Annons

Sörjen som blevHur länge lever ett krig kvar i en familj?

Anna Takanen (född 1968) är skådespelare och regissör. Fram till oktober var hon också Kulturhuset Stadsteaterns teaterchef.  ”Sörjen som blev” är hennes bokdebut.
Anna Takanen (född 1968) är skådespelare och regissör. Fram till oktober var hon också Kulturhuset Stadsteaterns teaterchef. ”Sörjen som blev” är hennes bokdebut. Foto: Fredrik Skogkvist

När teaterregissören Anna Takanen bokdebuterar är det med ett ämne hon redan har berört i uppsättningen ”Fosterlandet” – finska krigsbarn. Nu zoomar hon in på sin egen familjehistoria, något som ofta blir djupt berörande.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Sörjen som blev

Författare
Anna Takanen
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100180089

300 s

Hur länge lever ett krig kvar? ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj”, skriver Anna Takanen. Själv tillhör hon, som barn till ett finskt krigsbarn, den tredje generationen. Och kriget, ja, det dröjer sig kvar. I hennes pappa, i Anna. Det är familjeödet.
Det ska dröja till slutet av ”Sörjen som blev” innan läsaren får förklaringen till bokens lite poetiskt svårtydda titel. Att ”avslöja” precis hur den kommit till vore att stjäla något av mysteriet ur denna skildring, men vad den här boken handlar om står däremot klart redan från början: om sorg, om att sörja.

Snart kliver Anna Takanen ur storstövlarna och kryper istället nära, nära den faktiska historien.

Jag ser fram emot Anna Takanens berättelse om pappa Timo – han som skickades till Sverige som fyraåring under kriget och som aldrig kom hem igen – och jag gör det eftersom historien om de finska krigsbarnen, och deras barn, tillhör vår närhistoria; den har präglat länderna på båda sidor Östersjön. Här är en skildring, inifrån och djupt personlig, av krigets konsekvenser och hur de verkar i generationer; världen behöver vittnesmål av det slaget.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det börjar inte lovande. Anna Takanen, skådespelaren, regissören och teaterchefen som vet allt om vikten av dramaturgi, kliver rakt in i en sommar som präglas av den åldrade faderns sjukdom. Det är förvisso effektivt, ja, anslående, men språket har hon inte med sig. Takanen lånar sig till kletigheter och truismer av typen ”ja, jag tror på att man får tro på vad man vill. Bara vi tror på livet.” Bokens upptakt präglas av denna diskrepans, den mellan viljan att hitta existensens smärtpunkter och ett språk som inte når upp till ambitionsnivån. Det ska det dock, som tur är, bli ändring på.
Snart kliver Anna Takanen ur storstövlarna och kryper istället nära, nära den faktiska historien; vad som hände när hennes farmor Saara blev änka och beslöt sig för att skicka den äldsta av sina två små söner, den sjuklige Timo, till Sverige. Hon börjar vid sjön Kerte i Kuorevesi socken: ”Här förgrenar sig Barndomsfinland. Här blev pappas barndom amputerad. Här stannade hans tilltro i växten.”

Vilken bok är det Takanen vill skriva, egentligen? Frågan dyker upp under läsningen av dess senare del.

I berättelsen om pappans barndom är Takanen noggrann – hon citerar, bland annat, ur breven som skickades mellan Saara och fosterföräldrarna i Sverige – och det skapar en särskild närhet till skeendena, trots – eller tack vare! – att det handlar om de delar av familjehistorien som Takanen inte själv upplevt, inte har egna minnen av. Visst finns här dragkampen Anna har med sin motvilliga far, försöken att få honom att berätta och öppna upp, men stora delar av ”Sörjen som blev” är gestaltningar av en tid som författaren har fått det berättat för sig och som hon föreställer sig den. Dessa är också bokens starkaste partier.

Annons
Annons

När Anna Takanens egen historia sedan brer ut sig förvandlas texten. Den blir mer fragmentarisk, med enstaka nedslag och stora hopp i kronologin; luckor som gör att det inte riktigt hänger ihop. Vilken bok är det Takanen vill skriva, egentligen? Frågan dyker upp under läsningen av dess senare del, där den unga och vuxna Annas erfarenheter av att försöka laga sin trasiga familj inte riktigt får fäste i mig. ”Sörjen som blev” är en utomordentligt inkännande, sorglig och finstämd, skildring av pappan och vad det kan vara att växa upp som krigsbarn, men den djupare förståelsen av hur en människa påverkas av att vara dotter till ett krigsbarn uteblir.
”När blir smärtan vuxen?” Frågan ställs i bokens inledning, och boken är nog också ett försök att besvara den, men den är märkligt formulerad. Den fråga jag utläser att Takanen ställer – genom livet till sin far och, kanske, genom den här boken till sig själv – är snarare denna: när blir man smärtan vuxen? När klarar man att hantera och härbärgera den, leva med den? Den har inga givna svar, den frågan, men Anna Takanen brottas med den öppet och ömtåligt, och det är ofta nog djupt berörande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons