Annons

Sofia Lilly Jönsson:Hur kan man låta bli att fastna i den här underbara musiken?

Arnold Schönbergs ”Gurre-Lieder” framförs i Hannover. Till höger: Glenn Gould, 1959.
Arnold Schönbergs ”Gurre-Lieder” framförs i Hannover. Till höger: Glenn Gould, 1959. Foto: Imago/Interfoto/IBL

Musik från en solist – eller från en hundrahövdad orkester. I varje ensemble finns årsringar av de andra. Fröet till det största finns i det minsta.

Under strecket
Publicerad

Är stråkkvartetten den mest mytomspunna ensembleformen? Det finns i alla fall gott om dramatiska skildringar om den. I filmen ”A late quartet” följer kameran sprickor och förväxlingar mellan fyra musiker, en kvartett i upplösning. Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” marknadsfördes som ”en kvartett vid havet”. I kvartetten finns flera möjliga matematiska kombinationer inom det täta kammarspelet. Men som analogi för form i film haltar kammarmusikbegreppet: en stråkkvartett har ju ingen dirigent.

I stället leds ensemblen oftast av förste violinist. Ledning och samspel inifrån alltså, en dramatisk utgångspunkt som uppenbarligen inspirerat regissörer och manusförfattare att skriva ut sig själva ur historien.

Jag har en ny skiva med unga kvartetten Quatuor Hermès i händerna. De suger på tonerna i Debussys stråkkvartett i g-moll. Nå, hur kan man låta bli att fastna i den här underbara musiken? Sedan jag sökte mig fram med känslig nos i tonåren och hittade en Naxos-inspelning i skivbutiken är den mitt favoritstycke. Det plastiska tempot, agogiken, är ju så central hos Debussy. Kodalykvartettens rörliga tolkning är fortfarande bäst.

Annons
Annons

Från kvartetten kan gruppen växa till stråkensemble. Tiomannabandet String Sisters består av fiolspelarna Catriona MacDonald (Shetland), Annbjørg Lien (Norge), Liz Carroll (USA), Liz Knowles (USA), Mairéad Ní Mhaonaigh (Irland) samt svenska Emma Härdelin (Garmarna, Triakel), som också sjunger ihop med Ní Mhaonaigh. Med musiker på piano, bas och gitarr blir de tio; många, men fortfarande utan dirigent.

Dirigenten kom in i historien när orkestrarna växte. Idag är dirigent sedan länge ett specialiserat yrke, men de medeltida kyrkosångarna stod samlade runt en enda, stor bok med handskrivna noter och en hand på axeln på den sångare som stod framför för att klämma pulsen. Franska hovkompositören Lully dirigerade ett Te Deum till kung Ludvig XIV när den stöt som han använde att slå pulsen i golvet med berömt träffade hans egen fot, vilket ledde till den kallbrand Lully senare dog av.

Vilken är den största ensemblen? Arnold Schönbergs ”Gurre-Lieder” har varit aktuell på svenska scener nyligen. Det är ett väldigt oratorium med flera hundra medverkande i symfoniorkester, flera körer och solister. Vid någon punkt därefter växer ensemblen så stor att dirigenten tappar kontakten med instrumentet. Jag minns ett tillfälle i Globen när hela Adolf Fredrik och några körer till, ett par tusen sångare, leddes av Eric Ericson i en sång som alla kunde utantill, ”En vänlig grönskas” var det kanske. Maestro stod därnere på Globens golv som en liten prick.

Den minsta gruppen är duon. Peter Pears och Benjamin Britten var ett par också privat i nära fyrtio år, slingrande om varandra som pianist och sångare, tonsättare och uttolkare. I enstaka ögonblick är duon så samspelt att det är svårt att avgöra var du börjar och jag slutar. Musiken blir en berg- och dalbana man följer med på snarare än presterar. Men en dansare jag talade med en gång sa att en pas de deux inte är något man vill visa upp när man är kär, då vill man hellre stå i ett hörn och gömma sig för världen. Det som syns på scenen är väsensskilt från privatlivet.

Annons
Annons

Sist i storleksordningen finns solisten, i musikens egen mytbildning ofta framställd som en särling. Det är svårt att tänka sig Glenn Gould i en duo. Gould gav blott runt 200 konserter allt som allt. I stället utvecklade han, som han sa, ”en kärleksaffär med mikrofonen”. Nästan alla hans skivor är inspelningar av solostycken och solistroller. Men på 1966 års ”The music of Arnold Schoenberg” ackompanjerar pianisten Glenn Gould sångare som om han aldrig gjort annat. I varje ensemble finns årsringar av de andra. Fröet till det största finns i det minsta.

Lyssna! Sofia Lilly Jönssons musiktips

1. Quatuor Hermès – Ravel, Dutilleux, Debussy (La dolce volta)

Frankrikebaserade Hermèskvartetten går på traditionen och parar Debussys kvartett med Ravels i F-dur, med den berömda andrasatsen i pizzicato som hörs bland annat i vinjetten till SVT:s Kulturstudion. Henri Dutilleux kvartett från 1977 var en utmaning för gruppen, som under en instuderingsvecka tvivlade på sin förmåga att dela upp och sätta ihop musiken igen.

Annons
Annons

2. String Sisters – Between wind and water (egen utgivning)

Uppföljaren till första albumet för tio år sedan med festivalbandet String Sisters. Skivan är en blandning av egna kompositioner och traditionella folklåtar från Sverige, Shetland, Irland och USA. Som allt oftare inom den professionella folkmusiken är skivan egenutgiven. Den som oroar sig för konstens frihet kan ju hälla in lite pengar i den.

New albumstringsisters.net

3. Kondens – Goldberg 1.5 (Footprint)

Duon Kondens är blockflöjtisten My Eklund och organisten Lisa Oscarsson. Kompositörerna Daniel Hjorth, Ida Lundén, Mattias Petersson, Jan Sandström och Lisa Ullén har skrivit variationer på Bachs Goldbergvariationer. Variationerna är högst fria, tar fasta på sådant som timbre eller harmonik. Du som vill höra – lystra – som söker koncentration. Hör det här.

Annons
Annons

4. Bengt Forsberg – Amanda & Julius (dB)

Ett annat par är makarna Maier-Röntgen vars pianomusik här framförs av Bengt Forsberg i dB:s serie med landskronaflickan Amanda, den första kvinna som tog examen som musikdirektör här i landet. I ”Zwiegespräche” gäckar tonsättarna i tio små pianostycken. Vem har skrivit vad? Den som gissar rätt i ett mejl till skivbolaget före 1/6 vinner seriens första skivor.

AMANDA & JULIUS - NaxosDirectnaxosdirect.com

5. Adam Cicchillitti – Canciones (Analekta)

Solisten Adam Cicchillitti är en ung (allt är relativt) kanadensisk gitarrist att hålla ögonen på. Här presenterar han spanska tonsättare från förra sekelskiftet, musikens motsvarighet till Picasso, Dalí, Buñuel. Det är fint och känsligt spelat, välgjort när Cicchillitti transkriberat pianopartitur till gitarr, och dessutom fint inspelat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons