
Under strecket
Publicerad

Han har varit bandymålvakt på elitnivå. Spelade mot lag i Sovjetunionen och hjälpte motståndarna med grejer från väst. Rest runt världen som företagsledare i många år. Han var med när de hittade den sexåriga flickan som försvann från sin familj i Blacksås naturreservat i Hudiksvalls kommun, i juli förra året. Klockan var ett på natten och plötsligt hurrade alla frivilliga, flera hundra, som rest dit för att hjälpa till. Flickan hade hittats välbehållen. Han var där med sin hund för Missing People. Det är så vi känner varandra. Våra hundar har varit kompisar sedan valptiden.

För ett tag sedan träffade min mops en mopshane. Har ni sett hur de ser ut? Det finns inget manligare än en mopshane, om man bortser från att de är så små då. Ägaren är en MMA-fighter med utländsk bakgrund. Våra mopsar kom väldigt bra överens, alltså gjorde vi också det. Kanske blir det mopsvalpar? Vem vet!

En dag vid tågstationen träffade jag en stor pitbullhane. Min mops tyckte att han var toppen. Ägaren hade Adidas-byxor och berättade att han brukade cykla mellan Gottsunda och stan för att ge hunden motionen den behövde. Blir han inte trött, undrar jag. Jag blir trött innan dess, skrattade hussen.

Annons
Annons

Vi skulle debattera försvarspolitik och Nato, men före sändning berättade Göran Greider att hans hund Stina var sjuk. Hon hade en juvertumör och det var oklart hur allvarligt det var. Visst, jag ville att Sverige skulle gå med i Nato, men jag ville också att hans hund skulle bli frisk. (Hon friskförklarades sedan, fick jag veta. Tack och lov!)

Jag vill inte påstå att samtliga samhällsproblem skulle bli lösta om alla skaffade hund, men det vore en bra början.

Vid var och varannan hundpromenad gör jag någon ny bekantskap. Man byter några ord, inget himlastormande. Kanske regnar det, kanske är det sol, kanske har det gått bra för Sverige i fotbolls-VM, eller inte... Man är oftast mest intresserade av varandras hundar, vilket i regel smittar till ägaren.

Efter att ha följt Almedalsveckan på håll inser jag att politik är motsatsen till att vara hundägare. Politik handlar om konflikt, om motståndare, om fiendeskap. Polarisering är farligt påstår politiker, för att i nästa sekund ägna sig åt det. Det är genom skarpa skillnader man vinner röster. Man måste ha en tydlig profil och en tydlig profil måste ha tydliga fiender och tydliga ställningstaganden. Politik är den minst generösa av verksamheter, den mest falska av aktiviteter. Hur många politiker har inte svikits av personer de trodde var deras vänner? Håkan Juholt comes to mind. Men det är så politik är, inte bara i Socialdemokraterna. Man missförstår allt man kan komma undan med att missförstå. Man hugger kniven i de ryggar man måste. Politik är krig.

Att ha hund är att se tillvaron från rakt motsatt håll. Alla typer av människor har hund och man träffar människor över alla sorters gränser som i andra sammanhang kan utgöra hinder. Man hittar gemensamma beröringspunkter genom hundarna och på den vägen är det. Folk visar sig från sin bästa sida nästan jämt – så länge deras hundar är med och håller fason på dem.

Jag vill inte påstå att samtliga samhällsproblem skulle bli lösta om alla skaffade hund, men det vore en bra början. Sedan kunde alla ta med sina hundar till Almedalsveckan så skulle alla komma bättre överens. Det skulle för övrigt även lösa problemet med våldsamma nazister i ett nafs.

Att en vältränad skyddshund, precis som Fantomen, är snäll mot de snälla, och hård mot de hårda, är kanske något att ta med sig för den som efter årets Almedalsvecka funderar över hur de ska skydda sig från nazister.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons