X
Annons
X

Hur kunde Thatchers politik leva vidare?

Margaret Thatcher 1990. Foto: Richard Open/TT

”Margaret Thatcher tvingades ju lämna sin post som premiärminister 1990, men trots det överlevde hennes nyliberala politik, och i flera år lyckades dessutom hennes parti hålla sig kvar vid makten. Hur var det möjligt?”

Publicerad

Att Konservativa partiet behöll makten i flera år efter Thatchers fall berodde i stor utsträckning på att oppositionen inom Labour var svag. Trots en ekonomisk svacka 1991 och 1992 kunde John Major, Thatchers efterträdare, regera vidare efter valet sistnämnda år. Major förblev premiärminister ända till 1997, något som ytterligare försvårade för den brittiska vänstern att vrida klockan tillbaka. Den nyliberala förvandlingen av det brittiska samhället blev därmed bestående.

Överhuvudtaget framstår Majorepoken i efterhand som en logisk fortsättning på Thatcherepoken, men utan den dynamiska ledargestalten. Storbritanniens nära band till USA bestod, liksom den allmänna försiktigheten och skepsisen gentemot EG/EU. Det krävdes mödosamt politiskt manövrerande innan Major fick parlamentet att ratificera Maastrichtavtalet år 1993, som ju innehöll övergripande bestämmelser om EU:s principer, målsättningar samt utrikes- och säkerhetspolitik. Många konservativa politiker (”Maastrichtrebellerna”) motsatte sig öppet att britterna på detta sätt gav upp stora delar av sitt nationella självbestämmande till överstatliga myndigheter på kontinenten. Först sedan John Major förklarat att ytterligare en nedröstning var likvärdig med en misstroendeförklaring mot regeringen kunde parlamentet förmås att acceptera avtalet.

John Major 1991. Foto: TT

Svårigheten att driva igenom EU-besluten – om man så vill en första förvarning om brexit – är bara ett exempel på Majors svaga ställning. Regeringens bräcklighet blev också uppenbar på Black Wednesday (”svarta onsdagen”) den 16 september 1992, då Storbritannien tvingades lämna den europeiska växelkursmekanismen, varigenom det brittiska pundet varit knutet till övriga EG-valutor. Händelsen, som gjorde pundet till en ”flytande valuta”, hade föregåtts av stort tryck från valutaspekulanter, och den skadade allvarligt Storbritanniens ekonomiska och politiska prestige.

Annons
X

”Svarta onsdagen” och Maastricht-grälen gav oppositionen inom Labour ny kraft. Dessutom gjorde de konservativa flera politiska självmål. Vid samma tid som John Major drog igång en kampanj under rubriken Back to Basics drabbades partiet av nesliga skandaler. 1993 års kampanj, som handlade om allt möjligt – ekonomi, utbildning och så vidare – uppfattades av britterna i gemen som ett pläderande för gamla hederliga moraluppfattningar och familjevärderingar. Detta blev en växande belastning när tabloidpressen gjorde stort nummer av hur den ene konservative politikern efter den andre gjort sig skyldiga till genanta felsteg. Det framkom att ministrar hade varit notoriskt otrogna mot sina fruar, ibland också fått utomäktenskapliga barn, och för några av dem var skandalerna så allvarliga att de måste lämna sina ämbeten. Andra politiker avslöjades ha haft homosexuella relationer, och en konservativ parlamentsledamot, Stephen Milligan, påträffades i februari 1994 död genom sexuell självstrypning. Några politiker överbevisades om att ha tagit emot betalning för att driva vissa politiska frågor i parlamentet. Och så vidare – skandalpressen hade julafton i åratal, och allmänhetens förtroende för Majors regering minskade alltmer.

Tony Blair 1997. Foto: TT

Det hjälpte inte att ekonomin förbättrades efter 1993. Medan de konservativa grälade inbördes och gjorde bort sig offentligt framstod Labour som en allt starkare kraft. De gamla socialister som lett partiet under de svåra åren på 1980-talet hade fått träda tillbaka för en ny generation politiker som accepterade Thatchers ekonomiska avregleringar. Till saken hör att kommunistsystemets kollaps i Östeuropa under åren kring 1990 påverkade den politiska kartan också i väst. Marknadsekonomin hade segrat, och den tro på statligt ledarskap och kollektiva lösningar som karaktäriserat efterkrigstidens socialistiska och socialdemokratiska rörelser gav ett föråldrat och orealistiskt intryck. Labour transformerades till New Labour under ledning av Tony Blair, som tog över partiledningen 1994.

På kort tid blev New Labour Storbritanniens vitalaste politiska rörelse. När britterna gick till valurnorna den 1 maj 1997 vann Blair en storseger. Labour fick 418 säten i parlamentet, mot de konservativas 165 och liberaldemokraternas 46. Allra tydligast var de konservativas tillbakagång i Skottland och Wales, där partiet miste samtliga ledamöter. Men den labourregering som tillträdde vilade, som framgått, även den i ideologiska Thatchers skugga.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
X
Annons
X
Annons
X

John Major 1991.

Foto: TT Bild 1 av 2

Tony Blair 1997.

Foto: TT Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X