Annons

Efterföljelsens glädje. Om att hitta sin plats i Guds dramaHur få ihop dagislämningen med Guds kärlek?

John Sjögren.
John Sjögren. Foto: Adam Wrafter

Hur ska man förena vardagspusslet med den kristna plikten att följa Jesus? John Sjögren ger inte några handfasta svar i sin nya bok ”Efterföljelsens glädje”, men bjuder läsarna på en teologisk kulturbetraktelse om att vara kallad.

Under strecket
Publicerad

Efterföljelsens glädje. Om att hitta sin plats i Guds drama

Författare
John Sjögren
Genre
Sakprosa
Förlag
Artos & Norma förlag

152 s.

”Den skulle räcka för att sätta skräck i oss – Guds kärlek. Den stack en ökenbuske i brand, inte sant, och slog upp gravar och sände de döda ut att vandra i mörkret.”

När jag tänker på begreppet ”Kristi efterföljelse” är det ofta där jag landar, i Graham Greenes ord från ”Makten och härligheten”. I radikaliteten, i kompromisslösheten. I evangelierna där Jesus säger ”Lämna allt och följ mig” och människor svarar att visst, inga problem kompis, ska bara säga adjö till mina gamla föräldrar eller sälja mitt hus eller avsluta mitt Facebook-konto, snart tillbaka – men då är Jesus redan försvunnen, i nästa by, bortom nästa krön, på väg, undflyende.

Men det är klart att det finns andra sätt att följa honom. Vi är inte alla kallade att låta de döda begrava sina döda, att sälja allt och ge till de fattiga, de flesta av oss har faktiskt ett jobb att sköta, tackar som frågar, och vi skulle få ont i knäna om vi gick rätt ut i öknen utan sandaler och stav. En kristens plikt är att följa Jesus, något annat påstående vore nonsens, men man kan också vara kallad i vardagen, i det lilla livet.

Annons
Annons

Så hur förena dagislämning, löneförhandling, sjukgymnast och självdeklaration med Guds kärlek?

Så hur förena dagislämning, löneförhandling, sjukgymnast och självdeklaration med Guds kärlek? Det är för att få vägledning i den frågan, inbillar jag mig, som läsaren öppnar John Sjögrens essäbok ”Efterföljelsens glädje – om att hitta sin plats i Guds drama” (Artos & Norma).

Då kan vi med en gång slå fast att några sådana svar inte gives. Sjögrens bok är i stället, på gott och ont, en filosofisk/teologisk kulturbetraktelse. Den tar avstamp i Caravaggios omvälvande målning ”Matteus kallelse”, där Jesus pekar på en grupp män vid ett bord med en handrörelse som säger ”Du, just du, följ mig”, och en mycket mänsklig förvirring utbryter: Vem? Jag? Vad vill du? Jag har det rätt bra här med det jordiska, måste du vara så jobbig?

Som bäst låter ”Efterföljelsens glädje” som en typisk jesuitisk söndagspredikan, och det är sagt som varmt beröm.

Som bäst låter ”Efterföljelsens glädje” som en typisk jesuitisk söndagspredikan, och det är sagt som varmt beröm. Det finns mycket här att bära med sig; inte minst resonemanget om kyrkans inneboende femininitet. Synen på Marias avgörande roll i frälsningshistorien, bildspråket kring hur de troende blir ”symboliskt havande med Kristus”, tanken på kyrkan som Kristi brud – ett uttryck som i dag blivit en aning befläckat – allt detta är centrala aspekter av troslivet som tenderar glömmas bort när kyrkan i allmänhet, och den katolska i synnerhet, anklagas (inte sällan med rätta) för patriarkalt förtryck.

Annons
Annons

Till det minnesvärda i boken hör också ett ingående svar till dem som rationellt, magsurt och banalt avfärdar gudstro med att det handlar om ”sagor och myter”: ”De stora myterna”, konstaterar författaren, ”vill inte presentera vetenskapliga fakta. De försöker säga något om tillvarons mening.”

I bokens mindre lyckade delar hemfaller Sjögren åt en sorts djupsinnig flanörstil.

Resonemangen om människans frihet kontra Guds kallelse är också en bra introduktion till denna taggiga stötesten som plågat människan sedan Eden.

I bokens mindre lyckade delar hemfaller Sjögren åt en sorts djupsinnig flanörstil, en kultursidesprosa som gör ett nätt nedslag hos Tolkien, knackar på hos bröderna Karamazov, analyserar – av svårbegriplig anledning – Bergman och Ibsen... Det blir en pliktskyldig om än lustfylld redovisning av finkulturellt allmängods som han inte riktigt lyckas förklara varför det hör hemma i bokens sammanhang.

John Sjögren lutar sig också tungt mot den tyske katolske teologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988). Så tungt att han och boken ibland hotar att välta alldeles. Till sist tänker jag att om jag läser ”som von Balthasar skriver” en gång till blir jag gnostiker.

Att leva som kristen efter att bara ha läst Sjögrens bok blir som att köra bil i Milano efter körkortets teoridel blott.

”Vi har försökt göra Guds vägar begripliga, det drama han bjuder in oss till överblickbart”, skriver John Sjögren mot slutet av sin essäbok. ”Låt oss så till sist konstatera: Det går inte!”

Och det är ju alldeles sant. Men man man kan komma mer eller mindre nära. ”Efterföljelsens glädje” kommer mindre. Att leva som kristen efter att bara ha läst Sjögrens bok blir som att köra bil i Milano efter körkortets teoridel blott.

Erik Helmerson

litteratur@svd.se

John Sjögren är kritiker och medarbetare i SvD. Därför recenseras hans bok av Erik Helmerson författare och ledarskribent på Dagens Nyheter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons