X
Annons
X
Krönika

Tove Lifvendahl: Hur många friåk ska Jimmie Åkesson få?

Stefan Löfven (S) och Jimmie Åkesson (SD) under en riksdagsdebatt 2018. ”Det är inte bara i regeringsfrågan Löfven haft både Alliansen och SD att tacka för kaffet under de fyra gångna åren”, skriver Tove Lifvendahl.
Stefan Löfven (S) och Jimmie Åkesson (SD) under en riksdagsdebatt 2018. ”Det är inte bara i regeringsfrågan Löfven haft både Alliansen och SD att tacka för kaffet under de fyra gångna åren”, skriver Tove Lifvendahl. Foto: Claudio Bresciani/TT

Om alla partier håller fast vid exakt vad de sade före valet, blir det extra val. Vore det inte så allvarligt att det svenska partiväsendet uppvisade sådan oförmåga just nu, kunde man nästan finna det underhållande att emedan det i sakpolitiska och ideologiska hänseenden alltid tycks finnas en viss förmåga att tänja gränser när det behövs, är de i maktfrågan nu rigida som stenstoder.

Den finske diplomaten jag mötte för en tid sedan var inte överdrivet diplomatisk i sin beskrivning av vad han ansåg om svensk politik: "Först var jag förvånad, men nu är jag nästan förbannad." Sade han kärvt, fast det gick att skönja en road ton.

Ja, Sverigebilden, det där guldägget vi återkommande lyfter upp mot skyn som hängivna troende, tycks återigen uppvisa krackelering i den skinande ytan. Veckorna går, men politikerna vägrar acceptera väljarnas val. Vissa politiker, ska man i ärlighetens namn säga. Alltjämt går den relevanta skiljelinjen mellan dem som arbetar för att lösa situationen, och dem som envetet håller fast vid den sentimentala drömmen om ett annat valresultat.

Annons
X

Den stora frågan är alltjämt elefanten i rummet. 17,5 procent. Snabeldjurets skugga är större än någonsin.

I sak verkar inget ha förändrats. I skrivande stund, måste tilläggas, för nu har vi ändå lämnat kaffesonderingarna och gått vidare till gruppterapin. Sådan brukar, om terapeuten är skicklig, blottlägga smärtpunkterna och kunna tvinga fram någon form av beslut. Men nu är det inte enkom de åtta vuxna i rummet (tio om man räknar med två gröna språkrör och en talman) som avgör. Var och en av dem (exklusive talmannen) representerar ett parti. Dessa partier befinner sig i olika kondition, och bär inom sig flera intressen, åsikter, falanger och personer som i olika grad påverkar besluten.

"Vad överlever vi?" är den fråga som i olika varianter nu diskuteras. Och den som inte tror att alla partier och partiledare i någon mån ägnar sig åt det föga tjusiga utan rätt krasst taktiserande som i mer eller mindre karikerad form finns hos filmhistoriens Sir Humphrey Appleby i "Javisst, herr minister" och "Javisst, herr premiärminister", Toby Ziegler, C J Cregg och de andra i "Vita huset", eller Francis Urquhart och Frank Underwood i den brittiska respektive amerikanska "House of Cards", är rätt och slätt naiv.

Skissande hand på vitt papper
Berikande kunskap – SvD accent kurser

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

Dessutom är partiledarna själva i fokus, kanske mer än någonsin förr, hårt profilerade i personfixeringens tidevarv, vilket gör att deras eget så kallade varumärke, fåfänga, styrkeposition i partiet och karriärhänsyn inte kan räknas bort från ekvationen.

Den stora frågan är alltjämt elefanten i rummet. 17,5 procent. Snabeldjurets skugga är större än någonsin, även om kanske inte fullt så stor som partiet självt hoppades på innan valet, och andra befarade. 82,5 röstade på något annat, säger en del. Det är obestridligen sant, men det förändrar inte det faktum att SD med parlamentsmatematiken har stor makt när det gäller att avgöra vilken regering som ska tillsättas eller avsättas.

Det är inte bara i regeringsfrågan Löfven haft både Alliansen och SD att tacka för kaffet under de fyra gångna åren.

Och med risk för att bli tjatig: oavsett vad man tycker om partiet, deras rötter och deras synliga växtlighet, är det ett faktum att de andra partierna har använt sig av dess väljarstöd för att få igenom sin politik. Alla sju, vid olika tillfällen.

Även de som återkommande säger att de inte tänker ge SD inflytande, har ju utan någon synbar ånger återkommande givit dem det. Alliansen, exempelvis, har under den gångna mandatperioden i stället för att ta makten, ägnat sig åt en mängd tillkännagivanden – som röstats igenom riksdagen med hjälp av SD. Det är definitionen på att ge dem politiskt inflytande.

Ett annat närtida exempel var den 25 september då ledamöterna för de borgerliga partierna och SD röstade för att avsätta Stefan Löfven som statsminister. Med det i tanken framstår logiken inte helt tydlig från de borgerliga partier som, om man får tolka det som har sagts, förespråkar en regeringslösning tillsammans med det parti vars statsminister man just röstat bort.

Rulltrappa i nedförsbacke. En åktur som SD:s partiledare återkommande bjuds på av de andra. Foto: Janerik Henriksson/TT

Tills vidare kan Jimmie Åkesson fortsätta framstå som den verkligt vuxne i rummet. Han kan, som i Aktuellt i måndags, sitta och förklara de andras beteende: "Den främsta låsningen nu är ju kopplad till mig och till mitt parti. Det är själva skälet till att Ulf Kristersson inte redan nu gått fram som kandidat i kammaren." Han håller masken bra när de andra ger honom friåk efter friåk, men Sir Humphrey hade applåderat hans troskyldiga förslag att få bli näste sonderingsperson, för att kanske göra det lättare för andra att tala med honom, även om han naturligtvis förstod att han inte kunde tvinga någon.

Han berättade också att han föreslagit talmannen att moderatkansliet kanske kunde skicka en anonym pm med hur de tänker kring politiken, och passade samtidigt på att vrida om kniven ett extra varv: "För mig är det det politiska innehållet som är avgörande."

Under tiden kör expeditionsministärens lojala styrkor, anförda av koncernkollegorna på Aftonbladets ledarsida, en så hård kampanj att bilen stundom tappar markkontakt. Bland annat har Ulf Kristersson och Moderaterna liknats vid Franz von Papen, en konservativ i Weimarrepubliken som bjöd in Adolf Hitler i regeringen. Den parallell den politiske chefredaktören Anders Lindberg fann vara rimlig var en opinionsundersökning genomförd av Expressen där över hälften av drygt 600 tillfrågade M-företrädare i landet öppnade för en M-ledd regering med stöd av SD (AB:s ledarblogg 19/9).

Vad Stefan Löfven ska föräras för politisk historisk parallell är dock oklart. Ty det är inte bara i regeringsfrågan Löfven haft både Alliansen och SD att tacka för kaffet under de fyra gångna åren.

"Kalldusch för regeringen – SD sänker lagförslag" gick att läsa i SvD den 12 september 2016. Regeringens förslag till ny lag om offentlig upphandling skulle inte få majoritet. Åtgärder vidtogs. Facket mobiliserade. Finstämd och måttfull retorik hördes från Seko, Målarförbundet, Fastighets och Elektrikerna: "Du arbetare som röstade på Sverigedemokraterna för att slippa utländska konkurrenter som dumpar löner och villkor, som snor jobben och som tar över. Var är du nu, när din partiledning vill stoppa regeringens förslag som ska försvåra allt detta?"

Jag förordar inte att SD ska tas in i någon regering. Det gör faktiskt inte de själva heller – även i den bemärkelsen är de mer realistiska än många andra.

Det lär ha skapat påtryckningar internt i SD. Regeringen å sin sida gick tillbaka till rit- och förhandlingsbordet. Ett drygt halvår senare gick man i mål, med stöd av både KD (räckte för majoritet) och SD. Ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt gjorde en Zieglersk kommunikationsinsats: "Den kritik vi riktade sist […] har man ju rättat till helt och hållet i det nya förslaget. Då är det klart att det får vårt stöd" (SVT 30/3-17).

(Minnet kan svika mig, men jag minns inga anklagelser från Aftonbladet när det här ägde rum om att den rödgröna regeringen berett väg för djävulen.)

Det är en svår sits. Eller rättare sagt: det är en situation som huvudaktörerna har svårt att hantera. Men att vara politiker är att leva med målkonflikter, och bestämma sig för vad som är viktigast. Sedan tydligt och transparent berätta det för väljarna (det är på denna punkt man återkommande brister).

Den finske diplomaten kunde för sin del inte alls förstå den svenska modellen för hantering av oönskade valresultat: "Får vi populistpartier i Finland, då tar vi in dem i regeringen och ger dem ansvar för arbetslöshetsfrågorna. Då löser det sig."

Jag förordar inte att SD ska tas in i någon regering. Det gör faktiskt inte de själva heller – även i den bemärkelsen är de mer realistiska än många andra. Men eftersom alla andra – ja, alla – redan i handling visar deras miljon väljare respekten att vara högintresserade av deras riksdagsmandat, skulle den svenska demokratin må väl av att de andra partierna också blev ärliga om att det faktiskt är så landet ligger, och sedan ett bra tag tillbaka också har legat.

Efter reklamen visas:
Elvakaffet med Gunnar Hökmark
Annons
X
Annons
X

Stefan Löfven (S) och Jimmie Åkesson (SD) under en riksdagsdebatt 2018. ”Det är inte bara i regeringsfrågan Löfven haft både Alliansen och SD att tacka för kaffet under de fyra gångna åren”, skriver Tove Lifvendahl.

Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 2

Rulltrappa i nedförsbacke. En åktur som SD:s partiledare återkommande bjuds på av de andra.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X