Annons

Anders Q Björkman:Ska vi betala för att demokratin undergrävs?

En kvinna håller fram Polens författning vid en protest mot vice justitieministern.
En kvinna håller fram Polens författning vid en protest mot vice justitieministern. Foto: Omar Marques/TT

En minister avslöjas med att delta i en anonym hatkampanj mot domare som Polens regering vill bli av med. Hur ska vi hantera sådana odemokratiska tendenser i EU? En polsk filosof har tagit till psykoterapi.

Under strecket
Publicerad

Vid en partiledardebatt i riksdagen den 30 januari meddelade Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte längre förespråkar ett utträde ur EU. Några veckor senare deklarerade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet framöver inte heller går till val på att Sverige ska lämna unionen.

Likadant ser det ut i övriga Europa. Trots att euroskeptiska partier når framgångar i land efter land, propagerar de inte längre för EU-sorti (vilket den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev påpekade i en intervju i SvD redan innan SD och V gjorde sina tillkännagivanden). I takt med att brexit har imploderat i det brittiska parlamentet har det blivit uppenbart, också i ytterkanterna av europeisk politik, hur högt priset att lämna unionen kan bli.

Man skulle kunna säga att EU-kritiska partier numera satsar på att både äta och ha kvar kakan: de lockar väljare genom att skylla och skälla på unionen, men har inga planer på lämna den brysselska värmen – med allt vad den innefattar av ekonomiskt stöd och fri marknad.

I Polen, där konservativa Lag och rättvisa styr och ser ut att få fortsätta med det även efter valet den 13 oktober, beskrivs Bryssel ibland som ”det nya Moskva”. En sådan negativ inställning kan tyckas förvånansvärd med tanke på att Polen får 11,9 miljarder euro i bidrag från EU, men bara betalar en EU-avgift på 3 miljarder euro (enligt EU-statistik för 2017).

Annons
Annons

För drygt två veckor sedan tvingade skandalen Piebiak att lämna sin post.

Överskottet på nästan 9 miljarder euro tar den polska regeringen villigt emot, men inte lika gärna Bryssels invändningar mot Lag och rättvisas försök att ta kontroll över det oberoende rättsväsendet. Hur illa det faktiskt står till visade sig när det nyligen avslöjades att landets vice justitieminister Łukasz Piebiak deltagit i en anonym hatkampanj mot domare som regeringen vill bli av med. För drygt två veckor sedan tvingade skandalen Piebiak att lämna sin post.

Att Polen är ett offer i historien är ovedersägligt och det påmindes vi om i söndags, då det hade gått 80 år sedan Hitlers invasion. Om en dryg vecka är det 80 år sedan Stalin tågade in österifrån.

Men i essäboken ”Polen im Wachtraum” (Polen i en dagdröm), som nyligen gavs ut på tyska, vrider och vänder den polske filosofen och psykoterapeuten Andrzej Leder på vem som egentligen har offrats och vem som i själva verket har gynnats i den turbulenta polska historien. Han beskriver åren 1939–1956 som en enda lång revolution, där Polen först drabbades av nazityskt våld och därefter av sovjetkommunistisk terror. Enligt Leder drog dock polsk befolkning från enklare förhållanden nytta av den våldsamma perioden genom att kunna ta över ägodelar och snabbt stiga i samhällshierarkin när nazister först mördade tre miljoner polska judar, och kommunister därefter tog knäcken på landets adliga godsägare.

Leder menar att de som drog nytta av de grymma omvälvningarna har förträngt sin egen roll i dem på grund av skam- och skuldkänslor.

Annons
Annons

Leder menar att de som drog nytta av de grymma omvälvningarna har förträngt sin egen roll i dem på grund av skam- och skuldkänslor. I stället för att bearbeta traumat har man gått igenom det som i en dagdröm och börjat betrakta sig som offer för utifrån kommande makter. Enligt Leder hämmar det än i dag ett moget civilsamhälleligt agerande.

I Warszawa har Leders metod att lägga det polska samhället på terapisoffan orsakat en intensiv debatt som pågått ända sedan hans bok gavs ut på polska 2014 (”Prześniona rewolucja”). Den tyska utgåvan kom lagom inför valen i de östtyska förbundsländerna Brandenburg och Sachsen i söndags – där det EU-kritiska och högerextrema AfD gick starkt framåt – och på tyska kultursidor tycker man att Leders diagnos också går att ställa på det forna DDR och på Ungern. I dessa delar av Europa lyckas man att politiskt slå mynt av symptomen, konstaterar tidningen Die Zeits kritiker Adam Soboczynski; genom att ”ta människors känslor på allvar”, det vill säga exploatera deras offerroll.

Svårare är att få de medlemsstater som betalar de allra högsta EU-avgifterna – som Nederländerna, Sverige och Tyskland – att svälja Lag och rättvisas budskap: slanta upp pengarna, men lämna i övrigt Polen i fred.

Och då lär den polska regeringen behöva ta på sig en ännu större offerkofta.

Den nederländske EU-kommissionären Frans Timmermans satte ord på detta när han i EU-parlamentet i torsdags pläderade för vässade verktyg för att upprätthålla rättsstatens principer: ”Hur länge tror ni att europeiska medborgare kommer att tillåta att deras skattepengar överförs till andra länder där skattebetalarnas pengar används för att underminera demokrati och rättsstatens principer? Förr eller senare kommer invånarna säga att nu räcker det”, rapporterar Europaportalen att han då sa.

Naturligtvis har han rätt. Om medlemsstater sätter demokratin ur spel sviker betalningsviljan och nederländska, svenska och tyska väljare kommer att sätta press på sina politiker att stoppa pengaflödet. Och då lär den polska regeringen behöva ta på sig en ännu större offerkofta. Alternativt lägga sig på Andrzej Leders schäslong för att försöka komma vidare här i livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons