Annons

Gunnar Wiman:Hundratals år av kamp bakom Luthers triumf

Martin Luthers protest mot avlatshandeln brukar räknas som startskottet för reformationen, men i sin kritik av kyrkans världsliga girighet saknade han ingalunda föregångare. Redan på 1200-talet började reformrörelser ta form runtom i Europa som en reaktion mot den alltmer korrupta kyrkan.

Under strecket
Publicerad

Martin Luther, spelad av Joseph Fiennes, spikar upp sina teser på porten till slotts­kyrkan i Wittenberg i filmen ”Luther” (2003)

Foto: IBL Bild 1 av 5

”Martin Luthers liv och reformationens hjältar”, kolorerat kopparstick från 1800-talet

Foto: IBL Bild 2 av 5

Staty över Pierre Valdes vid Luthermonumentet i Worms, Tyskland.

Foto: IBL Bild 3 av 5

John Wycliffe.

Foto: IBL Bild 4 av 5

Jan Hus bränns på bål, 1415.

Bild 5 av 5

Martin Luther, spelad av Joseph Fiennes, spikar upp sina teser på porten till slotts­kyrkan i Wittenberg i filmen ”Luther” (2003)

Foto: IBL Bild 1 av 1
Martin Luther, spelad av Joseph Fiennes, spikar upp sina teser på porten till slotts­kyrkan i Wittenberg i filmen ”Luther” (2003)
Martin Luther, spelad av Joseph Fiennes, spikar upp sina teser på porten till slotts­kyrkan i Wittenberg i filmen ”Luther” (2003) Foto: IBL

Idag är det exakt 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Trots händelsens status som historisk vattendelare är det dock tveksamt om den verkligen ägt rum. En hel del tyder nämligen på att händelsen är resultatet av kreativt pr-arbete vid Luthers kansli årtionden efter den aktuella oktoberdagen. Men oavsett hur det förhåller sig med själva spikandet så ekar hammarslagen i vår egen tid, och de 95 teserna är en historisk realitet med genomgripande konsekvenser för Europas utveckling.  

Många tänker nog på Luther som ”reformationens ­uppfinnare”, vilket inte minst den lutherska mytologin och våra skolböcker bidragit till – plötsligt stod han där och tog kampen mot en korrupt kyrka och papismens dogmer. I själva verket agerade han dock i en mångfasetterad förnyelsetradition med rötter nästan lika gamla som kyrkan själv, och det mesta av Luthers kritik och idéer var sedan länge allmängods när han gjorde entré. Men Luther uppträdde på tröskeln till den nya tiden, och kanske var han mer än något annat en katalysator för det förändringstryck som hade ackumulerats under före­gående sekler. 

Annons
Annons

”Martin Luthers liv och reformationens hjältar”, kolorerat kopparstick från 1800-talet

Foto: IBL Bild 1 av 1

De strömningar som brukar buntas ihop under begreppen reform- eller förnyelserörelser var en brokig samling, men många grundläggande teman var gemensamma trots avstånd i geografi och tid. Benämningen förnyelserörelser till trots var målet ett återupprättande av en idealiserad urkyrka och den asketism som Jesus och apostlarna ansågs ha praktiserat. En vanlig kritik var att kyrkan och prästerskapet, med anspråk på gudomligt mandat att ge syndaförlåtelse och tolka Guds vilja, hade ställt sig ­mellan Gud och individen. Prästernas uppgift var enligt kritikerna att predika och vägleda genom moraliskt föredöme, inte att mäkla mellan Gud och den troende. Och att ge syndaförlåtelse hade bara Gud makt att göra. 

Den kanske viktigaste gemensamma nämnaren var ­synen på Bibeln som den enda källan till gudomlig sanning och frälsning. En konsekvens av detta var att många reformister lyfte fram de lokala språken, såväl i bibelöversättningar som i sina predikningar. Under senmedeltiden blev också avlatshandeln, syndaförlåtelse mot betalning, ett eldfängt bränne i kritiken mot kyrkan. 

”Martin Luthers liv och reformationens hjältar”, kolorerat kopparstick från 1800-talet
”Martin Luthers liv och reformationens hjältar”, kolorerat kopparstick från 1800-talet Foto: IBL

Reformrörelserna klev redan från början på kyrkans allra ömmaste tår. En allt för tydlig betoning av fattigdomsidealet uppfattades lätt som förtäckt kritik mot en kyrka som under århundradena hade samlat ofantliga ­rikedomar. Och synen på prästerskapets roll, Bibelns ­primat och reformrörelsernas lekmannaprofil utgjorde en direkt utmaning mot kyrkans auktoritet. Och ju djupare kyrkan grävde ned sig i dogmatism, korruption och rikedom, desto hotfullare upplevdes kritiken.

Annons
Annons

Redan i kristendomens barndom fanns en strävan efter att harmonisera teologi och organisation, men trots detta var församlingarna tämligen fria att forma det religiösa livet. Följden blev en rik flora av tolkningstraditioner som medförde att det tidigt fanns spänningar inom den kristna rörelsen. Förutsättningarna för de kristna förändrades i grunden när kejsare Konstantin påbjöd religionsfrihet 313 och deras tro sedan upphöjdes till statsreligion i slutet av 300-talet. Martyrkyrkan blev därmed statskyrka och då inleddes arbetet på allvar med att harmonisera tro och teologi. 

Avsaknaden av en stark centralmakt innebar att kyrkan i väst efter Västroms fall utvecklades till självständig och mäktig aktör, och inte som i öst, där kejsaren var kyrkans överhuvud, till ett instrument för den världsliga makten. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 erkändes biskopen i Rom som den främsta av de västliga biskoparna i egenskap av Petrus arv­tagare. Och när den kejserliga administrationen vittrade sönder i väst uppstod ett vakuum som fylldes av städernas allt mäktigare biskopar. Utöver ledarskapet för kyrkan tog de nu ansvaret för det världsliga styret i sina områden. Därmed hade kyrkan i väst den legitimitet och maktbas som krävdes för att bli en dominerande kraft i samhället. 

En av de viktigaste aspekterna av den katolska kyrkans utveckling var klosterväsendet. Klostren fick ett enormt inflytande, kulturellt, ekonomiskt och religiöst, men de var belägna på isolerade platser där livet var ägnat åt bön, kontemplation och arbete. Detta förändrades dock med tiggarordnarna i början av 1200-talet. Dessa var aktiva i samhället på ett helt annat sätt, främst genom fattigvård och predikan i städerna. Den mest radikale representanten för dessa var Franciskus av Assisi (cirka 1181–1226), som avbröt en militär karriär mitt i steget efter att ha erfarit en kallelse. Han inledde ett liv i fattigdom och ägnade sig åt att lindra lidandet bland fattiga och sjuka i Jesus och apostlarnas efterföljd. Franciskus fick påvens tillstånd att grunda en orden – franciskanerorden – trots att han var lekman, predikade på folkspråk och förespråkade ett ­radikalt fattigdomsideal. 

Annons
Annons

Staty över Pierre Valdes vid Luthermonumentet i Worms, Tyskland.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Det är också i denna miljö som medeltidens reformrörelser har sitt ursprung. Ungefär samtidigt med tiggarordnarna uppkom en rad lekmannarörelser som utmanade ­kyrkans monopol i trosfrågor. De mest betydelsefulla var valdenserna under ledning av Pierre Valdes (cirka 1140 – cirka 1218), en tyghandlare från Lyon och den första som brukar betecknas som en föregångare till Luther. Valdes gick hårt åt kyrkans dogmer, girighet och excesser; han fördömde skärselden, helgonkulten och transubstantiationen (att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod vid nattvarden) då dessa företeelser saknar stöd i Bibeln. Valdes lät också göra en översättning av Nya testamentet till folkspråk, ­arpitanska, som talades i de västra alpregionerna. Bibel­översättning blev därefter ett återkommande inslag i reformrörelserna.  

Staty över Pierre Valdes vid Luthermonumentet i Worms, Tyskland.
Staty över Pierre Valdes vid Luthermonumentet i Worms, Tyskland. Foto: IBL

Pierre Valdes religiösa bana och teologi påminner en hel del om Franciskus (det finns dokumenterat att franciskaner gick till valdenserna och vice versa), och likt denne sökte Valdes påvens välsignelse för sin verksamhet. Huruvida en reformivrare fick en egen klosterorden eller ett eget bål avgjordes i mångt av rådande ideologisk konjunktur eller sittande påves nycker. Och det fick valdenserna erfara. I stället för påvens välsignelse skärpte kyrkan gradvis sin inställning mot rörelsen – 1211 brändes 80 valdenser på bål i Strasbourg och 1215 fördömdes de som kättare. Förföljelserna utraderade nästan valdenserna, men spillror överlevde i avlägsna alpdalar och i skogstrakterna i nordvästra Tyskland och södra Böhmen. På 1500-talet gjorde de gemensam sak med reformationen, främst kalvinismen.

Annons
Annons

John Wycliffe.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Även lollarderna i England kom att smälta samman med reformationen. Dessa var anhängare till ”reformationens morgonstjärna”, John Wycliffe (cirka 1320–1384), verksam vid universitetet i Oxford och en av Englands mest framstående teologer. Hans teologi och syn på ­Bibeln uppvisar stora likheter med valdenserna. Även Wycliffe lät översatta bibeln, vilket har förlänat honom en plats jämte William Shakespeare och Geoffrey Chaucer som skapare av den moderna engelskan. Benämningen lollard kommer sannolikt från flamländskan, vilket skvallrar om influenser från kontinentens predikant­rörelser, däribland valdenserna. Wycliffes lära fick, intressant nog, omvälvande konsekvenser i Böhmen några decennier senare. 

John Wycliffe.
John Wycliffe. Foto: IBL

I Böhmen hade en reformrörelse tagit form redan i mitten av 1300-talet med Prag som ideologisk dynamo. Rörelsen leddes av karismatiska predikanter som kritiserade kyrkan, förespråkade fattigdom och urkyrkans ideal. Där fanns också valdensiska influenser, även om omfattningen är oklar. Strömningarna växte i styrka till följd av dynastiska förbindelser mellan kungahusen i England och Böhmen vilket i sin tur ledde till ett utbyte mellan universiteten i Oxford och Prag och att Wycliffes idéer fick fäste i Böhmen.    

Annons
Annons

Jan Hus bränns på bål, 1415.

Bild 1 av 1

Jan Hus (1369-1415), präst och rektor vid universitetet i Prag, var en framstående retoriker som lockade stora massor till sina predikningar. Omkring år 1400 framträdde han, rustad med Wycliffes teologi, som ledare för den böhmiska reformrörelsen. Med anledning av en kampanj för avlatshandel 1412 gick han i öppen konfrontation mot kyrkan – samma fråga som fick Luther att hundra år ­senare författa sina 95 teser. Hus halsstarriga opposition gjorde honom till en olägenhet för påven och den tysk-romerske kejsaren Sigismund, och vid konciliet i Konstanz 1415 fördömdes han som kättare och brändes på bål. Avrättningen av Hus ledde till att reformrörelsen ­radikaliserades och spänningarna i Böhmen tilltog. Det resulterade i husitkrigen 1419–34, som slutade i en ­kompromissfred mellan den tysk-romerske kejsaren och husiterna, en fred som gav Böhmen ett visst självbestämmande och Europas mest långtgående religionsfrihet. Det blev grunden för Europas första nationella reformkyrka.  

Jan Hus bränns på bål, 1415.
Jan Hus bränns på bål, 1415.

För att ge offentlighet åt sina läror var aktivister som Valdes, Wycliffe och Hus hänvisade till att fysiskt möta en publik eller sprida sina skrifter genom den tidskrävande process som manuell kopiering innebar. Luther kunde däremot dra full nytta av sin tids informationsrevolution: boktryckarkonsten. Under Luthers livstid gavs hans verk ut i sammanlagt 3700 upplagor. Det gjorde Luther till en pionjär inom masskommunikation och han fick ett ­genomslag som föregångarna inte ens kunnat drömma om.

Martin Luther uppträdde i en miljö som i århundraden marinerats i kyrkokritik och reformkrav. Samtidigt hade kyrkans auktoritet undergrävts under senmedeltiden till följd av påvarnas moraliska misshushållning. Men det var också en tid då världsliga furstar, däribland Gustav Vasa, var i full färd med att baxa motsträviga medeltida sam­hällen in i den moderna centralstyrda statens hägn. I denna process utgjorde kyrkan med dess kosmopolitiska anspråk ett hinder. Det kunde emellertid undanröjas om kyrkan underställdes staten enligt Luthers modell. Och i denna historiska kontext var de 95 teserna en gudagåva.   

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons