Annons

Därför blev riddaren en supermänniska

Två riddare duellerar. Målning av Eugène Delacroix från 1825. Målningen hänger i Louvren.
Två riddare duellerar. Målning av Eugène Delacroix från 1825. Målningen hänger i Louvren. Foto: Public Domain

”När man tänker på medeltiden tänker man alltid på riddare, men vad var det för personer? Var det vanliga krigare eller var det högadel? När dök de upp på slagfälten?”

Under strecket
Publicerad

Om vi går tillbaka till riddartidens formationsfas, epoken från 800-talet till 1100-talet, finner vi flera skikt av blivande adelsmän. Högst upp fanns ”de ädla”, på latin nobiles, som kunde söka sina rötter i 700- och 800-talens västeuropeiska stormannaskikt. De kallade sig aldrig riddare. Denna benämning var inledningsvis förbehållen ett betydligt lägre skikt på den sociala rangskalan. För att förstå varför detta skikt överhuvudtaget uppkom måste man känna till den militärtekniska förskjutning som ägde rum vid denna tid.

Krigen, både belägringarna och fältslagen, hade i allt väsentligt avgjorts till fots.

Tidigare, ända sedan forntiden och antiken, hade tyngdpunkten i Europas arméer legat på fotfolket – på falanger, legioner och andra infanteristyrkor. Hästen hade spelat en andraplansroll i det militära. Den hade bland annat brukats som lyxigt fortskaffningsmedel för stormän och som bas för spaningskavalleri. Krigen, både belägringarna och fältslagen, hade i allt väsentligt avgjorts till fots.

Detta förändrades genom att ny utrustning på 900-talet fick sadeln och stigbygeln att sitta kvar även under starkt tryck. Därmed blev det möjligt att använda ryttarvapen, i synnerhet lansen, på ett offensivt, för fotsoldaten närmast chockartat sätt. I takt med att denna taktik började nyttjas av allt fler krigare ställdes hårdare krav på träning av både hästar och ryttare.

Annons
Annons

På 900-talet ökade således behovet av ett slagkraftigt och vältränat rytteri, knutet till ädlingarnas borggarnisoner. De krigsmän som ställde upp med dylik tjänst kallades helt enkelt ryttare, eftersom det var som sådana de gjorde nytta. Ordet ”riddare”, av medellågtyskans Ridder, betyder just ”ryttare”. Även inom andra språk framgår kopplingen till hästtjänsten, exempelvis i franskans chevalier (av cheval, ”häst”). Märk väl att den officiella latinska termen för en riddare hela tiden förblev det prosaiska miles (”soldat”, plural milites). Många av de företeelser som långt senare skulle göras till föremål för ceremonier, ritualer och mytbildning inom riddarväsendet har sitt ursprung i den föga glamorösa värld som dessa 900-talsriddare levde i. Exempelvis kom deras stridsövningar till häst så småningom att utvecklas till publika torneringar.

900-talets riddare var alltså en lågadel. Deras existensberättigande bestod i att de kunde kämpa effektivt till häst. Eftersom penningväsendet var outvecklat blev det i vissa delar av Västeuropa, särskilt i Frankrike, brukligt att riddarna som lön för mödan erhöll en jordplätt med underlydande bönder i förläning. Förläningen gick stundom – till slut regelmässigt – i arv till nästa generation. Från att ha varit anställda krigare blev riddarna ett besuttet överskikt i lokalsamhället. Under de sekler som följde blev deras plikter alltmer reglerade och systematiserade av de framväxande kungamakterna. När härskarnas värld förändrades, när slotten blev större och städerna fler, var det inte nödvändigt att samtliga riddare måste möta upp med häst och lans – men deras tjänsteåligganden måste fastläggas i detalj, så att inga missförstånd uppkom. Riddarens krigstjänst kunde enligt dessa regler vid behov ersättas av en penningavgift, scutagium (”sköldpengar”).

Annons
Annons

Denna utveckling minskade avståndet mellan riddarna och högadeln. För varje generation blev det svårare – och oviktigare – att urskilja vem som tillhörde vilket adligt skikt. Många riddarfamiljer lät bygga egna borgar och anta högadliga sedvanor – dyrbara kläder, praktfulla fester, och så vidare.

I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet sammansmälte nobiles och milites. En konsekvens av utvecklingen var att termen riddare anammades av de högsta skikten i samhället. Titeln fick högsta möjliga status och kyrkan omgärdade den med en religiös prägel, till exempel en initiationsrit (riddarslaget, dubbningen). Under korstågstiden grundades andliga riddarordnar, såsom Tempelherreorden, Johannitorden och Tyska orden. Man utvecklade ett särpräglat hederskodex som angav hur en sann riddare skulle bete sig: tapper i strid, ädelmodig mot fiender, beskyddande mot svaga, hövisk mot kvinnor, och så vidare. Riddaren blev en idealgestalt, det världsliga samhällets motsvarighet till den andliga sfärens helgon. Det är dessa overkliga supermänniskor som vi möter i den medeltida litteratur som var ägnad att glorifiera riddarna och deras värld, såsom historierna om kung Artur och riddarna kring Runda bordet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons