Annons

Tove Lifvendahl:Hundraåringen som klev ut i ljuset och stod pall

Foto: Anders Good / IBL
Under strecket
Publicerad

Idag gratulerar vi grannlandet Finland, som firar 100 år sedan självständigheten – ja må det leva! Det har levt i självständighet uti hundrade år, men det har inte varit en enkel och konfliktfri vandring. Nästa år uppmärksammas ytterligare ett finskt hundra årsjubileum – det finska inbördeskriget, och på 30- och 40-talen befann sig landet i perioder i krig med Sovjetunionen och Nazityskland. Sådant sätter spår.

Sveriges tidigare ambassadör i Helsingfors, Mats Bergquist, skriver idag på gästbloggen Säkerhetsrådet en historisk exposé över hur kampen för självständighet har kommit att prägla den finska självförståelsen.

Frilansjournalisten Yrsa Grüne skriver att det är naturligt att blicka tillbaka, men att landets moderna historia än i dag påverkar debatten om ett finskt Natomedlemskap.

Den nya filmatiseringen av Väinö Linnas Okänd soldat som passande nog har Sverigepremiär idag, har recenserats av professor Stefan Forss, som ser filmen som en påminnelse om betydelsen av försvarsvilja – som i den finska arméns tappning förhindrade att Finland blev en sovjetisk folkrepublik.

Annons
Annons

I en kolumn betraktar kolumnisten och professor Inger Enkvist med bekymrad blick ett grannland som genomgår en ekonomisk kris, men som trots sina fina skolresultat ändå sneglar på den svenska skolan, som inte alls hävdat sig lika bra i Pisa. Finland får gärna vår läroplan om vi får ta över deras gamla, skriver Enkvist.

Grannar emellan är det ett faktum att vi har försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål gemensamma med Finland. Men vi är ändå olika länder. Mats Johansson (1951–2017), följde debatten i grannländerna runt Östersjön och pläderade för att Sverige borde hitta en självständig linje i Natofrågan.

Men trots den geografiska närheten, går det ändå att se kulturella skillnader. Etnologerna kan alltjämt göra ett case. Sofi Oksanen skriver i SvD Kultur idag: ”Det finska tigandet, tystnaden, fåordigheten och undvikandet av small talk är klichéer men synnerligen reella om frågan gäller personliga eller samhälleligt komplicerade spörsmål. Denna ­tigandets kultur uppstod under kalla krigets finlandisering, en tid då det var svårt att dryfta politiska ärenden offentligt.”

Sisu är ju också en finländsk feature som är flitigt förekommande i gratulationerna till grannarna idag, och själv har jag hört finlandssvenskar tala om den mer ampra ledarstilen de känner som den finska; man får sitt mandat, man kör enligt eget huvud, och kör man i diket får någon annan ta över ratten. Mindre pjosk.

Kanske det ligger något i det. Vid läsning om när Merit Wager besöker finländsk polismakt, närs tanken. Mindre av svenskt konfliktundvikande, mer av raka rör: ”Överkonstapeln vi träffade berättade att det första hon kräver när hon blickar ut över en oftast kompakt manlig publik, är att de hämtar kvinnorna. Förvåning och oro utbryter, männen undrar varför. Överkonstapeln meddelar att utan kvinnorna på plats säger hon inget alls, hon väntar tills männen har hämtat dem. Det händer då att männen inte lyder order utan sitter tysta och stirrar på henne. Då säger hon med myndig röst att ’jag är bra på att stirra! Vi kan sitta här och stirra på varandra hur länge som helst. Jag har tid’.”

Grattis Finland! Må du leva uti många hundra år till.

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev. Få nyhetsbrevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons