Annons

Lotta Lundberg:Hur många fuskare tål världens mediehus?

Att stjärnreportern Claas Relotius på anrika Der Spiegel har hittat på flera av sina artiklar sänder chockvågor genom den fria journalistkåren.

Under strecket
Publicerad

På den anrika tidskriften Der Spiegel är man i chock över vad som hänt.

Foto: IBLBild 1 av 2

Journalisten Claas Relotius.

Foto: Wiktor Nummelin/TT och AEDT/WENN.comBild 2 av 2

På den anrika tidskriften Der Spiegel är man i chock över vad som hänt.

Foto: IBLBild 1 av 1
På den anrika tidskriften Der Spiegel är man i chock över vad som hänt.
På den anrika tidskriften Der Spiegel är man i chock över vad som hänt. Foto: IBL

En av Tysklands mest renommerade tidskrifter Der Spiegel har inhyst en reporter – Claas Relotius – som belönats med ”Årets bästa reportage” inte mindre än fyra gånger. Även internationellt är Relotius känd. Av CNN utnämndes han till ”Årets journalist” 2014.

Han har varit en förebild för många unga hungriga murvlar. En flyhänt skribent, inkännande, påläst och på plats. Trodde vi. Nu är han genomskådad. Avslöjad. En förfalskare. Inte mindre än 14 av Claas Relotius 60 reportage är rena fabrikationer. Med skapade citat, påhittade källor, och ihopljugna möten. Förmodligen kommer det mer. Han erkänner allt. 

Tidningsredaktionen är förbannad och – med rätta – oförsonlig. Det är inte bara en skandal för oss försvarare av rättsstaten och pressfriheten, som därmed är en del av det förhatliga etablissemanget. Det är gefundenes fressen för dem som länge velat smutskasta allt som vi kallar seriös, granskande journalistik.

Annons
Annons

Journalisten Claas Relotius.

Foto: Wiktor Nummelin/TT och AEDT/WENN.comBild 1 av 1

Det svider i en sanningssökande skribents hjärta att behöva berätta om Relotius. För hur det än sägs kommer det att hamna i fel hals. Ändå måste det skrivas. För det har hänt. Och kan komma att fortsätta hända – över våra döda, idealistiska, professionella kroppar.

Populisterna får vatten på sin kvarn. Lügenpresse, Goebbels ord för allt som inte är en diktators propaganda, hörs på nytt.

Folk rasar. Säger att de hellre läser bloggar. Där ingen hålls ansvarig, där ryktena löper amok. Detta i tider när public service sitter löst och fake news dansar djävulspolska med sina läsare. Samt folk går till val på helt befängda grunder. 

Fake news är inga aprilskämt, det är cyberkrig.

Relotius har skrivit upphettat om Guantanamo och IS men även om tysk vardagsdramatik, som historien om en syrisk flykting som hittar en tusenlapp på gatan och – trots hungern i magen – går till polisen med pengarna. Frågan är vem som tjänar på sådant i ett längre perspektiv.

Journalisten Claas Relotius.
Journalisten Claas Relotius. Foto: Wiktor Nummelin/TT och AEDT/WENN.com

Men vad gick fel? Det är lätt att som reporter svepas med i hyllningarna, börja jaga klick och gå på prisbalunser? Handen på hjärtat: hur lätt är det inte att dansa i väg med pennan? Hur skönt är det inte?

Så får även trollfabrikerna godis. Med slogans som: Tell the untold. En lögn är bara en vinkel. Det behövs ingen utbildning. Alla är journalister. Alla kan. Så balanserar var seriös skribent på en knivsudd. Och sanningen kan slinka ner i diket.

Det finns mediehus som betalar tre gånger så mycket för en vinklad text som tjänar politiska syften än en lusläst tråktext i en tidning med kritiska redaktörer.

Men ju fler journalister som jagas ut i frilanssvängen av gnidna ägare, desto fler kommer att börja svaja. 

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.

Jag tror bara att vi har sett början. Sådan herre sådan hund.

Värt att notera med denna skandal är att Relotius medförfattare och kollega Juan Moreno tidigt anade ugglor i mossen och flera gånger larmade Der Spiegel-redaktionen. Man han blev inte trodd.

På sin fritid, som de flesta frilansare, kollade han då själv upp fakta. Det är Moreno som är hjälten.

Hur många tidningshus tycker sig i dag ha råd med en sådan?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons